fredag 15 december 2017

Min årslista 2017


Bästa albumen 2017

1. Wiegedood: De Doden Hebben Het Goed II
2. Aosoth: V: The Inside Scriptures
3. Au-Dessus: End of Chapter
4. Spectral Voice: Erode Corridors of Unbeing
5. Phrenelith: Desolate Endscape
6. Rebirth of Nefast: Tabernaculum
7. Amenra: Mass VI
8. Yellow Eyes: Immersion Trench Reverie
9. All Pigs Must Die: Hostage Animal
10. Death Fortress: Triumph of the Undying
                                                      
11. Godflesh: Post Self
12. Taake: Kong Vinter
13. JK Flesh: Suicide Estate Antibiotic Armageddon
14. Dälek: Endangered Philosophies
15. Lorn: Arrayed Claws
16. Chaos Moon: Eschaton Mémoire
17. Grift: Arvet
18. Belus: Apophenia
19. Necrowretch: Satanic Slavery
20. Pyrolatrous: Teneral
                                                      
21. Woe: Hope Attrition
22. Ofermod: Sol Nox
23. Auđn: Farvegir Fyrndar
24. Celeste: Infidèle(s)
25. Over the Voids: s/t
26. Solbrud: Vemod
27. Krallice: Go Be Forgotten 
28. Primitive Man: Caustic
29. Slowdive: s/t
30. A$AP Twelvyy: 12
                                                      
31-50: Planning For Burial, Amantra, Lock Up, Full of Hell, Domgård, Wode, Altarage, Svartsyn, Get Your Gun, Der Weg Einer Freiheit, Throane, Manetheren, Phobia, Forteresse, Acrimonious, Undergang, Hexis, Author, With The Dead, Chelsea Wolfe




Bästa EP's/splits 2017
                          
1. Sinmara: Within The Weaves Of Infinity
2. Svartidauđi: Untitled
3. Vanum: Burning Arrow
4. Fides Inversa: Rite of Inverse Incarnation
5. Sinmara / Misþyrming: Split
6. Tod Huetet Uebel: N.A.D.A.
7. Hyperdontia: Abhorrence Veil
8. $uicideboy$: DIRTIERNASTIER$UICIDE
9. JK Flesh: Exit Stance
10. Paramnesia/Ultha Split


                           

måndag 1 maj 2017

Skivtips från Rogga Johansson


I samband med att jag intervjuade Rogga Johansson för Close-Ups räkning så passade jag få att fråga honom om vilka death metalalbum han tycker bör finnas i varje hem. Det blev fem tips från Mr Johansson:



MASSACRE "FROM BEYOND"
Helt enkelt världens bästa dödsmetallplatta, Kam Lees sång och Rick Rozz riff i kombination är helt oslagbart när det handlar om simpel köttig dödsmetall. En skiva med bara hits, som aldrig går att riktigt tröttna på.




FURBOWL "AUTUMN YEARS"
Som Entombeds "Wolverine Blues" fast där Entombed är rock så blandar Furbowl istället in svartrockstendenser.




EDGE OF SANITY "THE SPECTRAL SORROWS"
Fantastiska låtar och en fantastisk produktion. Dan Swanö är ett geni.


 

SIX FEET UNDER "HAUNTED"
SIX FEET UNDER "WARPATH"

Väldigt bespottat band just nu men deras tre första är otroligt bra. Egentligen fyra om man räknar med mini-lp:n "Alive and dead", som innehåller en av historiens bästa death metal-låtar, "Drowning".
"Haunted" låter som Obituary men hittigare och med bättre sång. "Warpath" är precis lika bra. Simpla men fantastiska riff.

Intervju: Rogga Johansson



Rogga Johansson, aktuell med albumet "Garpedans", är en av death metalvärldens hårdast jobbande musiker. I skrivande stund har han ungefär tjugo projekt igång och lika många bakom sig i historien.
- Jag brukar säga att jag har ett tusen projekt men bara ett band. Paganizer är mitt enda riktiga band, alla andra saker är på projektnivå. Jag insåg nyligen att jag har passerat 100-strecket på utgåvor nu om man räknar alla format. Men det har aldrig varit något ändamål att göra mycket, det är bara så jag jobbar. Jag gör låtar ofta och snabbt, och tror jag hade fått ångest om jag var tvungen att koka ner mina låtar och bara släppa nåt vartannat år. Kommer jag på mig med att jag upprepa mig så får jag väl sluta, om jag snor riff av mig själv. Jag tror bara att det har hänt två gånger hittills, säger Rogga och skrattar.

Men nu släpper du din första skiva under eget namn?
- Det har jag inte ens tänkt på, säger Rogga. Frånsett en best of-samling så är det faktiskt det. Jag orkade inte hittade på något nytt namn så jag körde med mitt eget. Sen är det ingen större skillnad mellan den här plattan och andra projekt. "Garpedans" är inspelad med samma killar som The Grotesquery (minus Kam Lee då förstås); Johan Berglund på bas och Brynjar Helgetun på trummor. Det blir ju så att man använder sina vänner till olika projekt, man ser vem som har tid och är sugen.

Den nya skivan "Garpedans" var ursprungligen skriven som en uppföljare till Demiurgs platta "Slakthus Gamleby" från 2010 och tar vid där den historien slutade.
- Jag skrev skivan för ungefär tre år sedan till Demiurg men vi var inte helt nöjda så plattan hamnade i en låda. Sen visade det sig efter ett tag att det inte var så stort intresse i bandet för en ny Demiurg-platta så istället så spelade jag in låtarna med Johan och Brynjar. Jag hade ingen tanke på att släppa det men så hörde Victor Hernandez från det mexikanska bolaget Chaos Records av sig och undrade om jag hade någonting som han kunde släppa. Och så kom det sig att "Garpedans" åkte fram ur lådan.

Rogga Johansson har bott hela sitt liv i den lilla orten Gamleby, drygt två mil nordväst om Västervik. Intill samhället ligger berget Garpedans, döpt efter jätten Garpe som enligt gammal folktro bor i berget.
- Jag är uppväxt med de här sagorna, berättar Rogga. Vi läste om jätten Garpe när jag var liten, och gjorde arbeten om det i skolan. Historien på albumet är lite som en skräckfilm som utgår från sagorna som jag har fått höra, men den är också influerad av Stephen King-novellen "The Mist". I novellen, som är min favorit av King, så öppnas det en reva mellan vår värld och en annan varifrån enorma väsen läcker ut. "Garpedans" påminner om Kings novell fast tvärtom. I min historia stiger människorna, genom en slags teleport, in i en annan värld.

Gamleby har ungefär tre tusen invånare, och genom åren har Rogga Johansson blivit allt mer uppmärksammad i närområdet. Förra året fick han Västervik kommuns kulturstipendium.
- Folk härifrån tycker ju att det är kul att jag skriver om Gamleby, säger Rogga. Att få stipendiet var kul, men att vara med på ceremonin och träffa en massa folk var inte lika roligt. Jag är gravt allergisk mot människor i större antal. Om jag skulle flytta skulle jag i så fall utanför Gamleby där det är ännu mindre folk. Jag får se världen när jag är ute och spelar. Berlin eller Madrid är jättekul i två dagar men sen är jag helt utmattad psykiskt. Att spela live är som, kan jag tänka mig, att hoppa fallskärm. Det är kul när man väl gör det men jobbigt hela vägen fram till dess. Timmen på scen är inte belöning nog för mig. I tjugoårsåldern gjorde jag en enmånadsturné runt i Europa. Tjugo länder på tjugofem dagar. Jag får många erbjudanden om spelningar med olika av mina projekt men jag tackar konsekvent nej. Det är smickrande men alldeles för mycket jobb och förberedelser. Om lusten faller på spelar jag ute med Paganizer, det räcker gott för mig. Vi repar typ två gånger i månaden, har gjort typ tjugo skivor och kan låtarna. Vi spelar på 2-3 festivaler om året, sen klarar mig resten av året. Jag kanske får se någon större stad, får gratis semester och gratis pilsner. Det är min fix, jag har inte så höga krav.

Det märks under samtalet att Rogga Johansson är väldigt nöjd med "Garpedans" och han blickar redan framåt.
- Det är enkelt att göra en fortsättning på historien och det är något som jag redan har funderat på. Nu när jag inte har Demiurg att skriva till så lär det bli det här projektet istället. Jag ser "Garpedans" som en start, det kommer med all säkerhet bli en uppföljare. Den här skivan är inte producerad riktigt som jag hade tänkt, allt går att göra mycket bättre. Så det är en sporre att göra en platta till och att göra allting bättre nästa gång. Större, bättre och snyggare.







En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.
www.closeupmagazine.net



torsdag 23 mars 2017

Intervju: Resonance Cascade



Södra Sverige har fått ett nytt grindband att vårda och älska, Resonance Cascade som precis har släppt splitskivan "Hyperakusi". Dan Widing är mest känd som basist i Malmös stolthet Pyramido men är också gitarrist och en av låtskrivarna i Resonance Cascade.

- Hittills har det varit jag och trummisen Arvid Borg (även med i Carneus) som har gjort låtarna hemma på varsitt håll, berättar Dan. Arvid sitter och bankar hop nåt framför tv:n, sen går han till sin replokal hemma i Osby och därefter presenterar han en grov skiss för oss andra. Trots att han knappt har spelat gitarr så gör han låtarna på gura men han är väldigt musikalisk. Processen är liknande för mig. Jag har alltid skrivit låtar på gitarr men sedan mest spelat bas i mina band. Jag gör slaskversioner av mina idéer och skickar till de andra, Sedan går det ganska snabbt att göra färdigt låtarna när alla är på plats tillsammans, det har gått väldigt smärtfritt hittills.

Rollfördelningen i bandet blir än mer speciell eftersom det är de båda andra medlemmarna, sångaren Johan Bergström och basisten Andreas Johansson, som skriver texterna. Resonance Cascade har sedan tidigare släppt en sjutummare där Dan skrev det mesta av materialet
- Tanken är väl att alla fyra ska bidra med musikskrivandet men det lär inte hända, säger Dan och skrattar.

En anledning till att Andreas och Johan har ont om tid för låtskrivandet är att de numera även spelar tillsammans i Deranged. Andreas har varit med i många år och har nu värvat Johan till bandet. Andreas spelar dessutom i Nordvis-bandet Stilla och Johan sjunger i det rutinerade lundabandet Pandemonium. 
- Ingen av oss hade någon större erfarenhet av att lira grind sedan tidigare, förklarar Dan. Andreas och jag är bekanta sedan många år och vi hade länge sagt att vi måste börja grinda. Vår första trummis spelade tidigare i Burst (tillsammans med Pyramidos sångare Ronnie Källback) men han hoppade av för att han tyckte att han spelade för långsamt. Jag värvade Arvid istället och Johan kom med från Andreas håll.

Nästa steg för Resonance Cascade är att komma ut och spela live. Än så länge har man spelat på två upplagor av Danish Grindcore Family Weekend i Köpenhamn men inte så mycket mer. 
- Vi har spelat en del i Malmö och Köpenhamn, nu hade det varit kul att komma utsocknes. Men först ska vi sprida skivjäveln.

Spliten med titeln "Hyperakusi" har ett fantastiskt omslag av Henrik Ågren. 
- Jag är så trött på att splits inte ska heta någonting, säger Dan. Vi är väldigt nöjda med hur snygg skivan är, jag trodde inte att det skulle bli så jävla bra.

På nästa släpp hoppas Dan att hans och Arvids idéer ska smälta samman på ett mer naturligt sätt. 
- Alla låtar ska ha mer kräm, mer fyllning. Inga fillers, bara killers. Mer av allt. Vår musik ska inte vara för simpel men inte heller för kluddig. Vi vill låta cleant, med ganska simpla strukturer, och inte så brötigt. Många grindband låter bara som en dammsugare eller cementblandare. Det ska vara snabbt och rakt, och inga löjliga solon eller synthar.
- Inget tjafs, bara rens?
- Exakt.




En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up. www.closeupmagazine.net

Intervju: Svart Crown



Det franska black metalbandet Svart Crown släppte ett av årets bästa album 2013, ett år då den franska metalscenen verkligen stod på topp. När det nu är dags för en uppföljare fyra år senare ser sångaren och gitarristen Jean-Baptiste 'JB' Le Bail en nedåtgående trend.
- Jag känner lite att återväxten i fransk black metal inte är så stor, att scenen har nått sin topp, förklarar JB. Det finns såklart många grymma band och de kommer att fortsätta göra bra skivor men jag har en känsla av att fransk black metal passerade sin topp för några år sedan. Om man ska tala om den mest spännande black metalscenen nu så tycker jag personligen att den isländska scenen är den mest intressanta.

Sedan det fantastiska albumet "Profane" så har en av bandets centrala medlemmar, gitarristen Clément Flandrois lämnat Svart Crown, liksom bandets dåvarande trummis.
- Det var väldigt svårt i början, säger JB Le Bail. Clément var inte bara en musiker utan också en av mina närmaste vänner. Det kändes väldigt konstigt när han och Nicolas (trummisen) slutade men det var ändå den bästa lösningen. De ville inte åka ut på turnéer längre utan ville göra någonting annat, både professionellt och musikaliskt.

Medan JB och bandets andre långvarige medlem, basisten Ludovic Veyssière, bor kvar utanför Nice i södra Frankrike så bor den nye trummisen Kévin Paradis i Lyon. Gitarristen Kevin Verlay bor i andra sidan av landet, utanför Lille cirka 115 mil med bil från Nice. Som en naturlig följd av de stora avstånden mellan medlemmarna så repar Svart Crown bara inför spelningar och studioinspelningar.
- Processen med det nya albumet "Abreaction" var tuff, förklarar JB. För första gången skrev jag allt material helt ensam. Jag skrev allting och spelade in det hemma på datorn, med temporära trummor och allt. När jag hade gjort klart en sång så skickade jag den till de andra. Eftersom vår musik är ganska komplex så fungerar det bäst att jobba på det här viset, om vi skulle skriva låtarna tillsammans skulle det bli för tidskrävande.

- Produktionsmässigt är "Abreaction" kanske lite varmare än "Profane", säger JB. Det är mer direkt men samtidigt är musiken mer vemodig och sorgsen än någonsin förr. De senaste åren har varit tuffa, vi har haft mycket otur med inställda turnéer bland annat. Det är mycket frustration som får sitt utlopp. Musiken är ett bra forum för att få ur sig sin negativitet, det blir som en renande process, en katharsis.

På "Abreaction" har JB Le Bail inspirerats av afrikanska stamreligioner och voodoo men också av olika former av populärkultur. På albumet märks influenser från den första säsongen av "True Detective" och serien "Hannibal". Den gamla pärlan "Angel Heart" med Mickey Rourke och Lisa Bonet, och där Robert de Niro gestaltar djävulen, har påverkat Le Bail mycket.
- Jag tror att jag har sett den tio gånger nu, säger JB och skrattar. Att skriva det nya albumet var en lång process, det tog över två år att skriva allt material.

JB Le Bail ser det som självklart att sätta upp nya mål, både kort- och långsiktiga, efter varje släppt album.
- Vi ska till en början turnera i USA med Marduk och Incantation, och vi hoppas att kunna göra ytterligare två vändor där borta. Att slå i USA är ett huvudmål, jag känner att det är möjligt. Ett annat viktigt mål är att kunna omvandla det här albumet till en riktigt bra scenupplevelse. Även om vi har en liten budget så vill jag att det ska vara en bra show, något coolt på scenen. Vi kommer även att göra två, tre europaturnéer, där vi spelar på många festivaler, och kanske får vi möjligheten att spela i Asien och Australien också. Vi vill vara ute så mycket som möjligt. Samtidigt som jag sitter här och drömmer om större framgångar så har vi kommit en lång bit redan. Om du hade sagt till mig när bandet bildades i gymnasiet att mitt band skulle ligga på Century Media eller att jag skulle göra en intervju som den här, så hade jag inte trott dig.


En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.
www.closeupmagazine.net

lördag 18 februari 2017

Frågor och svar: Iskald



Sedan albumet ”Revelations of Reckoning Day” har jag varit väldigt förtjust i det norska black metal-bandet Iskald. Eftersom det har varit tyst runt bandet ett tag hörde jag av mig till sångaren och gitarristen Simon Larsen för att kolla läget.

Vad har hänt sedan ni släppte er senaste skiva, ”Nedom og Nord” 2014?
Vi åkte ut på en turné ett par månader efter att vi släppte albumet. När vi kom tillbaka efter turnén gick saker och ting åt helvete. Vi blev av med vår replokal och jag tappade motivationen av flera orsaker. Jag flyttade mitt fokus från Iskald till vårt sidoprojekt Utbyrd. Vi spelade in en platta med det projektet som blev klar under hösten 2015 och efter det började det dyka upp nya idéer till Iskald. Motivationen kom tillbaka och vi har rett ut en del saker. Vi började skriva nytt material till Iskald och nu är vi i slutfasen av den processen. Vi satsar på att spela in vårt nya material i vår eller i sommar.

Hur liknar eller skiljer sig det nya materialet jämfört med ert tidigare?
När man har kommit fram till sitt femte album så har man börjat hitta ett eget sound och lyssnaren lär utan tvivel känna igen oss även på kommande plattor. Det som skiljer vår kommande skiva mot de tidigare är att den här kommer att vara än mer varierad. Låtarna skiljer sig mycket åt gentemot varandra och de har alla ett eget utryck. ”Nedom og Nord” bestod av sex stycken längre låtar, nästa album kommer ha fler och kortare spår.

Vilka artister och band inspirerar dig mest just nu när du skriver musik?
Jag har inga särskilda band eller artister som inspirerar mig men jag blir inspirerad av att lyssna på musik generellt. Det ger mig lust att skriva egen musik. Desto sämre musiken är, desto mer lust får jag att skriva något eget. Självklart har jag några favoritskivor men musiken jag skriver liknar inte den musiken alls, så jag klan inte säga att de påverkar mitt låtskrivande.

Hur skulle du själv beskriva ert sound?
Vi har alltid haft svårt att definiera oss utifrån en genre då det finns ”regler och krav” som man ska uppfylla inom genren, och utöver det hundratals olika subgenrer. Vi har valt att kalla Iskald för extrem metal och sedan får det vara upp till lyssnaren att se om de gillar det eller inte. Om jag ska beskriva de element som vi använder i vår musik så skulle jag säga att vi är melodiösa och ganska tekniska, med en black metal-atmosfär men med en modern och fet produktion.

Vilka är utmaningarna med att vara en duo? Fördelar och nackdelar?
Jag ser bara fördelar med det. Det ger oss klara arbetsuppgifter och vi slipper kompromissa när vi gör musik eftersom det är bara vi två som behöver känna sig nöjda med resultatet. Vi har prövat att skriva musik tillsammans med andra vid några tillfällen men det slutar alltid med att alla inte är hundra procent nöjda, och då är det inte bra nog. Vi spelar med en relativt fast livesättning som alltid är väldigt professionella i alla sammanhang.

Vad har ni för sättning när ni spelar live? Vilka musiker arbetar ni tillsammans med just nu?
Gitarristen Ben Hansen kom med i Iskald i samband med skivan ”Revelations of Reckoning Day” 2008 och har varit med sedan dess. Vår tidigare basist bodde för långt iväg för att kunna repa tillräckligt ofta så vi fick byta. Sedan ett år tillbaka så spelar Isak Hetzler (från bland andra Skaur) bas med oss. Vi har gjort en spelning med den här sättningen och ser verkligen fram emot fler spelningar framöver.

Var bor ni någonstans nu?
Vi bildades uppe i Sortland 2005 men flyttade till Bodø året därpå, och där bor vi fortfarande. Vi funderade under en period på att flytta längre söderut i Norge för att bli mer inkluderade i en scen men vi kände att vi lätt bara kunde bli en band i mängden. Här uppe i norr sticker vi ut mer, och nu har vi lyckats skapa en egen scen med flera andra band.

Hur ser du på black metal-scenen i Norge nu jämfört med när Iskald startade?
Jag har ingen större koll på vad som sker inom black metal-scenen generellt så jag vet inte om jag ska uttala mig särskilt mycket om den. Redan när vi började hade black metal blivit rumsrent i Norge och det mesta av mystiken kring scenen var borta. Det är bra för nu handlar det mer om musiken istället för cirkusen kring black metal. När vi startade Iskald kom det ett gäng yngre black metal-band som alla hade ett starkt musikaliskt fokus. De flesta gjorde det väldigt bra men de föll ganska snabbt i glömska. Vi däremot, vi kommer att bestå! 


Frågor och svar: Murg


Ett av 2015 års bästa album var ”Varg & Björn” av det hemlighetsfulla svenska bandet Murg. Eftersom albumet släpptes i december så missade alla landets musikjournalister, inklusive jag själv, att ha med skivan på sina årslistor. Nästan exakt ett år senare gör Murg om samma sak och släpper sin lika lysande andraplatta ”Gudatall”, liksom debuten utgiven på det norrländska bolaget Nordvis.

På de bilder jag har sett så verkar ni vara en duo. Vilken sättning har Murg?
Vi är två stycken och vi delar på alla instrument, utom sången.

Kan ni säga någonting om hur det kom sig att ni började spela ihop. Har ni spelat i andra projekt tidigare?
Vi har känt varandra länge men aldrig spelat tillsammans seriöst. Vi satt och lyssnade på “Salme” med Tulus och bestämde oss för att dra igång Murg. På den vägen är det.

Vilken är er musikaliska vision?
Vi har inte någon övergripande vision, så länge det låter bra och låtarna rinner ur oss så kör vi. Det kanske kommer en dag när då man börjar krysta, då slutar vi.

Anonymiteten verkar vara viktig för er? Varför?
Framförallt så är det skönt att det vi skriver och spelar inte blir associerat med personligheter. Vi är inte intresserade av att framhäva oss själva som artister eller karaktärer. Vårt fokus ligger på vår musik och anonymiteten gör den renare på något vis.

Är det viktigt för er att nå ut med er musik? Ni har varken facebooksida eller hemsida utan verkar bara fokusera på det rent musikaliska.
Det går lite hand i hand med anonymiteten. Vi hade inte en tanke på att släppa ”Varg & Björn” från början, men vi tyckte ändå att det lät så pass bra att vi provade att skicka ut den. Därför var det såklart fint att Nordvis tog oss under sina vingar och att folk verkar uppskatta det vi gör, men det finns inget självändamål i att göra musik för att nå ut till människor. De som är intresserade verkar hitta till oss ändå.

Nya albumet "Gudatall" kom ut bara ett år efter "Varg & Björn". Ni verkar vara väldigt produktiva?
Just nu kommer det bara av sig självt, och så länge det gör det så får det väl ses som produktivt, men det är inte så att vi sitter och pressar och stressar ur oss saker för att snabbt få ihop låtar. Det som kommer, det kommer.

Berätta om era texter. Finns det ett genomgående tema i "Gudatall"?
Ja, ”Gudatall” tar vid där ”Varg & Björn” slutade, men nu är det den lilla apokalypsen vi skrivit om. Om hur en liten flock människor helt underordnade naturens krafter långsamt tillintetgörs. Och hur de i sin desperation, som människor alltid verkar göra, skriker efter någon att följa, vare sig det är ledare eller högre makter - i det här fallet en tall. Vi tycker att det musikaliskt blev en murknare, ruttnare och mer instängd känsla än på ”Varg & Björn”, vilket nog är den största skillnaden.

Ni skriver att den nya skivan tar vid där "Varg & Björn" slutade. Har den skivan också ett övergripande tema? Hur hänger de båda skivorna ihop tematiskt?
På ”Varg & Björn” raderas hela den så kallade civilisationen ut snabbt och skoningslöst och skivan var i stora drag skriven ur ett ovanifrånperspektiv. ”Gudatall” sker efter ”Varg & Björn”, men vi skriver mer utifrån individer - delar av en spillra desperata människor totalt underkastade de naturliga processerna, som råttor svältande i sina hålor och chanslösa på marken ovanför.

Finns det någon anledning till att ni har släppt era album så sent på året?
Nej. Vi har bara skickat iväg dom när vi tyckt att de känns klara.
 
Stämmer det att ni är från Bergslagen? Vad betyder naturen för er och er musik?
Det stämmer, födda och uppvuxna. Växer du upp i skogen får du en koppling till den, vilket såklart tar sig uttryck musikaliskt.

Det finns inslag i er musik som låter som svenska melodier från förr. Vad betyder folkmusiken för er?
Egentligen ingenting. Vi sitter inte och tänker att vi ska spela in hambo för att vi är från Bergslagen och vill bevara den gamla vistraditionen. Däremot påverkar nog miljön tonspråket och på det sättet finns det nog en koppling mellan oss och fiolspelaren i Finnmarken.

Det känns som att ni passar perfekt in i Nordvis koncept. Hur kom ni i kontakt med bolaget? Min kollega Jonn skrev bland annat att musiken från Nordvis ofta har en "längtan efter natur, ensamhet och enkelhet". Andreas Pettersson som driver bolaget pratar om "det gamla sättet att leva". Delar ni den sortens tankar?
Vi skickade givetvis ut skivan till flera aktörer. I ärlighetens namn var vi inte alls särskilt bekanta med Nordvis artiststall (med undantag för Panopticon), men vi var ändå medvetna om bolagets inställning och världsåskådning, vilken som du säger passar oss väl. Visst kan man ha en längtan efter att vara en del av, snarare än en förstörare av, naturen och dess cykler. Att tillhöra något som är sant, och vara en del av den sanningen. Kanske har det funnits en sådan tid, men samtidigt finns det något perverterat och parasiterande i oss som art, och en sådan längtan är i grunden patetisk och gränsar till religion. Människan tillför inget till de naturliga processerna, vi ödelägger tids nog allt i vår väg.

Vilka är era musikaliska influenser?
Inom genren är det först och främst banden i den andra vågens svartmetall, bland annat Gorgoroth, Dissection, Tulus och Darkthrone. Till mer moderna influenser hör Inquisition (vars senaste skiva är fantastisk) och Mgła med flera. Men vi är inga puritaner och man kan säkert hitta influenser även utanför genren.

Har ni spelat live? Är det någonting ni funderar på att göra?
Nej vi har inte spelat live och vi har inga planer på att göra det, än.

Vad har ni för planer för Murg?
Inget mer än att fortsätta spela in låtar.



En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.

Intervju: Bölzer


Fram till i år hade den schweiziska powerduon Bölzer släppt sammanlagt nio låtar men trots sin begränsade utgivning blivit både rejält omskrivna och uppskattade. Bandet är precis tillbaka från en turné med Behemoth och har tidigare även turnerat med band som Watain, Mantar och Grave Miasma. Nu släpps nio nya spår i form av Bölzers efterlängtade första album "Hero". När jag ber duons karismatiske men respektingivande frontfigur Okoi Jones att förklara vad deras omvälvande debutalbum handlar om blir svaret lika mångtydigt som omfattande.

- Konceptet för "Hero" är väldigt personligt, berättar Jones, men har också rötter i mitt intresse för mytologi, i synnerhet antik europeisk kultur. Albumet är strukturerat som en heroisk cykel men jag romantiserar också kring idén om en idol som människan kan se upp till, en källa till inspiration vilket jag känner en stor del av mänskligheten saknar. Om värdet i att överträffa sig själv, att sträva efter att vara sitt ultimata jag.

"Hero" är kulmineringen av Bölzers två tidigare tokhyllade EP-släpp "Aura" och "Soma", som kretsade kring begreppet dualism, en tudelning som genomsyrar allting. Debutalbumet kretsar kring individen som den sista komponenten i vad som formar en treenighet.

- Alla våra släpp kretsar kring ett jag, en centralgestalt som inte nödvändigtvis är jag själv, fortsätter Okoi Jones, eller KzR som han kallar sig i bandet. Man kan säga att "Hero" är min personliga bild av vad som definierar det moderna samhället. Det är ett sätt för mig att få utlopp för min ilska, mitt missnöje och min desillusionering. Jag känner mig ganska vilsen i dagens samhälle. Det blir någon form av eskapism för mig. Underliggande finns det ett socialt och politiskt kommenterande i mina texter men det är mer abstrakt och fungerar på många olika nivåer. Det finns alltid saker att lära från mytologin, det är lite vad som är essensen i en myt. Myterna representerar ofta ett folks kollektiva medvetande, deras kultur och tro, deras moral. Det är utifrån det som de här fantastiska berättelserna uppkommer. Det finns mycket att lära från dessa berättelser och jag tror att det är någonting som vi saknar idag. Människan idag saknar i stor mån band till sitt förflutna, till den kunskap som generationerna före dem har skaffat sig. Kunskap som har glömts bort.

Varför har det tagit så lång tid innan ni släppte ert debutalbum?
- Först och främst för att jag skriver långsamt. Jag ger alla idéer den tid de behöver. Sen har vi spelat väldigt mycket live också under de tre senaste åren så vi har inte haft så mycket tid att sita ner och skriva nytt material. Jag behöver ha den rätta inspirationen för att kunna nå upp till den standard som jag kräver av mig själv. Mycket av mitt låtskrivande sker intuitivt.

Många lyssnare reagerar på att ditt sätt att sjunga på "Hero" är annorlunda mot tidigare.
- Jag tycker inte att jag har förändrat så mycket utan jag har mer integrerat nya element. Tidigare har jag inte använt mig så mycket av ren sång med mer melodiska strukturer men det är någonting som jag har velat testa länge. Det kändes som att det verkligen passade bra i många av skivans passager.

"Hero" innehåller också två olika visselmelodier. Det är inte särskilt vanligt att metalband visslar på sina låtar.
- Ibland under ett skapande dyker det upp ögonblickliga infall som du känner att du måste använda fast att just använda visslade melodier var något jag planerade göra på ett tidigt stadium. De är menade att vara melodier som har sitt ursprung i dig själv, som bär på någonting från ditt förflutna eller från din framtid. Samtidigt är det en melodi som hör samman med de andra melodierna på skivan. Den första visslade melodin förs samman med "The Archer" som är andra spåret på skivan som i sin tur hänger ihop med det tredje spåret. Om du visslar melodin i "The Archer" märker du att den hänger ihop med den första melodin.

Det femte spåret är en kort körkomposition som Okoi har lånat från sin far som också var musiker.
- Min far är inte helt oväntat en av mina stora influenser. Jag fick hans tillåtelse att använda en av hans melodier och göra en version av den på skivan. Hans melodi dök upp när jag skrev sången och det kändes helt logiskt för mig att använda den. Jag gick på mycket konserter med min pappa och har även delat scen med honom vid något enstaka tillfälle när jag var yngre. Jag växte upp med mycket musik och det var även min far som lärde mig att spela gitarr. Den biten av min uppväxt är något jag är väldigt glad över.

Att beskriva hur Bölzer låter är inte enkelt. Duon kombinerar element från black och death metal med mer arketypiska melodier och en närmast primitiv energi.

- Musikaliskt känner jag att vi är progressiva men att vi samtidigt är stöpta i en tradition, säger Okoi Jones. Vi har dock alltid målet att sticka ut och ställa oss vid sidan om. Så länge våra lyssnare tycker att vi har en unik stil så är jag glad. Jag tycker att långt fler musiker borde sträva efter att låta unika istället för att försöka kopiera andra.

Okoi och Fabian, trummisen i Bölzer, träffades ute på en bar och fann varandra direkt. De hade samma idéer om musik och tre, fyra månader efter att de träffats började de spela tillsammans. Okoi spelade i en del band på Nya Zeeland, landet där han växte upp, varav det största var Aphelon. Han spelade också en period i bandet Deathcult hemma i Zürich men nu ägnar han all sin tid åt Bölzer.

Trots att Bölzer bara består av två personer så lyckades de leverera en massiv ljudvägg på scen. Okoi Jones använder en tiosträngad gitarr och kör den genom två gitarrförstärkare och en basförstärkare för att få ett fylligare ljud.

Även om sättningen gitarr och trummor är vanligt förekommande i exempelvis äldre black metal så höjer vissa ögonbryn åt att ni bara är en duo. Jag läste att ni aldrig spelar in någonting i studio som ni inte kan återskapa ni två på en scen?
- Efter att ha spelat tillsammans ett år ungefär så kände vi att vi ville fortsätta att vara en duo. Så länge det fungerar och är roligt på scen ser jag inget syfte med att ändra den dynamiken. Jag ser det mer som en givande utmaning att skriva för en duo, det gör att jag pushar mig själv. Jag försöker skapa så intressant och mångskiftande musik som möjligt men som samtidigt är minimalistisk. Jag gillar minimalism.




En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.

http://www.closeupmagazine.net/



Doom to death!





Jag fick (liksom majoriteten av mina kollegor förmodar jag) uppdraget av Close-Up att lista historiens tjugo bästa doom-album. Som vanligt gick jag, med mina Asperger-tendenser, all in och lade mer än en veckas intensivt lyssnande på uppgiften.

Jag är inget större fan av klassisk doom med rensång som Candlemass (den extremt förutsägbara vinnaren) utan jag tänjde en hel del på doom-begreppet i min lista. Hur definierar man doom? Var går gränsen mellan doom och exempelvis sludge? För att ha någon slags riktning så använde jag Metal Archives som referens. Samtliga band på min lista definieras, åtminstone delvis, som doom metal enligt sidan.

Inget ont om band som Cathedral, Electric Wizard, Swallow The Sun eller Pentagram (de två sistnämnda oväntat inte med på Close-Ups lista) men inga av deras album håller hela vägen för mig. Det positiva med Close-Ups lista var att det faktiskt var en del bra nyare album med, som Bell Witch och Bongripper, men på det stora hela var resultatet ganska väntat. Ett enda av mina val kom med…

Mina tjugo doomfavoriter genom tiderna:

1. Hooded Menace: Never Cross The Dead
2. Black Sabbath: Paranoid
3. Abandon: In Reality We Suffer
4. Abandon: The Dead End
5. Yob: Atma
6. Indian: Guiltless
7. Hooded Menace: Effigies of Evil
8. C R O W N: Psychurgy
9. Sea of Bones: The Earth Wants Us Dead
10. Black Sabbath: Master of Reality
11. Indian: From All Purity
12. Thou: Heathen
13. Rwake: Rest
14. Culted: Below the Thunders of the Upper Deep
15. Hooded Menace: Fulfill The Curse
16. Brothers of the Sonic Cloth: s/t
17. Yob: Clearing The Path To Ascend
18. Black Boned Angel: The End
19. Ramesses: Misanthropic Alchemy
20. Doom:Vs: Dead Words Speak

söndag 15 januari 2017

Mina favoritskivor från 2016

 





Bästa album

1. Vanhelgd: Temple of Phobos

2. Ulcerate: Shrines of Paralysis

3. Inquisition: Bloodshed Across The Empyrean Altar Beyond The Celestial Zenith

4. Ash Borer: The Irrepassable Gate

5. Death Fortress: Deathless March of The Unyielding

6. Murg: Gudatall

7. Altarage: Nihl

8. Rorcal: Creon

9. Pyramido: Vatten

10. Ast: Fraktale

11. Panphage: Drengskapr

12. Unru: Als Tier Ist Der Mensch Nichts

13. Mizmor: Yodh

14. Bölzer: Hero

15. Anicon: Exegeses

16. Zhrine: Unortheta

17. Predatory Light: s/t

18. Skáphe: Skáphe 2

19. Krypts: Remnants of Expansion

20. Downfall of Gaia: Atrophy

21. Rotten Sound: Abuse To Suffer

22. Vermin Womb: Decline

23. Glorior Belli: Sundown (The Flock That Welcomes)

24. Urzeit: Anmoksha

25. Antaeus: Condemnation

26. Deathspell Omega: The Synarchy Of Molten Bones

27. Seven Sisters of Sleep: Ezekial's Hags

28. Sun Worship: Pale Dawn

29. Ultha: Converging Sins

30. Wode: s/t

31. Domkraft: The End of Electricity

32. Uada: Devoid of Light

33. Forteresse: Thèmes Pour La Rébellion

34. Ravencult: Force of Profanation

35. The Underachievers: It Happened In Flatbush

36. Angry Gods: The Clearing

37. Asphyx: Incoming Death

38. Gadget: The Great Destroyer

39. Cara Neir: Perpetual Despair is the Human Condition

40. Phantom Winter: Sundown Pleasures

41. Necrot: The Labyrinth

42. Magrudergrind: II

43. Trap Them: Crown Feral

44. Roffe Ruff: Och han älskade dom alla

45. Hermóðr: The Darkness of December

46. Halshug: Sort Sind

47. Surya: Apocalypse A.D.

48. Wormrot: Voices

49. Anaal Nathrakh: The Whole of The Law

50. Oranssi Pazuzu: Värähtelijä


Bästa splits och EP:s

1. Martröð: Transmutation of Wounds

2. Drudkh/Grift: Betrayed By The Sun/Hägringar

3. Krallice: Hyperion

4. Nachtzeit: Sagor i Natten

5. Teitanblood: Accursed Skin

6. Almyrkvi: Pupil of The Searing Maelstrom

7. Verwoed: Bodemloos

8. Chelsea Wolfe: Hypnos/Flame

9. Tombs: All Empires Fall

10. Full of Hell: Amber Mote In The Black Vault