måndag 11 januari 2021

Fem album att se fram emot under 2021

 


Nytt år, nya spännande släpp. Här vill jag tipsa om nya album från fem fantastiska band som är på gång. Fem album som jag förväntar mig hamnar på min topp tio när året summeras.


DÖDSRIT

Dalmasen Cristoffer Öster startade Dödsrit som ett soloprojekt men numera är bandet en kvartett där de andra medlemmarna något överraskande bor i Amsterdam. Förra albumet ”Spirit Crusher” var exceptionellt bra och jag hoppas att den nya plattan fortsätter i samma spår. Alltid lite oroande när ett band/projekt får nya medlemmar. 

När? Pressningen av plattan är försenad men allt är klart. Skivan släpps på bolaget Wolves of Hades (som bland annat släppte This Gift is a Curses debut) under våren.


RORCAL

Bandet bildades redan 2006 i Genève och jag upptäckte dem via den fantastiska skivan ”Vilávége” 2013. Minst lika bra var deras temaalbum ”Muladona” från 2019 som bygger på, eller snarare är en tonsättning av, Eric Stener Carlsons roman med samma namn.

När? Testpressen har nyligen godkänts av bandet så det borde komma under våren.


WIEGEDOOD

De tre medlemmarna i Wiegedood har samtliga varit tongivande på Belgiens musikscen. Två har spelat med Amenra, två är med i Oathbreaker, två i Living Gate och så vidare. Som band har de släppt trilogin ”De doden hebben het goed” där i synnerhet andra albumet var överjävligt bra. Det ska bli oerhört intressant att se hur de går vidare nu när trilogin är avslutad.

När? Albumet är färdigt, inklusive mastering, men det finns inget släppdatum vad jag vet.


HOODED MENACE

Många skulle säkert invända att finnarna i Hooded Menace spelar doom eftersom de blandar in så mycket death metal och andra stilar i sin musik men enligt mig är de världens bästa doomband. Ända sedan jag hörde deras debut ”Fulfill the Curse” så har jag varit såld. Förra albumet ”Ossuarium Silhouettes Unhallowed” var ett av deras absolut bästa hittills.

När? Det är i nuläget oklart om albumet är färdiginspelat men det ska släppas på Season of Mist under året.


AMENRA

Ett fullständigt unikt band, inte minst i livesammanhang, som förenar det hårda och det sköra på ett sätt som påverkar mig fysiskt. Förra albumet ”Mass VI” från 2017 var kanske deras bästa och nu ser jag verkligen fram emot en sjunde mässa.

När? Albumet släpps på jätten Relapse i ”mitten av året” enligt ett uttalande från bandet.


Andra album att hålla utkik efter under 2021:
Asphyx, Portrayal of Guilt, Suffering Hour, Culted, Sea of Bones och Au-Dessus.

 

 


onsdag 30 december 2020

Årets bästa skivor 2020 enligt mig

 


ÅRETS BÄSTA ALBUM


1. Regarde Les Hommes Tomber: Ascension

2. Ulcerate: Stare Into Death and Be Still

3. Afsky: Ofte jeg drømmer mig død

4. Aversio Humanitatis: Behold The Silent Dwellers

5. Dumal: The Confessor

6. Prison of Mirrors: De Ritualibus et Sacrificiis ad Serviendum Abysso

7. Choir Boy: Gathering Swans

8. Topographies: Ideal Form

9. Scáth Na Déithe: The Dirge of Endless Mourning

10. Svederna: Härd

11. Napalm Death: Throes of Joy in the Jaws of Defeatism

12. Jesu: Terminus

13. Sunken: Livslede

14. Fearing: Shadow

15. Tithe: Penance

16. Emma Ruth Rundle & Thou: May Our Chambers Be Full

17. Funeral Leech: Death Meditation

18. Yaldabaoth: That Which Whets the Saccharine Palate

19. Svabhavat: Black Mirror Reflection

20. Soft Kill: Dead Kids, R.I.P. City

21. Winterfylleth: The Reckoning Dawn

22. ACxDC: Satan is King

23. Ondskapt: Grimoire Ordo Devus

24. Armagedda: Svindeldjup Ättestup

25. Anaal Nathrakh: Endarkenment

26. Svartsyn: Requiem

27. Make Them Die Slowly: Ferox

28. Fluisteraars: Bloem

29. Panzerfaust: The Suns of Perdition - Chapter 2: Render Unto Eden

30. Inquisition: Black Mass For A Mass Grave

31-50: Temple of Void, Puteraeon, Ett Dödens Maskineri, Uniform, Turia, Akhlys, Over The Voids…, Neon Lies, Calligram, Foetal Juice, Horna, Primitive Man, JK Flesh, Auđn, Selbst, Mrs. Piss, Public Memory, Vile Creature, Ante-Inferno, Pilori



ÅRETS BÄSTA EP’S

1. The Criminal World: We Spilled Blood For The Money

2. Topographies: Difference & Repetition

3. Holy Fawn: The Black Moon

4. Schwefelgelb: Die Stimme Drängt

5. Tech Level 2: Revolve

6. Portrayal of Guilt: A Tempting Pain

7. Thomas P. Heckmann: Release The Pain

8. NNHMN: Deception Island 2

9. Cardopusher: Fed With Lies

10. Panopticon: s/t





måndag 28 december 2020

Årets bästa album enligt Jonn Palmér Jeppsson

Jag har känt Jonn Palmér Jeppsson runt tio år nu. Vi brukar ses på stan och snacka musik, och i några år var vi kollegor på Close-Up. Jonn var en av de mest produktiva och hårt arbetande journalisterna som höll Close-Up flytande fram till slutet. Numera skriver han uteslutande för Sydsvenskan där han listade årets tre bästa album häromdagen. Alldeles för fjuttigt tyckte jag och bad honom skriva en fylligare lista. Tolv album, utan inbördes rangordning blev det:



Sumac: May you be held

Kan man spela metal för att uttrycka fred, kärlek och förståelse? Sumac visar ett unikt mod genom att inte bara svara ja på den frågan med skrovliga, motiga domedagshymner, utan också genom att låta delar av dem vara improviserade. Trion alstrar maximal friktionsvärme.

 
Helen Money: Atomic

Cello med distpedaler och gitarrförstärkare låter kanske som en gimmick, men inte när klassiskt skolade Alison Chesley håller i stråken. Hennes musik känns aldrig experimentell, bara säregen och djupt intim. ”Atomic” är det mest filmiska och mångbottnade i en rad av lysande album.

 
Ulver: Flowers of evil

Black metal, folk, drone, teatermusik – genom åren har norska Ulver bytt genre likt ormar ömsar skinn. Men aldrig har de låtit så bekväma som i de senaste årens syntrock, där ruggig tematik kontrasteras med ett nostalgiskt, elegant sound.

 
Ulcerate: Stare into death and be still

Nya Zeeländska Ulcerate har väl egentligen skrivit samma låt om och om igen de senaste tio åren. Men så länge trion fortsätter att variera och nyansera den där låten finns det ingen anledning att klaga. Få death metal-band lyckas lika väl med att få genren att känna verklighetsförankrad och relevant.

 
Inquisition: Black mass for a black grave

Hookigare än någonsin och Dagon börjar nästan låta som om han sjunger, vilket i huvudsak är något positivt. Då kan man ha överseende med promobilder där han står och fånar sig med en pistol i högsta hugg.

 
Pharaoh Overlord: 6

Sjuttio/åttiotalsdoftande krautsynt med grov sång av Sumacs Aaron Turner. Du har aldrig hört något liknande.

 
Rebel Wizard: Magickal mystical indifference

Den felande länken mellan källarinspelad USBM och åttiotalets arenahårdrock. Extas och depression om vartannat.

 
Anna von Hausswolff: All thoughts fly

Frågan var ju inte om utan när hon skulle ge ut ett album på Southern Lord. De här instrumentala orgeläventyren är göteborgskans mest suggestiva hittills. Nu väntar vi bara på att hon gör ett regelrätt samarbete med Sunn O))), förbandsspelningar räcker ju inte.

 
Jordablod: The cabinet of numinous song

Malmös Jordablod hade förmodligen haft en större publik om inte frontmannen varit så inne på stenhård black metal-estetik – när man lyssnar hör man att han är mer besatt av gitarrer än demoner. Precis som Tribulation skriver Jordablod låtar i genren ”musik”, som sedan ofta råkar låta som extremmetal.

 
Okkultokrati: La ilden lyse

Sällan har ett band låtit så mycket råare än det egentligen är. Den artikulerat väsande sången får musiken – som mest drar åt punk och new wave – att kännas som ett svanhopp ner i en pool fylld av krossat glas. Rent attitydmässigt har Okkultokrati gjort årets kanske råaste black metal-album.

 
Serpent Omega: II

Vi behöver fler frontfigurer som Pia ”Urskogr” Stjärnvind och vi behöver fler band som låter det gå sju år mellan albumen.

 
Mitochondrial Sun: Sju pulsarer

Gitarristen/grafiske formgivaren Niklas Sundin hoppade av Dark Tranquillity och startade eget under namnet Mitochondrial Sun. Två skivor har han hunnit få ut i år, men ”Sju pulsarer” låter betydligt mer distinkt och personlig än debuten. De koncisa, instrumentala spåren låter som om Sundin inspirerats av tidig skandinavisk black metal för att göra musik till reklamfilmer för NASA.


Missa inte heller vår kollega och vän Torbjörn Hallgrens årslista. Den hittar du på hans egen blogg
Bara Metal

 

tisdag 22 december 2020

Årets låtlistor 2020

Likt de senaste tjugo åren har jag summerat musikåret, den här gången i form av tre Spotifylistor.



TO MAKE AN IDOL OF OUR FEAR AND CALL IT GOD

Den första listan innehåller årets bästa metallåtar. Black metal, döds, lite punk och grindcore, voidgaze och vad nu alla nya genrer kallas. 




NOTHING INSIDE YOU IS REAL

Andra listan innehåller en rad olika genrer som coldwave, darkwave, indie, synt, shoegaze, dream pop, postpunk och vad man nu vill kalla musiken. Låtar både från 2020 och tidigare år. All killers, eller åtminstone nästan. 

https://open.spotify.com/playlist/4VWOtNpi8FFWJKK4xWSCji?si=nxZHJxfxRnGxPs-nDXtN5g



SNATCHED FROM A BLAZE

Sista listan innehåller elektronisk musik, framförallt EBM techno och acid. Jag gjorde ingen elektronisk lista förra året så det är en del från 2019 men också äldre låtar. 




Hoppas att du hittar något du gillar!




fredag 20 december 2019

Årets bästa skivor 2019



1. Mgła: Age of Excuse
2. Yellow Eyes: Rare Field Ceiling
3. Verwoed: De Val
4. Krypts: Cadaver Circulation
5. Rorcal: Muladona
6. Nusquama: Horizon Ontheemt
7. Black Marble: Bigger Than Life
8. Hope Drone: Void Lustre
9. Murg: Strävan
10. Drab Majesty: Modern Mirror

11. Barshasketh: s/t
12. Kontravoid: Too Deep
13. Gatecreeper: Deserted
14. This Gift Is A Curse: A Throne of Ash
15. Lust For Youth: s/t
16. All You Know Is Hell: Gape
17. Boy Harsher: Careful
18. Sarastus: Enter The Necropolis
19. Sinmara: Hvisl Stjarnanna
20. Vanum: Ageless Fire

21. Pyramido: Fem
22. Kalmankantaja: Kaski
23. Deathspell Omega: The Furnace of Palingenesia
24. Panzerfaust: The Suns of Perdition - Chapter I: War, Horrid War
25. Cloud Rat: Pollinator
26. Aihos: Hävityksen Maa
27. Bastard Grave: Diorama of Human Suffering
28. Ehlder: Nordabetraktelse
29. Abduction: All Pain As Penance
30. Earth and Pillars: Earth Vol. 2


Annat bra från 2019:

Adel, Ansome, Arkona, BENNETT, Blood Pact, Cardopusher, Chelsea Wolfe, Codex Empire, Culted, DC Youngfly, DIIV, Diploid, Diät, Djevel, Dungeon Acid, Fixmer/McCarthy, Fruset Rike, Full of Hell, Fuming Mouth, GRXGVR, Have A Nice Life, Institute, Jensen Interceptor, Jireel, JK Flesh, K27, Kim Gordon, Klaska, Koffee, Kohti Tuhoa, Life On Venus, Little Simz, Lord Mantis, Lowest Creature, Lunacy, Madi Banja, Misþyrming, Mortiferum, Multiple Man, Neil Landstrumm, No One Knows What The Dead Think, Novarupta, ODZ, Ossuaire, Parly B, Pessimist, Phobia, Raske Penge & Klumben, Riddim Tuffa, Rogga Johansson, Romina Cohn, Sannhet, Sarin, Shrine of Insanabilis, Slowthai, Soft Kill, Sun Worship, Sūrya, The Drums, The Underachievers, Thomas P. Heckmann, Ultha, Umwelt, Unconscious, Uniform & The Body, Voarm, VR SEX, Vukari, WarinD, Woe, Worsen m.fl.






fredag 21 december 2018

Årets bästa skivor 2018




1. Slidhr: The Futile Fires of Man
2. Hooded Menace: Ossuarium Silhouettes Unhallowed
3. Death Fortress: Reign of the Unending
4. Dödsrit: Spirit Crusher
5. Drudkh: Їм часто сниться капіж (They Often See Dreams About the Spring)
6. Mutilation Rites: Chasm
7. Bosse-de-Nage: Further Still
8. The Order of Apollyon: Moriah
9. Panphage: Jord
10. Soft Kill: Savior

11. Kriegsmaschine: Apocalypticists
12. Afsky: Sorg
13. Vanhelgd: Deimos Sanktuarium
14. Wiegedood: De Doden Hebben Het Goed III
15. Funeral Mist: Hekatomb
16. Shallow Grave: Threshold Between Worlds
17. Outre: Hollow Earth
18. Sigsaly: Entity
19. Author & Punisher: Beastland
20. JK Flesh: New Horizon

21. Holygram: Modern Cults
22. Anaal Nathrakh: A New Kind of Horror
23. Sargeist: Unbound
24. Grivo: Elude
25. Svartidauđi: Revelations of The Red Sword
26. Thomas P. Heckmann: Body Music
27. Ultha: The Inextricable Wandering
28. Ennui: The End of Circle
29. Sacrificium Carmen: Hermetica
30. Helena Hauff: Qualm

Annat bra från 2018:
Ancient Methods, Anicon, Ansome, Arweenn, Ayarcana, Blush Response, Blutvial, Bones, Bongripper, Boy Harsher, Cantique Lépreux, Ceremony, Codex Empire, Cold Cave, Corpsessed, Craft, Cult Leader, Deadlife, Djevel, Endlec, Essenz, Fearing, Flatbush ZOMBiES, Fluisteraars, Goon des Garcons, Hengsle, Horna, Iceberg Black, Iskandr, Jensen Interceptor, KMRT, Kmyle, Lake Haze, Napalm Death, Nattravnen, Nordstaat, Novelist, Ontal, Panopticon, Parly B, Paul Birken, Phase Fatale, Radial, Rendered, Rotten Sound, Sarin, Schwefelgelb, Sleaford Mods, Soft Powder, The Soft Moon, Tomb Mold, Twilight, Unsconscious, Watain, Vilkacis, Yob m.fl.



tisdag 24 juli 2018

FACE (Vargåkra Gård 14/7 - 12/8 2018)




För fyra somrar sedan kuraterade Thomas Millroth en utställning med samtida landskapsmåleri på Vargåkra Gård som blev väldigt uppskattad. Nu har han blivit ombedd att på nytt kuratera en utställning på den lilla konsthallen utanför Hammenhög och har valt ansiktet som ett förenande tema. I det första rummet hänger tjugosju små porträtt föreställande huvudsakligen kända personer gjorda av Mausel Leksell Strindberg. Mitt emot hänger fem bilder av Ditte Ejlerskov där hennes ständiga motiv Rihanna åter finns i fokus. Om Ejlerskovs motiv känns begränsat så är hennes måleriska uttryck desto mer experimentellt. Ejlerskov har gjort remsor av duk och använder sig, i en triptyk bilder, av dessa för att skapa tredimensionella strukturer så att bilderna ser ut att vara vävda, med olika lager av berättande. Mötet mellan idolporträtt och en lek med perceptioner är som ett möte mellan pop- och opkonst. Två rörelser från mitten av nittonhundratalet i händerna på en kreativ och utmärkt målare.

Thomas Millroths urval har denna gång fokus på äldre konstnärer. Av de nio deltagarna är det bara två som är under sextio. Det känns uppfriskande att Millroth har valt att lyfta fram en rad konstnärskap som riskerar falla i glömska. Flera av konstnärerna är för mig helt nya bekantskaper vilket är väldigt spännande. Två av dessa är Lars Eriksson och Birgitta Liljebladh. Erikssons stil är vad jag skulle vilja kalla ett samtida renässansmåleri. Serien ”Manifesto” består av tio porträtt där flera skulle kunnat vara hundratals år gamla om det inte var så oskarpa. Erikssons bilder tycks höljda i ett töcken, det är som att se ansiktena genom en slöja. Samtidigt är de inte heller traditionella porträtt i det avseendet att de flesta inte tittar på betraktaren, personernas bortvända blickar gör dem svåra att få grepp om. Eriksson har också en fristående målning, ”Interiör”, som skiljer sig ytterligare från alla andra verk i utställningen inklusive hans egna. Bilden förställer ett litet rum, dominerat av två trästolar. På väggen hänger två målningar som föreställer två ansikten. De tycks föreställa samma person, en ung man med otidsenlig frisyr som även han tittar bort. Denna metabild är för mig utställningens allra mest fascinerande.

Liljebladh, som närmar sig de hundra, sticker också ut med sin lätta, närmast minimalistiska expressionism. Hennes fyra målningar är samtliga porträtt, varav ett par föreställer två av de mest ikoniska skådespelerskorna som världen sett, Greta Garbo och Marilyn Monroe. De är också två av de mest gåtfulla och omskrivna kvinnorna i vår tid, och mystiken går tydligt igen i Liljebladhs måleriska stil, undflyende och esoterisk. Referensen mellan Liljebladhs porträtt går igen i framförallt Ejlerskovs studier av Rihanna men också i Leksell Strindbergs bilder. Den av Liljebladhs bilder som jag fastnar mest för är dock den som hänger för sig själv (de övriga tre målningarna hänger tillsammans), ett ansikte som tycks befinna sig i en tom rymd, i en intighet. Den fungerar också väldigt bra i närheten av Gittan Jönssons bästa bild i utställningen, ”Ögonblick”, där det enkelt tecknade ansiktet störs av en svart fläck, som om Jönsson velat stryka över någonting i personens uppenbarelse.

Carlos Capeláns två bilder i utställningen myllrar av intryck och tycks vilja säga att en person består av en mängd roller, personligheter, beståndsdelar. Liljebladh visar bara delar av en helhet, Capelán vill visa allt på en gång. Hans konsekventa uttryckssätt är hans främsta styrka.

Framför Liljebladhs tre målningar står en byst gjord av Ann-Marie Nordin med yta av vax. Myllret av färger får mig att anta att verket är gjort av gamla stearinstumpar, av utbrunna ljus. Sprickorna i vaxet ger porträttet en känsla av utsatthet och bräcklighet som är tilltalande.


De andra skulpturala inslagen i utställningen är två figurer gjorda av Richard Johansson i hans personliga, charmerande stil. De drygt en meter höga träfigurerna föreställer de maskerade gerillakrigarna Subcomandante Marcos och Captain Irma. Bakom figurerna hänger målningen ”Farmers” föreställande fem män i olika märkeskepsar. Samtliga verk kunde ses i Johanssons utmärkta utställning på Galleri Thomas Wallner för fem år sedan.

Richard Johanssons stil präglas av ett grafiskt serieliknande bildspråk och en oskuldsfull humor. Det är något som han har gemensamt med Marianne Andersson som visar nio målningar på Vargåkra. Alla hennes små bilder tycks föreställa barn, och i flera av bilderna döljs delar av barnens ansikten eller deras ögon av objekt. Men det finns ingenting med den dolda blicken som väcker oro utan det känns snarare som att barnen leker kurragömma. Barnen står närmast uppställda, som framför ett fönster. Som betraktare blickar vi in i märkliga rum som ofta har referenser till andra konstnärer och verk. Marianne Andersson kallar barnen för ”autonoma kamrater”. Det är målningar präglade av humor, ömhet, lekfullhet och sårbarhet. Ansikten som jag tar med mig på resan hem.



En kortare version av den här texten har publicerats i Sydsvenska Dagbladet