fredag 20 december 2019

Årets bästa skivor 2019



1. Mgła: Age of Excuse
2. Yellow Eyes: Rare Field Ceiling
3. Verwoed: De Val
4. Krypts: Cadaver Circulation
5. Rorcal: Muladona
6. Nusquama: Horizon Ontheemt
7. Black Marble: Bigger Than Life
8. Hope Drone: Void Lustre
9. Murg: Strävan
10. Drab Majesty: Modern Mirror

11. Barshasketh: s/t
12. Kontravoid: Too Deep
13. Gatecreeper: Deserted
14. This Gift Is A Curse: A Throne of Ash
15. Lust For Youth: s/t
16. All You Know Is Hell: Gape
17. Boy Harsher: Careful
18. Sarastus: Enter The Necropolis
19. Sinmara: Hvisl Stjarnanna
20. Vanum: Ageless Fire

21. Pyramido: Fem
22. Kalmankantaja: Kaski
23. Deathspell Omega: The Furnace of Palingenesia
24. Panzerfaust: The Suns of Perdition - Chapter I: War, Horrid War
25. Cloud Rat: Pollinator
26. Aihos: Hävityksen Maa
27. Bastard Grave: Diorama of Human Suffering
28. Ehlder: Nordabetraktelse
29. Abduction: All Pain As Penance
30. Earth and Pillars: Earth Vol. 2


Annat bra från 2019:

Adel, Ansome, Arkona, BENNETT, Blood Pact, Cardopusher, Chelsea Wolfe, Codex Empire, Culted, DC Youngfly, DIIV, Diploid, Diät, Djevel, Dungeon Acid, Fixmer/McCarthy, Fruset Rike, Full of Hell, Fuming Mouth, GRXGVR, Have A Nice Life, Institute, Jensen Interceptor, Jireel, JK Flesh, K27, Kim Gordon, Klaska, Koffee, Kohti Tuhoa, Life On Venus, Little Simz, Lord Mantis, Lowest Creature, Lunacy, Madi Banja, Misþyrming, Mortiferum, Multiple Man, Neil Landstrumm, No One Knows What The Dead Think, Novarupta, ODZ, Ossuaire, Parly B, Pessimist, Phobia, Raske Penge & Klumben, Riddim Tuffa, Rogga Johansson, Romina Cohn, Sannhet, Sarin, Shrine of Insanabilis, Slowthai, Soft Kill, Sun Worship, Sūrya, The Drums, The Underachievers, Thomas P. Heckmann, Ultha, Umwelt, Unconscious, Uniform & The Body, Voarm, VR SEX, Vukari, WarinD, Woe, Worsen m.fl.






fredag 21 december 2018

Årets bästa skivor 2018




1. Slidhr: The Futile Fires of Man
2. Hooded Menace: Ossuarium Silhouettes Unhallowed
3. Death Fortress: Reign of the Unending
4. Dödsrit: Spirit Crusher
5. Drudkh: Їм часто сниться капіж (They Often See Dreams About the Spring)
6. Mutilation Rites: Chasm
7. Bosse-de-Nage: Further Still
8. The Order of Apollyon: Moriah
9. Panphage: Jord
10. Soft Kill: Savior

11. Kriegsmaschine: Apocalypticists
12. Afsky: Sorg
13. Vanhelgd: Deimos Sanktuarium
14. Wiegedood: De Doden Hebben Het Goed III
15. Funeral Mist: Hekatomb
16. Shallow Grave: Threshold Between Worlds
17. Outre: Hollow Earth
18. Sigsaly: Entity
19. Author & Punisher: Beastland
20. JK Flesh: New Horizon

21. Holygram: Modern Cults
22. Anaal Nathrakh: A New Kind of Horror
23. Sargeist: Unbound
24. Grivo: Elude
25. Svartidauđi: Revelations of The Red Sword
26. Thomas P. Heckmann: Body Music
27. Ultha: The Inextricable Wandering
28. Ennui: The End of Circle
29. Sacrificium Carmen: Hermetica
30. Helena Hauff: Qualm

Annat bra från 2018:
Ancient Methods, Anicon, Ansome, Arweenn, Ayarcana, Blush Response, Blutvial, Bones, Bongripper, Boy Harsher, Cantique Lépreux, Ceremony, Codex Empire, Cold Cave, Corpsessed, Craft, Cult Leader, Deadlife, Djevel, Endlec, Essenz, Fearing, Flatbush ZOMBiES, Fluisteraars, Goon des Garcons, Hengsle, Horna, Iceberg Black, Iskandr, Jensen Interceptor, KMRT, Kmyle, Lake Haze, Napalm Death, Nattravnen, Nordstaat, Novelist, Ontal, Panopticon, Parly B, Paul Birken, Phase Fatale, Radial, Rendered, Rotten Sound, Sarin, Schwefelgelb, Sleaford Mods, Soft Powder, The Soft Moon, Tomb Mold, Twilight, Unsconscious, Watain, Vilkacis, Yob m.fl.



tisdag 24 juli 2018

FACE (Vargåkra Gård 14/7 - 12/8 2018)




För fyra somrar sedan kuraterade Thomas Millroth en utställning med samtida landskapsmåleri på Vargåkra Gård som blev väldigt uppskattad. Nu har han blivit ombedd att på nytt kuratera en utställning på den lilla konsthallen utanför Hammenhög och har valt ansiktet som ett förenande tema. I det första rummet hänger tjugosju små porträtt föreställande huvudsakligen kända personer gjorda av Mausel Leksell Strindberg. Mitt emot hänger fem bilder av Ditte Ejlerskov där hennes ständiga motiv Rihanna åter finns i fokus. Om Ejlerskovs motiv känns begränsat så är hennes måleriska uttryck desto mer experimentellt. Ejlerskov har gjort remsor av duk och använder sig, i en triptyk bilder, av dessa för att skapa tredimensionella strukturer så att bilderna ser ut att vara vävda, med olika lager av berättande. Mötet mellan idolporträtt och en lek med perceptioner är som ett möte mellan pop- och opkonst. Två rörelser från mitten av nittonhundratalet i händerna på en kreativ och utmärkt målare.

Thomas Millroths urval har denna gång fokus på äldre konstnärer. Av de nio deltagarna är det bara två som är under sextio. Det känns uppfriskande att Millroth har valt att lyfta fram en rad konstnärskap som riskerar falla i glömska. Flera av konstnärerna är för mig helt nya bekantskaper vilket är väldigt spännande. Två av dessa är Lars Eriksson och Birgitta Liljebladh. Erikssons stil är vad jag skulle vilja kalla ett samtida renässansmåleri. Serien ”Manifesto” består av tio porträtt där flera skulle kunnat vara hundratals år gamla om det inte var så oskarpa. Erikssons bilder tycks höljda i ett töcken, det är som att se ansiktena genom en slöja. Samtidigt är de inte heller traditionella porträtt i det avseendet att de flesta inte tittar på betraktaren, personernas bortvända blickar gör dem svåra att få grepp om. Eriksson har också en fristående målning, ”Interiör”, som skiljer sig ytterligare från alla andra verk i utställningen inklusive hans egna. Bilden förställer ett litet rum, dominerat av två trästolar. På väggen hänger två målningar som föreställer två ansikten. De tycks föreställa samma person, en ung man med otidsenlig frisyr som även han tittar bort. Denna metabild är för mig utställningens allra mest fascinerande.

Liljebladh, som närmar sig de hundra, sticker också ut med sin lätta, närmast minimalistiska expressionism. Hennes fyra målningar är samtliga porträtt, varav ett par föreställer två av de mest ikoniska skådespelerskorna som världen sett, Greta Garbo och Marilyn Monroe. De är också två av de mest gåtfulla och omskrivna kvinnorna i vår tid, och mystiken går tydligt igen i Liljebladhs måleriska stil, undflyende och esoterisk. Referensen mellan Liljebladhs porträtt går igen i framförallt Ejlerskovs studier av Rihanna men också i Leksell Strindbergs bilder. Den av Liljebladhs bilder som jag fastnar mest för är dock den som hänger för sig själv (de övriga tre målningarna hänger tillsammans), ett ansikte som tycks befinna sig i en tom rymd, i en intighet. Den fungerar också väldigt bra i närheten av Gittan Jönssons bästa bild i utställningen, ”Ögonblick”, där det enkelt tecknade ansiktet störs av en svart fläck, som om Jönsson velat stryka över någonting i personens uppenbarelse.

Carlos Capeláns två bilder i utställningen myllrar av intryck och tycks vilja säga att en person består av en mängd roller, personligheter, beståndsdelar. Liljebladh visar bara delar av en helhet, Capelán vill visa allt på en gång. Hans konsekventa uttryckssätt är hans främsta styrka.

Framför Liljebladhs tre målningar står en byst gjord av Ann-Marie Nordin med yta av vax. Myllret av färger får mig att anta att verket är gjort av gamla stearinstumpar, av utbrunna ljus. Sprickorna i vaxet ger porträttet en känsla av utsatthet och bräcklighet som är tilltalande.


De andra skulpturala inslagen i utställningen är två figurer gjorda av Richard Johansson i hans personliga, charmerande stil. De drygt en meter höga träfigurerna föreställer de maskerade gerillakrigarna Subcomandante Marcos och Captain Irma. Bakom figurerna hänger målningen ”Farmers” föreställande fem män i olika märkeskepsar. Samtliga verk kunde ses i Johanssons utmärkta utställning på Galleri Thomas Wallner för fem år sedan.

Richard Johanssons stil präglas av ett grafiskt serieliknande bildspråk och en oskuldsfull humor. Det är något som han har gemensamt med Marianne Andersson som visar nio målningar på Vargåkra. Alla hennes små bilder tycks föreställa barn, och i flera av bilderna döljs delar av barnens ansikten eller deras ögon av objekt. Men det finns ingenting med den dolda blicken som väcker oro utan det känns snarare som att barnen leker kurragömma. Barnen står närmast uppställda, som framför ett fönster. Som betraktare blickar vi in i märkliga rum som ofta har referenser till andra konstnärer och verk. Marianne Andersson kallar barnen för ”autonoma kamrater”. Det är målningar präglade av humor, ömhet, lekfullhet och sårbarhet. Ansikten som jag tar med mig på resan hem.



En kortare version av den här texten har publicerats i Sydsvenska Dagbladet









fredag 15 december 2017

Min årslista 2017


Bästa albumen 2017

1. Wiegedood: De Doden Hebben Het Goed II
2. Aosoth: V: The Inside Scriptures
3. Au-Dessus: End of Chapter
4. Spectral Voice: Erode Corridors of Unbeing
5. Phrenelith: Desolate Endscape
6. Rebirth of Nefast: Tabernaculum
7. Amenra: Mass VI
8. Yellow Eyes: Immersion Trench Reverie
9. All Pigs Must Die: Hostage Animal
10. Death Fortress: Triumph of the Undying
                                                      
11. Godflesh: Post Self
12. Taake: Kong Vinter
13. JK Flesh: Suicide Estate Antibiotic Armageddon
14. Dälek: Endangered Philosophies
15. Lorn: Arrayed Claws
16. Chaos Moon: Eschaton Mémoire
17. Grift: Arvet
18. Belus: Apophenia
19. Necrowretch: Satanic Slavery
20. Pyrolatrous: Teneral
                                                      
21. Woe: Hope Attrition
22. Ofermod: Sol Nox
23. Auđn: Farvegir Fyrndar
24. Celeste: Infidèle(s)
25. Over the Voids: s/t
26. Solbrud: Vemod
27. Krallice: Go Be Forgotten 
28. Primitive Man: Caustic
29. Slowdive: s/t
30. A$AP Twelvyy: 12
                                                      
31-50: Planning For Burial, Amantra, Lock Up, Full of Hell, Domgård, Wode, Altarage, Svartsyn, Get Your Gun, Der Weg Einer Freiheit, Throane, Manetheren, Phobia, Forteresse, Acrimonious, Undergang, Hexis, Author, With The Dead, Chelsea Wolfe




Bästa EP's/splits 2017
                          
1. Sinmara: Within The Weaves Of Infinity
2. Svartidauđi: Untitled
3. Vanum: Burning Arrow
4. Fides Inversa: Rite of Inverse Incarnation
5. Sinmara / Misþyrming: Split
6. Tod Huetet Uebel: N.A.D.A.
7. Hyperdontia: Abhorrence Veil
8. $uicideboy$: DIRTIERNASTIER$UICIDE
9. JK Flesh: Exit Stance
10. Paramnesia/Ultha Split


                           

måndag 1 maj 2017

Skivtips från Rogga Johansson


I samband med att jag intervjuade Rogga Johansson för Close-Ups räkning så passade jag få att fråga honom om vilka death metalalbum han tycker bör finnas i varje hem. Det blev fem tips från Mr Johansson:



MASSACRE "FROM BEYOND"
Helt enkelt världens bästa dödsmetallplatta, Kam Lees sång och Rick Rozz riff i kombination är helt oslagbart när det handlar om simpel köttig dödsmetall. En skiva med bara hits, som aldrig går att riktigt tröttna på.




FURBOWL "AUTUMN YEARS"
Som Entombeds "Wolverine Blues" fast där Entombed är rock så blandar Furbowl istället in svartrockstendenser.




EDGE OF SANITY "THE SPECTRAL SORROWS"
Fantastiska låtar och en fantastisk produktion. Dan Swanö är ett geni.


 

SIX FEET UNDER "HAUNTED"
SIX FEET UNDER "WARPATH"

Väldigt bespottat band just nu men deras tre första är otroligt bra. Egentligen fyra om man räknar med mini-lp:n "Alive and dead", som innehåller en av historiens bästa death metal-låtar, "Drowning".
"Haunted" låter som Obituary men hittigare och med bättre sång. "Warpath" är precis lika bra. Simpla men fantastiska riff.

Intervju: Rogga Johansson



Rogga Johansson, aktuell med albumet "Garpedans", är en av death metalvärldens hårdast jobbande musiker. I skrivande stund har han ungefär tjugo projekt igång och lika många bakom sig i historien.
- Jag brukar säga att jag har ett tusen projekt men bara ett band. Paganizer är mitt enda riktiga band, alla andra saker är på projektnivå. Jag insåg nyligen att jag har passerat 100-strecket på utgåvor nu om man räknar alla format. Men det har aldrig varit något ändamål att göra mycket, det är bara så jag jobbar. Jag gör låtar ofta och snabbt, och tror jag hade fått ångest om jag var tvungen att koka ner mina låtar och bara släppa nåt vartannat år. Kommer jag på mig med att jag upprepa mig så får jag väl sluta, om jag snor riff av mig själv. Jag tror bara att det har hänt två gånger hittills, säger Rogga och skrattar.

Men nu släpper du din första skiva under eget namn?
- Det har jag inte ens tänkt på, säger Rogga. Frånsett en best of-samling så är det faktiskt det. Jag orkade inte hittade på något nytt namn så jag körde med mitt eget. Sen är det ingen större skillnad mellan den här plattan och andra projekt. "Garpedans" är inspelad med samma killar som The Grotesquery (minus Kam Lee då förstås); Johan Berglund på bas och Brynjar Helgetun på trummor. Det blir ju så att man använder sina vänner till olika projekt, man ser vem som har tid och är sugen.

Den nya skivan "Garpedans" var ursprungligen skriven som en uppföljare till Demiurgs platta "Slakthus Gamleby" från 2010 och tar vid där den historien slutade.
- Jag skrev skivan för ungefär tre år sedan till Demiurg men vi var inte helt nöjda så plattan hamnade i en låda. Sen visade det sig efter ett tag att det inte var så stort intresse i bandet för en ny Demiurg-platta så istället så spelade jag in låtarna med Johan och Brynjar. Jag hade ingen tanke på att släppa det men så hörde Victor Hernandez från det mexikanska bolaget Chaos Records av sig och undrade om jag hade någonting som han kunde släppa. Och så kom det sig att "Garpedans" åkte fram ur lådan.

Rogga Johansson har bott hela sitt liv i den lilla orten Gamleby, drygt två mil nordväst om Västervik. Intill samhället ligger berget Garpedans, döpt efter jätten Garpe som enligt gammal folktro bor i berget.
- Jag är uppväxt med de här sagorna, berättar Rogga. Vi läste om jätten Garpe när jag var liten, och gjorde arbeten om det i skolan. Historien på albumet är lite som en skräckfilm som utgår från sagorna som jag har fått höra, men den är också influerad av Stephen King-novellen "The Mist". I novellen, som är min favorit av King, så öppnas det en reva mellan vår värld och en annan varifrån enorma väsen läcker ut. "Garpedans" påminner om Kings novell fast tvärtom. I min historia stiger människorna, genom en slags teleport, in i en annan värld.

Gamleby har ungefär tre tusen invånare, och genom åren har Rogga Johansson blivit allt mer uppmärksammad i närområdet. Förra året fick han Västervik kommuns kulturstipendium.
- Folk härifrån tycker ju att det är kul att jag skriver om Gamleby, säger Rogga. Att få stipendiet var kul, men att vara med på ceremonin och träffa en massa folk var inte lika roligt. Jag är gravt allergisk mot människor i större antal. Om jag skulle flytta skulle jag i så fall utanför Gamleby där det är ännu mindre folk. Jag får se världen när jag är ute och spelar. Berlin eller Madrid är jättekul i två dagar men sen är jag helt utmattad psykiskt. Att spela live är som, kan jag tänka mig, att hoppa fallskärm. Det är kul när man väl gör det men jobbigt hela vägen fram till dess. Timmen på scen är inte belöning nog för mig. I tjugoårsåldern gjorde jag en enmånadsturné runt i Europa. Tjugo länder på tjugofem dagar. Jag får många erbjudanden om spelningar med olika av mina projekt men jag tackar konsekvent nej. Det är smickrande men alldeles för mycket jobb och förberedelser. Om lusten faller på spelar jag ute med Paganizer, det räcker gott för mig. Vi repar typ två gånger i månaden, har gjort typ tjugo skivor och kan låtarna. Vi spelar på 2-3 festivaler om året, sen klarar mig resten av året. Jag kanske får se någon större stad, får gratis semester och gratis pilsner. Det är min fix, jag har inte så höga krav.

Det märks under samtalet att Rogga Johansson är väldigt nöjd med "Garpedans" och han blickar redan framåt.
- Det är enkelt att göra en fortsättning på historien och det är något som jag redan har funderat på. Nu när jag inte har Demiurg att skriva till så lär det bli det här projektet istället. Jag ser "Garpedans" som en start, det kommer med all säkerhet bli en uppföljare. Den här skivan är inte producerad riktigt som jag hade tänkt, allt går att göra mycket bättre. Så det är en sporre att göra en platta till och att göra allting bättre nästa gång. Större, bättre och snyggare.







En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.
www.closeupmagazine.net



torsdag 23 mars 2017

Intervju: Resonance Cascade



Södra Sverige har fått ett nytt grindband att vårda och älska, Resonance Cascade som precis har släppt splitskivan "Hyperakusi". Dan Widing är mest känd som basist i Malmös stolthet Pyramido men är också gitarrist och en av låtskrivarna i Resonance Cascade.

- Hittills har det varit jag och trummisen Arvid Borg (även med i Carneus) som har gjort låtarna hemma på varsitt håll, berättar Dan. Arvid sitter och bankar hop nåt framför tv:n, sen går han till sin replokal hemma i Osby och därefter presenterar han en grov skiss för oss andra. Trots att han knappt har spelat gitarr så gör han låtarna på gura men han är väldigt musikalisk. Processen är liknande för mig. Jag har alltid skrivit låtar på gitarr men sedan mest spelat bas i mina band. Jag gör slaskversioner av mina idéer och skickar till de andra, Sedan går det ganska snabbt att göra färdigt låtarna när alla är på plats tillsammans, det har gått väldigt smärtfritt hittills.

Rollfördelningen i bandet blir än mer speciell eftersom det är de båda andra medlemmarna, sångaren Johan Bergström och basisten Andreas Johansson, som skriver texterna. Resonance Cascade har sedan tidigare släppt en sjutummare där Dan skrev det mesta av materialet
- Tanken är väl att alla fyra ska bidra med musikskrivandet men det lär inte hända, säger Dan och skrattar.

En anledning till att Andreas och Johan har ont om tid för låtskrivandet är att de numera även spelar tillsammans i Deranged. Andreas har varit med i många år och har nu värvat Johan till bandet. Andreas spelar dessutom i Nordvis-bandet Stilla och Johan sjunger i det rutinerade lundabandet Pandemonium.
- Ingen av oss hade någon större erfarenhet av att lira grind sedan tidigare, förklarar Dan. Andreas och jag är bekanta sedan många år och vi hade länge sagt att vi måste börja grinda. Vår första trummis spelade tidigare i Burst (tillsammans med Pyramidos sångare Ronnie Källback) men han hoppade av för att han tyckte att han spelade för långsamt. Jag värvade Arvid istället och Johan kom med från Andreas håll.

 Nästa steg för Resonance Cascade är att komma ut och spela live. Än så länge har man spelat på två upplagor av Danish Grindcore Family Weekend i Köpenhamn men inte så mycket mer.
- Vi har spelat en del i Malmö och Köpenhamn, nu hade det varit kul att komma utsocknes. Men först ska vi sprida skivjäveln.

 Spliten med titeln "Hyperakusi" har ett fantastiskt omslag av Henrik Ågren.
- Jag är så trött på att splits inte ska heta någonting, säger Dan. Vi är väldigt nöjda med hur snygg skivan är, jag trodde inte att det skulle bli så jävla bra.

På nästa släpp hoppas Dan att hans och Arvids idéer ska smälta samman på ett mer naturligt sätt.
- Alla låtar ska ha mer kräm, mer fyllning. Inga fillers, bara killers. Mer av allt. Vår musik ska inte vara för simpel men inte heller för kluddig. Vi vill låta cleant, med ganska simpla strukturer, och inte så brötigt. Många grindband låter bara som en dammsugare eller cementblandare. Det ska vara snabbt och rakt, och inga löjliga solon eller synthar.
- Inget tjafs, bara rens?
- Exakt.

 

 
En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.
www.closeupmagazine.net