Frågor och svar: Iskald

Sedan albumet ”Revelations of Reckoning Day” har jag varit väldigt förtjust i det norska black metal-bandet Iskald. Eftersom det har varit tyst runt bandet ett tag hörde jag av mig till sångaren och gitarristen Simon Larsen för att kolla läget.

Vad har hänt sedan ni släppte er senaste skiva, ”Nedom og Nord” 2014?
Vi åkte ut på en turné ett par månader efter att vi släppte albumet. När vi kom tillbaka efter turnén gick saker och ting åt helvete. Vi blev av med vår replokal och jag tappade motivationen av flera orsaker. Jag flyttade mitt fokus från Iskald till vårt sidoprojekt Utbyrd. Vi spelade in en platta med det projektet som blev klar under hösten 2015 och efter det började det dyka upp nya idéer till Iskald. Motivationen kom tillbaka och vi har rett ut en del saker. Vi började skriva nytt material till Iskald och nu är vi i slutfasen av den processen. Vi satsar på att spela in vårt nya material i vår eller i sommar.

Hur liknar eller skiljer sig det nya materialet jämfört med ert tidigare?
När man har kommit fram till sitt femte album så har man börjat hitta ett eget sound och lyssnaren lär utan tvivel känna igen oss även på kommande plattor. Det som skiljer vår kommande skiva mot de tidigare är att den här kommer att vara än mer varierad. Låtarna skiljer sig mycket åt gentemot varandra och de har alla ett eget utryck. ”Nedom og Nord” bestod av sex stycken längre låtar, nästa album kommer ha fler och kortare spår.

Vilka artister och band inspirerar dig mest just nu när du skriver musik?
Jag har inga särskilda band eller artister som inspirerar mig men jag blir inspirerad av att lyssna på musik generellt. Det ger mig lust att skriva egen musik. Desto sämre musiken är, desto mer lust får jag att skriva något eget. Självklart har jag några favoritskivor men musiken jag skriver liknar inte den musiken alls, så jag klan inte säga att de påverkar mitt låtskrivande.

Hur skulle du själv beskriva ert sound?
Vi har alltid haft svårt att definiera oss utifrån en genre då det finns ”regler och krav” som man ska uppfylla inom genren, och utöver det hundratals olika subgenrer. Vi har valt att kalla Iskald för extrem metal och sedan får det vara upp till lyssnaren att se om de gillar det eller inte. Om jag ska beskriva de element som vi använder i vår musik så skulle jag säga att vi är melodiösa och ganska tekniska, med en black metal-atmosfär men med en modern och fet produktion.

Vilka är utmaningarna med att vara en duo? Fördelar och nackdelar?
Jag ser bara fördelar med det. Det ger oss klara arbetsuppgifter och vi slipper kompromissa när vi gör musik eftersom det är bara vi två som behöver känna sig nöjda med resultatet. Vi har prövat att skriva musik tillsammans med andra vid några tillfällen men det slutar alltid med att alla inte är hundra procent nöjda, och då är det inte bra nog. Vi spelar med en relativt fast livesättning som alltid är väldigt professionella i alla sammanhang.

Vad har ni för sättning när ni spelar live? Vilka musiker arbetar ni tillsammans med just nu?
Gitarristen Ben Hansen kom med i Iskald i samband med skivan ”Revelations of Reckoning Day” 2008 och har varit med sedan dess. Vår tidigare basist bodde för långt iväg för att kunna repa tillräckligt ofta så vi fick byta. Sedan ett år tillbaka så spelar Isak Hetzler (från bland andra Skaur) bas med oss. Vi har gjort en spelning med den här sättningen och ser verkligen fram emot fler spelningar framöver.

Var bor ni någonstans nu?
Vi bildades uppe i Sortland 2005 men flyttade till Bodø året därpå, och där bor vi fortfarande. Vi funderade under en period på att flytta längre söderut i Norge för att bli mer inkluderade i en scen men vi kände att vi lätt bara kunde bli en band i mängden. Här uppe i norr sticker vi ut mer, och nu har vi lyckats skapa en egen scen med flera andra band.

Hur ser du på black metal-scenen i Norge nu jämfört med när Iskald startade?
Jag har ingen större koll på vad som sker inom black metal-scenen generellt så jag vet inte om jag ska uttala mig särskilt mycket om den. Redan när vi började hade black metal blivit rumsrent i Norge och det mesta av mystiken kring scenen var borta. Det är bra för nu handlar det mer om musiken istället för cirkusen kring black metal. När vi startade Iskald kom det ett gäng yngre black metal-band som alla hade ett starkt musikaliskt fokus. De flesta gjorde det väldigt bra men de föll ganska snabbt i glömska. Vi däremot, vi kommer att bestå! 

Frågor och svar: Murg

Ett av 2015 års bästa album var ”Varg & Björn” av det hemlighetsfulla svenska bandet Murg. Eftersom albumet släpptes i december så missade alla landets musikjournalister, inklusive jag själv, att ha med skivan på sina årslistor. Nästan exakt ett år senare gör Murg om samma sak och släpper sin lika lysande andraplatta ”Gudatall”, liksom debuten utgiven på det norrländska bolaget Nordvis.

På de bilder jag har sett så verkar ni vara en duo. Vilken sättning har Murg?

Vi är två stycken och vi delar på alla instrument, utom sången.

Kan ni säga någonting om hur det kom sig att ni började spela ihop. Har ni spelat i andra projekt tidigare?

Vi har känt varandra länge men aldrig spelat tillsammans seriöst. Vi satt och lyssnade på “Salme” med Tulus och bestämde oss för att dra igång Murg. På den vägen är det.

Vilken är er musikaliska vision?

Vi har inte någon övergripande vision, så länge det låter bra och låtarna rinner ur oss så kör vi. Det kanske kommer en dag när då man börjar krysta, då slutar vi.

Anonymiteten verkar vara viktig för er? Varför?

Framförallt så är det skönt att det vi skriver och spelar inte blir associerat med personligheter. Vi är inte intresserade av att framhäva oss själva som artister eller karaktärer. Vårt fokus ligger på vår musik och anonymiteten gör den renare på något vis.

Är det viktigt för er att nå ut med er musik? Ni har varken facebooksida eller hemsida utan verkar bara fokusera på det rent musikaliska.

Det går lite hand i hand med anonymiteten. Vi hade inte en tanke på att släppa ”Varg & Björn” från början, men vi tyckte ändå att det lät så pass bra att vi provade att skicka ut den. Därför var det såklart fint att Nordvis tog oss under sina vingar och att folk verkar uppskatta det vi gör, men det finns inget självändamål i att göra musik för att nå ut till människor. De som är intresserade verkar hitta till oss ändå.

Nya albumet "Gudatall" kom ut bara ett år efter "Varg & Björn". Ni verkar vara väldigt produktiva?

Just nu kommer det bara av sig självt, och så länge det gör det så får det väl ses som produktivt, men det är inte så att vi sitter och pressar och stressar ur oss saker för att snabbt få ihop låtar. Det som kommer, det kommer.

Berätta om era texter. Finns det ett genomgående tema i "Gudatall"?

Ja, ”Gudatall” tar vid där ”Varg & Björn” slutade, men nu är det den lilla apokalypsen vi skrivit om. Om hur en liten flock människor helt underordnade naturens krafter långsamt tillintetgörs. Och hur de i sin desperation, som människor alltid verkar göra, skriker efter någon att följa, vare sig det är ledare eller högre makter - i det här fallet en tall. Vi tycker att det musikaliskt blev en murknare, ruttnare och mer instängd känsla än på ”Varg & Björn”, vilket nog är den största skillnaden.

Ni skriver att den nya skivan tar vid där "Varg & Björn" slutade. Har den skivan också ett övergripande tema? Hur hänger de båda skivorna ihop tematiskt?

På ”Varg & Björn” raderas hela den så kallade civilisationen ut snabbt och skoningslöst och skivan var i stora drag skriven ur ett ovanifrånperspektiv. ”Gudatall” sker efter ”Varg & Björn”, men vi skriver mer utifrån individer - delar av en spillra desperata människor totalt underkastade de naturliga processerna, som råttor svältande i sina hålor och chanslösa på marken ovanför.

Finns det någon anledning till att ni har släppt era album så sent på året?

Nej. Vi har bara skickat iväg dom när vi tyckt att de känns klara.

 

Stämmer det att ni är från Bergslagen? Vad betyder naturen för er och er musik?

Det stämmer, födda och uppvuxna. Växer du upp i skogen får du en koppling till den, vilket såklart tar sig uttryck musikaliskt.

Det finns inslag i er musik som låter som svenska melodier från förr. Vad betyder folkmusiken för er?

Egentligen ingenting. Vi sitter inte och tänker att vi ska spela in hambo för att vi är från Bergslagen och vill bevara den gamla vistraditionen. Däremot påverkar nog miljön tonspråket och på det sättet finns det nog en koppling mellan oss och fiolspelaren i Finnmarken.

Det känns som att ni passar perfekt in i Nordvis koncept. Hur kom ni i kontakt med bolaget? Min kollega Jonn skrev bland annat att musiken från Nordvis ofta har en "längtan efter natur, ensamhet och enkelhet". Andreas Pettersson som driver bolaget pratar om "det gamla sättet att leva". Delar ni den sortens tankar?

Vi skickade givetvis ut skivan till flera aktörer. I ärlighetens namn var vi inte alls särskilt bekanta med Nordvis artiststall (med undantag för Panopticon), men vi var ändå medvetna om bolagets inställning och världsåskådning, vilken som du säger passar oss väl. Visst kan man ha en längtan efter att vara en del av, snarare än en förstörare av, naturen och dess cykler. Att tillhöra något som är sant, och vara en del av den sanningen. Kanske har det funnits en sådan tid, men samtidigt finns det något perverterat och parasiterande i oss som art, och en sådan längtan är i grunden patetisk och gränsar till religion. Människan tillför inget till de naturliga processerna, vi ödelägger tids nog allt i vår väg.

Vilka är era musikaliska influenser?

Inom genren är det först och främst banden i den andra vågens svartmetall, bland annat Gorgoroth, Dissection, Tulus och Darkthrone. Till mer moderna influenser hör Inquisition (vars senaste skiva är fantastisk) och Mgła med flera. Men vi är inga puritaner och man kan säkert hitta influenser även utanför genren.

Har ni spelat live? Är det någonting ni funderar på att göra?

Nej vi har inte spelat live och vi har inga planer på att göra det, än.

Vad har ni för planer för Murg?

Inget mer än att fortsätta spela in låtar.

En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.

www.closeupmagazine.net

Intervju: Bölzer

Fram till i år hade den schweiziska powerduon Bölzer släppt sammanlagt nio låtar men trots sin begränsade utgivning blivit både rejält omskrivna och uppskattade. Bandet är precis tillbaka från en turné med Behemoth och har tidigare även turnerat med band som Watain, Mantar och Grave Miasma. Nu släpps nio nya spår i form av Bölzers efterlängtade första album "Hero". När jag ber duons karismatiske men respektingivande frontfigur Okoi Jones att förklara vad deras omvälvande debutalbum handlar om blir svaret lika mångtydigt som omfattande.

- Konceptet för "Hero" är väldigt personligt, berättar Jones, men har också rötter i mitt intresse för mytologi, i synnerhet antik europeisk kultur. Albumet är strukturerat som en heroisk cykel men jag romantiserar också kring idén om en idol som människan kan se upp till, en källa till inspiration vilket jag känner en stor del av mänskligheten saknar. Om värdet i att överträffa sig själv, att sträva efter att vara sitt ultimata jag.

"Hero" är kulmineringen av Bölzers två tidigare tokhyllade EP-släpp "Aura" och "Soma", som kretsade kring begreppet dualism, en tudelning som genomsyrar allting. Debutalbumet kretsar kring individen som den sista komponenten i vad som formar en treenighet.

- Alla våra släpp kretsar kring ett jag, en centralgestalt som inte nödvändigtvis är jag själv, fortsätter Okoi Jones, eller KzR som han kallar sig i bandet. Man kan säga att "Hero" är min personliga bild av vad som definierar det moderna samhället. Det är ett sätt för mig att få utlopp för min ilska, mitt missnöje och min desillusionering. Jag känner mig ganska vilsen i dagens samhälle. Det blir någon form av eskapism för mig. Underliggande finns det ett socialt och politiskt kommenterande i mina texter men det är mer abstrakt och fungerar på många olika nivåer. Det finns alltid saker att lära från mytologin, det är lite vad som är essensen i en myt. Myterna representerar ofta ett folks kollektiva medvetande, deras kultur och tro, deras moral. Det är utifrån det som de här fantastiska berättelserna uppkommer. Det finns mycket att lära från dessa berättelser och jag tror att det är någonting som vi saknar idag. Människan idag saknar i stor mån band till sitt förflutna, till den kunskap som generationerna före dem har skaffat sig. Kunskap som har glömts bort.

Varför har det tagit så lång tid innan ni släppte ert debutalbum?
- Först och främst för att jag skriver långsamt. Jag ger alla idéer den tid de behöver. Sen har vi spelat väldigt mycket live också under de tre senaste åren så vi har inte haft så mycket tid att sita ner och skriva nytt material. Jag behöver ha den rätta inspirationen för att kunna nå upp till den standard som jag kräver av mig själv. Mycket av mitt låtskrivande sker intuitivt.

Många lyssnare reagerar på att ditt sätt att sjunga på "Hero" är annorlunda mot tidigare.
- Jag tycker inte att jag har förändrat så mycket utan jag har mer integrerat nya element. Tidigare har jag inte använt mig så mycket av ren sång med mer melodiska strukturer men det är någonting som jag har velat testa länge. Det kändes som att det verkligen passade bra i många av skivans passager.

"Hero" innehåller också två olika visselmelodier. Det är inte särskilt vanligt att metalband visslar på sina låtar.
- Ibland under ett skapande dyker det upp ögonblickliga infall som du känner att du måste använda fast att just använda visslade melodier var något jag planerade göra på ett tidigt stadium. De är menade att vara melodier som har sitt ursprung i dig själv, som bär på någonting från ditt förflutna eller från din framtid. Samtidigt är det en melodi som hör samman med de andra melodierna på skivan. Den första visslade melodin förs samman med "The Archer" som är andra spåret på skivan som i sin tur hänger ihop med det tredje spåret. Om du visslar melodin i "The Archer" märker du att den hänger ihop med den första melodin.

Det femte spåret är en kort körkomposition som Okoi har lånat från sin far som också var musiker.
- Min far är inte helt oväntat en av mina stora influenser. Jag fick hans tillåtelse att använda en av hans melodier och göra en version av den på skivan. Hans melodi dök upp när jag skrev sången och det kändes helt logiskt för mig att använda den. Jag gick på mycket konserter med min pappa och har även delat scen med honom vid något enstaka tillfälle när jag var yngre. Jag växte upp med mycket musik och det var även min far som lärde mig att spela gitarr. Den biten av min uppväxt är något jag är väldigt glad över.

Att beskriva hur Bölzer låter är inte enkelt. Duon kombinerar element från black och death metal med mer arketypiska melodier och en närmast primitiv energi.

- Musikaliskt känner jag att vi är progressiva men att vi samtidigt är stöpta i en tradition, säger Okoi Jones. Vi har dock alltid målet att sticka ut och ställa oss vid sidan om. Så länge våra lyssnare tycker att vi har en unik stil så är jag glad. Jag tycker att långt fler musiker borde sträva efter att låta unika istället för att försöka kopiera andra.

Okoi och Fabian, trummisen i Bölzer, träffades ute på en bar och fann varandra direkt. De hade samma idéer om musik och tre, fyra månader efter att de träffats började de spela tillsammans. Okoi spelade i en del band på Nya Zeeland, landet där han växte upp, varav det största var Aphelon. Han spelade också en period i bandet Deathcult hemma i Zürich men nu ägnar han all sin tid åt Bölzer.

Trots att Bölzer bara består av två personer så lyckades de leverera en massiv ljudvägg på scen. Okoi Jones använder en tiosträngad gitarr och kör den genom två gitarrförstärkare och en basförstärkare för att få ett fylligare ljud.

Även om sättningen gitarr och trummor är vanligt förekommande i exempelvis äldre black metal så höjer vissa ögonbryn åt att ni bara är en duo. Jag läste att ni aldrig spelar in någonting i studio som ni inte kan återskapa ni två på en scen?
- Efter att ha spelat tillsammans ett år ungefär så kände vi att vi ville fortsätta att vara en duo. Så länge det fungerar och är roligt på scen ser jag inget syfte med att ändra den dynamiken. Jag ser det mer som en givande utmaning att skriva för en duo, det gör att jag pushar mig själv. Jag försöker skapa så intressant och mångskiftande musik som möjligt men som samtidigt är minimalistisk. Jag gillar minimalism.




En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.

http://www.closeupmagazine.net/

Doom to death!

Jag fick (liksom majoriteten av mina kollegor förmodar jag) uppdraget av Close-Up att lista historiens tjugo bästa doom-album. Som vanligt gick jag, med mina Asperger-tendenser, all in och lade mer än en veckas intensivt lyssnande på uppgiften.

Jag är inget större fan av klassisk doom med rensång som Candlemass (den extremt förutsägbara vinnaren) utan jag tänjde en hel del på doom-begreppet i min lista. Hur definierar man doom? Var går gränsen mellan doom och exempelvis sludge? För att ha någon slags riktning så använde jag Metal Archives som referens. Samtliga band på min lista definieras, åtminstone delvis, som doom metal enligt sidan.

Inget ont om band som Cathedral, Electric Wizard, Swallow The Sun eller Pentagram (de två sistnämnda oväntat inte med på Close-Ups lista) men inga av deras album håller hela vägen för mig. Det positiva med Close-Ups lista var att det faktiskt var en del bra nyare album med, som Bell Witch och Bongripper, men på det stora hela var resultatet ganska väntat. Ett enda av mina val kom med…

Mina tjugo doomfavoriter genom tiderna:

1. Hooded Menace: Never Cross The Dead
2. Black Sabbath: Paranoid
3. Abandon: In Reality We Suffer
4. Abandon: The Dead End
5. Yob: Atma
6. Indian: Guiltless
7. Hooded Menace: Effigies of Evil
8. C R O W N: Psychurgy
9. Sea of Bones: The Earth Wants Us Dead
10. Black Sabbath: Master of Reality
11. Indian: From All Purity
12. Thou: Heathen
13. Rwake: Rest
14. Culted: Below the Thunders of the Upper Deep
15. Hooded Menace: Fulfill The Curse
16. Brothers of the Sonic Cloth: s/t
17. Yob: Clearing The Path To Ascend
18. Black Boned Angel: The End
19. Ramesses: Misanthropic Alchemy
20. Doom:Vs: Dead Words Speak