De trettio bästa albumen från 2009

1. Tombs: Winter Hours
2. Dan I: Rastafari Judgement Fire
3. Wolves In The Throne Room: Black Cascade
4. Napalm Death: Time Waits For No Slave
5. White Lies: To Lose My Life
6. Alpha & Omega: Songs From The Holy Mountain
7. Altar of Plagues: White Tomb
8. Svart: Vanära, Vanmakt och Avsmak
9. Blutvial: I Speak of the Devil
10. Krallice: Dimensional Bleedthrough
11. Merrimack: Grey Rigorism
12. Lutan Fyah: Justice
13. Magrudergrind: Magrudergrind
14. Torture Killer: Sewers
15. Sizzla: Ghetto Youth-Ology
16. Funeral Mist: Maranatha
17. Nazxul: Iconoclast
18. Kylesa: Static Tensions
19. Svarttjern: Misanthropic Path Of Madness
20. Dub Terror: Dub Terror
21. Abandon: The Dead End
22. Arckanum: ÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞ
23. Totalt Jävla Mörker: Söndra och Härska
24. Buried Inside: Spoils of Failure
25. Jahdan Blakkamoore: Buzzrock Warrior
26. Asphyx: Death…The Brutal Way
27. Franke: Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster
28. Kult Ov Azazel: Destroying The Sacred
29. Demonical: Hellsworn
30. Afgrund: Vid Helvetets Grindar

Musikåret 2009

Ett fantastiskt musikår är till ända och för första gången på över tio år så dominerar inte reggaen min bästa-lista. Det har kommit smygande och märkts de två senaste åren men först i år har jag definitivt delat min tid och uppskattning mellan metal och annan musik. Framförallt har dagens melodiösa black metal blivit en rejäl förälskelse i år vilket gjort stora avtryck på min albumlista.
Metal, reggae, dancehall, indie, grime, house, dubstep och så vidare. Det är en underdrift att säga att jag har en bred musiksmak. Varje moment kräver en viss musik, varje ny dag någonting nytt att förlora sig i. Musik är det som driver mig framåt.

Två av årets bästa album kom redan i januari. De medelålders männen i Napalm Death chockade mig med sitt helgjutna album, Tombs satte agendan för resten av året. Med sin aggressivitet, frustande frustration och drömmande gitarrmattor visade Mike Hill och hans kollegor i det New York-baserade bandet på en ny väg för hård musik. Tombs är musik med nerverna utanpå huden, musik där varje ackord bär på samma allvar som tystnaden mellan tonerna.
Shoegaze-influenserna från Tombs-plattan fanns också närvarande i en rad andra fantastiska metalalbum i år, framförallt Wolves In The Throne Room, kungarna av dagens meditativa och atmosfäriska black metal, och deras irländska kronprinsar Altar of Plagues. Andra briljanta black metal-album i år kom från Blutvial, Krallice, Svarttjern, franska Merrimack och så alla bra svenska band såklart. Som Svart, Arckanum och Funeral Mist.

De få jamaicanska reggaeartister som höll måttet i år var Lutan Fyah och Sizzla (som bara släppte ett enda album!). Samt en rad dancehalldårar förstås, framförallt den nya kejsaren Busy Signal.
Reggaescenen på Virgin Islands hade ett improduktivt och medelmåttigt år varifrån Midnite släppte två nya anonyma alster. Kvaliteten stod som oftast istället den brittiska reggaen för. Steppers, UK dub eller vad man nu vill kalla det, är dock ingen brittisk angelägenhet längre. Italienarna King Kietu, som producerade Dan I’s grymma album, och Dub Terror stod för flera av årets höjdpunkter. Årets kanske mest spännande genremöte var det mellan den brittiska reggaen och dubstep som producenter som Mungo’s Hi-Fi, Dub Terror och tyske Disrupt vidareutvecklade.

Medan svenska musikjournalister som vanligt bara skriver om vit gubbrock och medelklasspop (och dessutom inte uppmärksammar Franke som är bäst i klassen) så missar dem all annan bra svensk musik. 2009 var ett grymt svenskt musikår som, förutom ovanstående nämnda skivsläpp, innehöll brakhits med så vitt skilda artister som Million Stylez och Total Jävla Mörker. Sverige är ledande internationellt i två musikgenrer; dansmusik och metal. Ändå fortsätter den svenska journalistkåren, med några få undantag, att uteslutande hylla samma snäva krets av artister. Om det är något jag önskar mig av musikåret 2010 så är det att fler skribenter höjer blicken och tar ansvar för sina läsare.

Årets låt 2009: Whitney Houston "Nothin' But Love"

For my family that raised me and my teacher that done praised me
To anyone who tried to hate on me
Even the one´s who tried to break me, even the one´s who tried to take me down

There´ve been haters since this world been going ´round
Why they take a thing and trying to crush them down
I ain´t even trying to hold on to that now
Ain´t got nothin but love for you

Vem hade kunnat tro att Whitney Houston skulle göra årets bästa låt? Inte jag själv iallafall. Visst tyckte jag hon var både snygg och bra när hon slog genom i början av 1980-talet men hon har aldrig betytt någonting för mig. Fram tills nu var hennes Disney-duett med Mariah Carey, som jag är lite svag för, enligt mig hennes karriärs höjdpunkt.
Mitt intresse för Whitney ökade dock redan vid hennes förra comeback. Att hon blivit drogberoende och misshandlad av sin idiot till pojkvän var fascinerande, att denna helyllemänniska som låg i Kevin Costners armar och gal levde med sådan svärta i sitt liv.

Hennes senaste album är ojämnt och till största delen så såsigt som jag förväntar mig ett Whitney Houston-album vara men inledande “Million Dollar Bill” är svängig och andra spåret “Nothin But Love” är ren magi.
Musikaliskt är låten ett perfekt möte mellan det åttiotal som Houston växte upp ur och ett modernt elektroniskt sound. Att Whitney Houston var en grym sångerska visste alla redan men i den här låten känner jag, för första gången, hur hennes ord och röst skär rakt genom mig. Det här är på riktigt.

Tvåtusentalets fånigaste svenska albumtitlar

1. ”Ett kungarike för en kram”
2. ”Be-bop-a-lula hela jävla dan”
3. ”Tillbaka till samtiden”
4. ”Ett kolikbarns bekännelser”

Egna förslag mottages med glädje och intresse

Ett fåfängt försök

Alla summerar 00-talet så jag gör också ett försök:

Tvåtusentalets tio bästa album utan inbördes rangordning:

Capleton: More Fire
Jah Cure: Ghetto Life
Jah Mason: Most Royal
Khonnor: Handwriting
Mastodon: Leviathan
Midnite: Thru & True
Midnite: Current
Sizzla: Da Real Thing
Turbulence: Different thing
Watain: Sworn To The Dark