De trettio bästa albumen från 2009

1. Tombs: Winter Hours
2. Dan I: Rastafari Judgement Fire
3. Wolves In The Throne Room: Black Cascade
4. Napalm Death: Time Waits For No Slave
5. White Lies: To Lose My Life
6. Alpha & Omega: Songs From The Holy Mountain
7. Altar of Plagues: White Tomb
8. Svart: Vanära, Vanmakt och Avsmak
9. Blutvial: I Speak of the Devil
10. Krallice: Dimensional Bleedthrough
11. Merrimack: Grey Rigorism
12. Lutan Fyah: Justice
13. Magrudergrind: Magrudergrind
14. Torture Killer: Sewers
15. Sizzla: Ghetto Youth-Ology
16. Funeral Mist: Maranatha
17. Nazxul: Iconoclast
18. Kylesa: Static Tensions
19. Svarttjern: Misanthropic Path Of Madness
20. Dub Terror: Dub Terror
21. Abandon: The Dead End
22. Arckanum: ÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞÞ
23. Totalt Jävla Mörker: Söndra och Härska
24. Buried Inside: Spoils of Failure
25. Jahdan Blakkamoore: Buzzrock Warrior
26. Asphyx: Death…The Brutal Way
27. Franke: Det krävs bara några sprickor för att skapa ett mönster
28. Kult Ov Azazel: Destroying The Sacred
29. Demonical: Hellsworn
30. Afgrund: Vid Helvetets Grindar

Musikåret 2009

Ett fantastiskt musikår är till ända och för första gången på över tio år så dominerar inte reggaen min bästa-lista. Det har kommit smygande och märkts de två senaste åren men först i år har jag definitivt delat min tid och uppskattning mellan metal och annan musik. Framförallt har dagens melodiösa black metal blivit en rejäl förälskelse i år vilket gjort stora avtryck på min albumlista.
Metal, reggae, dancehall, indie, grime, house, dubstep och så vidare. Det är en underdrift att säga att jag har en bred musiksmak. Varje moment kräver en viss musik, varje ny dag någonting nytt att förlora sig i. Musik är det som driver mig framåt.

Två av årets bästa album kom redan i januari. De medelålders männen i Napalm Death chockade mig med sitt helgjutna album, Tombs satte agendan för resten av året. Med sin aggressivitet, frustande frustration och drömmande gitarrmattor visade Mike Hill och hans kollegor i det New York-baserade bandet på en ny väg för hård musik. Tombs är musik med nerverna utanpå huden, musik där varje ackord bär på samma allvar som tystnaden mellan tonerna.
Shoegaze-influenserna från Tombs-plattan fanns också närvarande i en rad andra fantastiska metalalbum i år, framförallt Wolves In The Throne Room, kungarna av dagens meditativa och atmosfäriska black metal, och deras irländska kronprinsar Altar of Plagues. Andra briljanta black metal-album i år kom från Blutvial, Krallice, Svarttjern, franska Merrimack och så alla bra svenska band såklart. Som Svart, Arckanum och Funeral Mist.

De få jamaicanska reggaeartister som höll måttet i år var Lutan Fyah och Sizzla (som bara släppte ett enda album!). Samt en rad dancehalldårar förstås, framförallt den nya kejsaren Busy Signal.
Reggaescenen på Virgin Islands hade ett improduktivt och medelmåttigt år varifrån Midnite släppte två nya anonyma alster. Kvaliteten stod som oftast istället den brittiska reggaen för. Steppers, UK dub eller vad man nu vill kalla det, är dock ingen brittisk angelägenhet längre. Italienarna King Kietu, som producerade Dan I’s grymma album, och Dub Terror stod för flera av årets höjdpunkter. Årets kanske mest spännande genremöte var det mellan den brittiska reggaen och dubstep som producenter som Mungo’s Hi-Fi, Dub Terror och tyske Disrupt vidareutvecklade.

Medan svenska musikjournalister som vanligt bara skriver om vit gubbrock och medelklasspop (och dessutom inte uppmärksammar Franke som är bäst i klassen) så missar dem all annan bra svensk musik. 2009 var ett grymt svenskt musikår som, förutom ovanstående nämnda skivsläpp, innehöll brakhits med så vitt skilda artister som Million Stylez och Total Jävla Mörker. Sverige är ledande internationellt i två musikgenrer; dansmusik och metal. Ändå fortsätter den svenska journalistkåren, med några få undantag, att uteslutande hylla samma snäva krets av artister. Om det är något jag önskar mig av musikåret 2010 så är det att fler skribenter höjer blicken och tar ansvar för sina läsare.

Årets låt 2009: Whitney Houston "Nothin' But Love"

For my family that raised me and my teacher that done praised me
To anyone who tried to hate on me
Even the one´s who tried to break me, even the one´s who tried to take me down

There´ve been haters since this world been going ´round
Why they take a thing and trying to crush them down
I ain´t even trying to hold on to that now
Ain´t got nothin but love for you

Vem hade kunnat tro att Whitney Houston skulle göra årets bästa låt? Inte jag själv iallafall. Visst tyckte jag hon var både snygg och bra när hon slog genom i början av 1980-talet men hon har aldrig betytt någonting för mig. Fram tills nu var hennes Disney-duett med Mariah Carey, som jag är lite svag för, enligt mig hennes karriärs höjdpunkt.
Mitt intresse för Whitney ökade dock redan vid hennes förra comeback. Att hon blivit drogberoende och misshandlad av sin idiot till pojkvän var fascinerande, att denna helyllemänniska som låg i Kevin Costners armar och gal levde med sådan svärta i sitt liv.

Hennes senaste album är ojämnt och till största delen så såsigt som jag förväntar mig ett Whitney Houston-album vara men inledande “Million Dollar Bill” är svängig och andra spåret “Nothin But Love” är ren magi.
Musikaliskt är låten ett perfekt möte mellan det åttiotal som Houston växte upp ur och ett modernt elektroniskt sound. Att Whitney Houston var en grym sångerska visste alla redan men i den här låten känner jag, för första gången, hur hennes ord och röst skär rakt genom mig. Det här är på riktigt.

Tvåtusentalets fånigaste svenska albumtitlar

1. ”Ett kungarike för en kram”
2. ”Be-bop-a-lula hela jävla dan”
3. ”Tillbaka till samtiden”
4. ”Ett kolikbarns bekännelser”

Egna förslag mottages med glädje och intresse

Ett fåfängt försök

Alla summerar 00-talet så jag gör också ett försök:

Tvåtusentalets tio bästa album utan inbördes rangordning:

Capleton: More Fire
Jah Cure: Ghetto Life
Jah Mason: Most Royal
Khonnor: Handwriting
Mastodon: Leviathan
Midnite: Thru & True
Midnite: Current
Sizzla: Da Real Thing
Turbulence: Different thing
Watain: Sworn To The Dark

Tio bästa låtarna just nu (22 juli 2009)

Plan B: I Need Love
Busy Signal: Hustling
Busy Signal: My World
Skepta feat. Jay Sean: Lush
Bashy: She's A Gangsta
Mavado: Gangsta Nuh Play
Sizzla: Chalice & Herbs
Junior Kigwa: Problems
Mungo's Hi Fi: Dubplate Fi Dem
Xpress: Real Gangstas

(ingen inbördes rangordning)

Det omedelbara

På Lunds konsthall visas just nu samlingsutställningen "Den omedelbara framtiden". Jag har inte hunnit se alla (video)verken ännu men de två bidragen från den litauiske konstnären Zilvinas Kempinas är oerhört fina. "Big O" (bilden ovan) är en ring av videoband som hålls uppe i luften av sex fläktar. Som i en organisk dans, i konstant förändring, flyter bandet runt i rummet. Fläktarnas envetna surrande bildar en dominerande ton som bryts av melodislingan från ett annat verk. Det kan låta banalt men jag upplever det väldigt meditativt. Jag kommer att tänka på det kanske vackraste verk jag sett i verkligheten, av Pipilotti Rist på Venedigbiennalen 1999. Hon hade konstruerat en maskin som blåste gigantiska såpbubblor som fylldes med rök. Som osmidiga amöbor snubblade de ut i rymden, ut över det närliggande vattnet, likt ballongformade spöken. De existerade bara för några ögonblick men satte outplåneliga spår i mig.

Det är något med Kempinas verk som tar mig tillbaka dit till kajen i Venedig, som ger mig samma känsla av livets flyktighet koncentrerad till ett skeende av bilder.

Även Kempinas andra verk, "Link" (bilden nedan), är oerhört vackert. Här har han spänt ett stort antal remsor av videoband från den innersta väggens kant ned till golven i en vågform. På grund av sin extrema lätthet rör sig banden något hela tiden och ljuset skimrar som på en vattenyta.

(Fotografier: Terje Östling)

De tio bästa albumen 2008

1. Midnite "Kayamagan"
2. Satyricon "The Age of Nero"
3. Arkaingelle "O'Pen"
4. Abysmal Dawn "Programmed To Consume"
5. Bloodbath "The Fathomless Mastery"
6. Mogwai "The Hawk Is Howling"
7. Grave "Dominion VIII"
8. Biblical "Jah Infinite"
9. Wiley "Grime Wave"
10. Revalation "Serious Matters"

Så blev det slutligen Midnites tur att få min ”årets album”-utmärkelse till sist. Till stora delar handlade det om att Vaughn Benjamin, som åtminstone numera får sägas vara synonym med Midnite, ”befann sig på rätt ställe vid rätt tillfälle”. Visst är hans samarbete med Desmond Williams, betitlad ”Kayamagan”, ett grymt bra album men det är ändå knappast topp fem i Midnites katalog. För två år sedan satte jag deras album ”Current” på en nionde eller tionde plats, idag hade det tveklöst varit i topp. Det handlar dels om konkurrensen under året men också om var jag befinner mig som lyssnare. Tydligen var jag inte helt redo att ta till mig det albumets storhet på det sätt som jag är det idag. Men i år så var det hursomhelst dags för Midnite att ta förstaplatsen. Lite märkligt var det dock att Vaughn Benjamin var engagerad i fem album under Midnites flagg och ”Kayamagan” var det enda som var riktigt bra.
Topp tio ”delas lika” mellan fyra reggaealbum och fyra metalalbum. En närmare redogörelse om dessa genrer finns att läsa nedan.
De övriga två är troligen överraskningar för de flesta, eftersom till och med jag är överraskad själv. Vem hade kunnat tro att Mogwai, tio år efter jag lyssnade på dem som mest, skulle släppa ett så relevant album som ”The Hawk Is Howling”? Men det är verkligen ett album av hög och jämn kvalitet med inledningsspåret ”I´m Jim Morrison, I´m Dead” som den verkliga pärlan. Kanske det vackraste skottarna har skrivit.
Postrock 2008 alltså. Och grime. Media har basunerat ut genrens död flera år nu men grimefarfar Wiley skiter i vilket. Det finns större begåvningar inom brittisk rap (Dizzee givetvis men också flera andra) men om man vill höra hur grime verkligen låter i sin ursprungliga form så gör Wiley en aldrig besviken. (Okej nästan, technoflörten ”Wearing My Rolex” suger rätt bra faktiskt). Jag har gillat hans tidigare album och tyckte helt klart att han musikaliskt vann förra årets beef med Dizzee. Wiley visar också att han inte släpar efter och bara gör klassisk grime efter ett formulär. Låten ”Grime Kid” är ett perfekt äktenskap mellan grime och dubstep som visar hur nära hopflätade genrerna är. Överhuvudtaget var det ett bra år för brittisk rap med fina, om än lite ojämna, album från Kano, Sway, JME och No Lay.

Reggaeåret 2008

1. Midnite "Kayamagan"
2. Arkaingelle "O'Pen"
3. Biblical "Jah Infinite"
4. Revalation "Serious Matters"
5. Luv Fyah & Million 7 "Ethiopia We Belong"
6. Batch "Vizionary"
7. Jah Mason "No Matter The Time"
8. Ginjah "The Known & Unknown"
9. Norris Man "Heat Is On"
10. Cali P. "Lyrical Faya"

Reggaeåret 2008 räddades av ett gäng nykomlingar med anknytning till reggaescenen på Virgin Islands. De amerikaproducerade albumen med Luv Fyah (bilden) och Revalation innehåller inte bara en rad starka låtar utan är också välproducerade. I synnerhet Revalation borde nå en större publik med hits som ”Self Esteem” och ”Real Revalutionary” där ynglingen backas av Pressure, den senaste artisten från V.I. som fått ett större genombrott i USA. Arkaingelles album, med ett mer typiskt Virgin Islands-sound, var dock snäppet jämnare och landade på en silverplats. Bronset kneps av Biblical, amerikanen med den säregna rösten, som släppte två bra plattor under året. På ”Jah Infinite” sjunger han lite skevt emellanåt men kompenserar det med en inlevelse som griper tag i låtar som ”Powerful” och ”Beta Know”. Batch, som gjorde förra årets bästa album, gjorde åter ett gott jobb som alltid men ”Vizionary” saknade de verkliga topparna för att hamna högre upp på listan.
Det finns ett gäng reggaeartister man kan lita på att de praktiskt taget alltid gör ett gott jobb. Norris Man, Lutan Fyah och Natural Black är tre sådana artister och de två sistnämndas album hamnade strax utanför topp tio. Även Richie Spice och Al Pancho levererade varsitt solitt album. Fem bra album men med lite få toppar. Med på listan kom istället två album som stack ut. Ginjahs lågbudgetplatta ”The Known & Unknown” blandade stilar helt vilt och framförallt ”Black Sugar” spelades oavbrutet här hemma. Cali P., född på Guadeloupe men verksam i Schweiz (!), gjorde ett extremt ojämnt och alltför långt album men hamnar ändå på listan tack vare tre av årets bästa låtar; ”I Consider”, ”It´s Not A Dream” (med Straika D) och inte minst ”Right Time” med drottningen från Trinidad, Queen Omega.

Metalåret 2008

1. Satyricon "The Age of Nero"
2. Abysmal Dawn "Programmed To Consume"
3. Bloodbath "The Fathomless Mastery"
4. Grave "Dominion VIII"
5. Doom:Vs "Dead Words Speak"
6. Thorium "Feral Creation"
7. Nile "Ithyphallic"
8. Dismember "Dismember"
9. Cult of Luna "Eternal Kingdom"
10. Khold "Hundre År Gammal"

När kylan kom smygandes och dagarna mörknade hamnade jag i en djup metalperiod. Förutom ett gäng t-shirts och en prenumeration på Terrorizer resulterade dessa månader i min första metallista sedan tolvårsåldern.
När Satyricon släppte ”Now, Diabolical” var jag ännu inte redo (samma fenomen som jag resonerar om ovan). Jag tyckte omedelbart att titelspåret var en hit men när jag fick frågan om jag skulle hänga med och se dem på KB så passade jag. Det ångrar jag idag. ”The Age of Nero” är ytterligare ett steg mot det perfekta metalalbumet och ”Wolfpack” är årets låt alla kategorier. Ledda av de koncepttänkande norrmännen blev metalåret 2008 en stor skandinavisk triumf. Ännu ett norskt (Khold), ett danskt (Thorium) och hela fem svenska band gjorde Satyricon sällskap på listan. Kvalitetsmässigt var det ett ganska stort avstånd mellan topp fem och resten. Ett gäng andra hyggliga album från bland andra Kataklysm, Psycroptic, Genghis Tron, Origin och Iskald hamnade strax utanför listan.
Satyricons förstaplats utmanades främst av amerikanska Abysmal Dawn som släppte en grym uppföljare till sitt två år gamla (och lika grymma) album ”From Ashes” och en stark svensk trio med deathmetalbanden Grave, som vi såg som förband till Nile i oktober, och Bloodbath, som även släppte den utmärkta ep:n ”Unblessing The Purity”. Femma på listan kom det vackra doomalbumet ”Dead Words Speak” från Johan Ericsons (Draconian) soloprojekt Doom:Vs.

Shiloh Come

Det är tyvärr vanligt att man tvingas prioritera bort sånt som inte ger några slantar i fickan och mina uppdrag för nättidningen Reggae Galore är av det slaget vilket gör att det ibland kan dröja väldigt länge innan jag får ut texterna till läsarna.
I somras var jag och såg Ras Shiloh i Folkets Park i Malmö (tillsammans med Jah Cure). Den fantastiske sångaren gav, trots att där knappt var något folk och tittade, verkligen järnet och att han lagt på sig några kilon bidrog säkerligen till att han svettades en hel del i solen.
När jag gick backstage för att träffa honom satt han till synes utmattad med en handduk över ansiktet och det första han frågade mig när han tog av den var om jag hade någonting att röka. Han verkade inte alltför nedslagen av mitt nekande svar och var väldigt trevlig och lättpratad, för att vara rasta, under vårt möte.
Läs intervjun på http://reggaegalore.se/2008/11/04/shiloh-come/