De tio bästa albumen 2008

1. Midnite "Kayamagan"
2. Satyricon "The Age of Nero"
3. Arkaingelle "O'Pen"
4. Abysmal Dawn "Programmed To Consume"
5. Bloodbath "The Fathomless Mastery"
6. Mogwai "The Hawk Is Howling"
7. Grave "Dominion VIII"
8. Biblical "Jah Infinite"
9. Wiley "Grime Wave"
10. Revalation "Serious Matters"

Så blev det slutligen Midnites tur att få min ”årets album”-utmärkelse till sist. Till stora delar handlade det om att Vaughn Benjamin, som åtminstone numera får sägas vara synonym med Midnite, ”befann sig på rätt ställe vid rätt tillfälle”. Visst är hans samarbete med Desmond Williams, betitlad ”Kayamagan”, ett grymt bra album men det är ändå knappast topp fem i Midnites katalog. För två år sedan satte jag deras album ”Current” på en nionde eller tionde plats, idag hade det tveklöst varit i topp. Det handlar dels om konkurrensen under året men också om var jag befinner mig som lyssnare. Tydligen var jag inte helt redo att ta till mig det albumets storhet på det sätt som jag är det idag. Men i år så var det hursomhelst dags för Midnite att ta förstaplatsen. Lite märkligt var det dock att Vaughn Benjamin var engagerad i fem album under Midnites flagg och ”Kayamagan” var det enda som var riktigt bra.
Topp tio ”delas lika” mellan fyra reggaealbum och fyra metalalbum. En närmare redogörelse om dessa genrer finns att läsa nedan.
De övriga två är troligen överraskningar för de flesta, eftersom till och med jag är överraskad själv. Vem hade kunnat tro att Mogwai, tio år efter jag lyssnade på dem som mest, skulle släppa ett så relevant album som ”The Hawk Is Howling”? Men det är verkligen ett album av hög och jämn kvalitet med inledningsspåret ”I´m Jim Morrison, I´m Dead” som den verkliga pärlan. Kanske det vackraste skottarna har skrivit.
Postrock 2008 alltså. Och grime. Media har basunerat ut genrens död flera år nu men grimefarfar Wiley skiter i vilket. Det finns större begåvningar inom brittisk rap (Dizzee givetvis men också flera andra) men om man vill höra hur grime verkligen låter i sin ursprungliga form så gör Wiley en aldrig besviken. (Okej nästan, technoflörten ”Wearing My Rolex” suger rätt bra faktiskt). Jag har gillat hans tidigare album och tyckte helt klart att han musikaliskt vann förra årets beef med Dizzee. Wiley visar också att han inte släpar efter och bara gör klassisk grime efter ett formulär. Låten ”Grime Kid” är ett perfekt äktenskap mellan grime och dubstep som visar hur nära hopflätade genrerna är. Överhuvudtaget var det ett bra år för brittisk rap med fina, om än lite ojämna, album från Kano, Sway, JME och No Lay.