For my family that raised me and my teacher that done praised me
To anyone who tried to hate on me
Even the one´s who tried to break me, even the one´s who tried to take me down
There´ve been haters since this world been going ´round
Why they take a thing and trying to crush them down
I ain´t even trying to hold on to that now
Ain´t got nothin but love for you
Vem hade kunnat tro att Whitney Houston skulle göra årets bästa låt? Inte jag själv iallafall. Visst tyckte jag hon var både snygg och bra när hon slog genom i början av 1980-talet men hon har aldrig betytt någonting för mig. Fram tills nu var hennes Disney-duett med Mariah Carey, som jag är lite svag för, enligt mig hennes karriärs höjdpunkt.
Mitt intresse för Whitney ökade dock redan vid hennes förra comeback. Att hon blivit drogberoende och misshandlad av sin idiot till pojkvän var fascinerande, att denna helyllemänniska som låg i Kevin Costners armar och gal levde med sådan svärta i sitt liv.
Hennes senaste album är ojämnt och till största delen så såsigt som jag förväntar mig ett Whitney Houston-album vara men inledande “Million Dollar Bill” är svängig och andra spåret “Nothin But Love” är ren magi.
Musikaliskt är låten ett perfekt möte mellan det åttiotal som Houston växte upp ur och ett modernt elektroniskt sound. Att Whitney Houston var en grym sångerska visste alla redan men i den här låten känner jag, för första gången, hur hennes ord och röst skär rakt genom mig. Det här är på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar