Musikåret 2009

Ett fantastiskt musikår är till ända och för första gången på över tio år så dominerar inte reggaen min bästa-lista. Det har kommit smygande och märkts de två senaste åren men först i år har jag definitivt delat min tid och uppskattning mellan metal och annan musik. Framförallt har dagens melodiösa black metal blivit en rejäl förälskelse i år vilket gjort stora avtryck på min albumlista.
Metal, reggae, dancehall, indie, grime, house, dubstep och så vidare. Det är en underdrift att säga att jag har en bred musiksmak. Varje moment kräver en viss musik, varje ny dag någonting nytt att förlora sig i. Musik är det som driver mig framåt.

Två av årets bästa album kom redan i januari. De medelålders männen i Napalm Death chockade mig med sitt helgjutna album, Tombs satte agendan för resten av året. Med sin aggressivitet, frustande frustration och drömmande gitarrmattor visade Mike Hill och hans kollegor i det New York-baserade bandet på en ny väg för hård musik. Tombs är musik med nerverna utanpå huden, musik där varje ackord bär på samma allvar som tystnaden mellan tonerna.
Shoegaze-influenserna från Tombs-plattan fanns också närvarande i en rad andra fantastiska metalalbum i år, framförallt Wolves In The Throne Room, kungarna av dagens meditativa och atmosfäriska black metal, och deras irländska kronprinsar Altar of Plagues. Andra briljanta black metal-album i år kom från Blutvial, Krallice, Svarttjern, franska Merrimack och så alla bra svenska band såklart. Som Svart, Arckanum och Funeral Mist.

De få jamaicanska reggaeartister som höll måttet i år var Lutan Fyah och Sizzla (som bara släppte ett enda album!). Samt en rad dancehalldårar förstås, framförallt den nya kejsaren Busy Signal.
Reggaescenen på Virgin Islands hade ett improduktivt och medelmåttigt år varifrån Midnite släppte två nya anonyma alster. Kvaliteten stod som oftast istället den brittiska reggaen för. Steppers, UK dub eller vad man nu vill kalla det, är dock ingen brittisk angelägenhet längre. Italienarna King Kietu, som producerade Dan I’s grymma album, och Dub Terror stod för flera av årets höjdpunkter. Årets kanske mest spännande genremöte var det mellan den brittiska reggaen och dubstep som producenter som Mungo’s Hi-Fi, Dub Terror och tyske Disrupt vidareutvecklade.

Medan svenska musikjournalister som vanligt bara skriver om vit gubbrock och medelklasspop (och dessutom inte uppmärksammar Franke som är bäst i klassen) så missar dem all annan bra svensk musik. 2009 var ett grymt svenskt musikår som, förutom ovanstående nämnda skivsläpp, innehöll brakhits med så vitt skilda artister som Million Stylez och Total Jävla Mörker. Sverige är ledande internationellt i två musikgenrer; dansmusik och metal. Ändå fortsätter den svenska journalistkåren, med några få undantag, att uteslutande hylla samma snäva krets av artister. Om det är något jag önskar mig av musikåret 2010 så är det att fler skribenter höjer blicken och tar ansvar för sina läsare.