Årets konsert 2013: Ash Borer & Fell Voices

Ash Borer + Fell Voices

130403 Loppen, Köpenhamn

Ash Borer gjorde förra årets bästa album, ”Cold of Ages”, och när de besökte Loppen i början av månaden hade de med sig vännerna i Fell Voices, som de gjorde en split tillsammans med 2010. Förutom att båda banden gör långa, suggestiva kompositioner så har de också det gemensamt att de kommer från Kalifornien. Inte direkt en delstat man förknippar med black metal men den amerikanska black metalscenen, som är min favorit i världen, har aldrig haft så mycket gemensamt med den mer klassiska skandinaviska. Ända sedan band som Weakling och Wolves In The Throne Room förändrade det musikaliska landskapet har amerikansk black metal varit frigjord från de begränsningar som skandinavisk ”true” black metal satt upp både musikaliskt men kanske framförallt textmässigt. Amerikansk black metal flörtar gärna med satanisk estetik men har i övrigt ingenting med satanistisk musik att göra. Att hylla Satan och liksminka sig (och inte att det är något fel med det!) är numera förbehållet band från Skandinavien och Östeuropa. Den franska scenen har utvecklat ett eget sound liksom den australiska. Amerikanska band kallas ofta lite skämtsamt (eller elakt) för ”hipster black metal”. Liturgy kallar sin musik för ”transcendental”, Wolves In The Throne Room sin för ”transformative”.

När man ser kvällens band på scen blir det uppenbart hur annorlunda dagens black metal kan se ut jämfört med för bara tio, femton år sedan. Fell Voices basist ser ut som en övervintrad hippie, de båda andra medlemmarna som helt vanliga snubbar. Trummisen Mike, som även turnerat med Ash Borer, står också för den stötvisa ”sång” som förekommer i bandets musik. Med sin oerhörda frenesi sticker han ut på scen och hans spelstil är allt annat än återhållsam utan snarare extremt kraftödande. Fell Voices hinner med tre låtar under sin tid varav mittenlåten, som är kvällens bästa, är hämtad från deras splitternya album ”Regnum Saturni”.

Ash Borer överraskar än mer stilmässigt. Den relativt korthårige sångaren/gitarristen K kan möjligtvis sorteras in i ett hipsterfack men de övriga fyra medlemmarna kunde lika gärna ha spelat i ett Lynyrd Skynyrd-tributeband. Musikaliskt är det helt fläckfritt. ”Cold of Ages” består av fyra spår och bandet spelar tre av dessa innan de avslutar med en låt från sin nya EP ”Bloodlands”. Det är precis lika magiskt som på skiva. Loppen har ännu en gång bjudit på en fantastisk konsertkväll.

På facebook...

Glad över att göra någon skillnad för banden jag skriver om, även om den är liten

Årets trettio bästa album 2012

1. Ash Borer: Cold of Ages
2. Mgła: With Hearts Toward None
3. Krallice: Years Past Matter
4. Terrorizer: Hordes of Zombies
5. Mutilation Rites: Empyrean
6. Svartidauði: Flesh Cathedral
7. Tesa: IV
8. Solbrud: Solbrud
9. Asphyx: Deathhammer
10. Planks: Funeral Mouth
11. Downfall of Gaia: Suffocating In The Swarm of Cranes
12. Black Breath: Sentenced To Life
13. Alpha & Omega meets Dan I: Blessed Are The Poor
14. Xibalba: Hasta La Muerte
15. Afgrund: The Age of Dumb
16. Nokturnal Hellstorm: Nokturnal Hellstorm
17. Lakei: Konspirasjoner
18. Anaal Nathrakh: Vanitas
19. This Gift Is A Curse: I, Guilt Bearer
20. Obsidian Tongue: Volume I: Subradiant Architecture
21. Marduk: Serpent Sermon
22. Blut Aus Nord: 777 - Cosmosophy
23. Pact: The Dragon Lineage of Satan
24. Eldjudnir: Angrboða
25. Winterfylleth: The Threnody of Triumph
26. Adrift: Black Heart Bleeds Black
27. The Secret: Agnus Dei
28. Napalm Death: Utilitarian
29. Death Grips: The Money Store
30. Gaza: No Absolutes In Human Suffering

Känner mig oerhört nöjd med att såhär redan i mitten av december kunna presentera min årslista. Tyder på att min planering blivit bättre... och kanske på att musikåret 2012 inte var riktigt lika vansinnesbra som förra året. Nu vid summeringen inser jag dock att det kommit minst femtio skivor i år som borde finnas i varje hem.
Bäst av alla släpp var dock inget album utan den självbetitlade trespårs-ep:n med det amerikanska blackmetalbandet Vattnet Viskar. En annan ep som spelats mycket är danske Klumbens debut. Den utsålda konserten på Stora Vega med Klumben och Raske Penge, Danmarks dancehallelit, var en av många fantastiska konserter under året. Andra var Nasum, Black Breath, Lock Up, Deafheaven, Russian Circles och This Gift Is A Curse. Minnesvärda var också givetvis de båda alternativfestivalerna i Köpenhamn, Heavy Days in Doomtown och Killtown Deathfest.

Killtown Deathfest 2012: Lördagen

Lördagens första band på Killtown Deathfest blev finska Maveth, ett band som till tre fjärdedelar består av samma medlemmar som Cryptborn, som gjorde en utmärkt spelning på torsdagen. Ville Markkanen, som spelar gitarr i Cryptborn, hade satt sig bakom trummorna och den amerikanskfödde sångaren Christbutcher hade hängt på sig en gitarr. Kompletterade med basisten Jani Nupponen och den biffige gitarristen Mikko Karvinen spelar de en death metal som lånar stora portioner av influenser från black metal. Medan Cryptborn spelar en catchy death i ruffig old school-anda skapar Maveth en betydligt mer ondskefull stämning. Christbutchers mäktiga growl bidrar till tyngden i låtar som A Ritual of Flame to Flesh och Black Lord Titans. Maveths spelning är en av de mina stora höjdpunkter under festivalen och de understryker att finsk death står sig stark.

Efter en röjig spelning från italienska Voids of Vomit (ovan) tog Sadistic Intent vid. Tysken Ulrich som jag hängde med på lördagen bar runt på en kasse hela kvällen, sprängfylld med all Sadistic Intent-merch han hade lyckats hitta.

Det band som besökarna på Killtown Deathfest mest såg fram emot var utan tvekan de amerikanska death metal-veteranerna i Sadistic Intent. Sadistic Intent bildades redan 1987 och var del av den väg av death metalband med latinska rötter som blommade upp i Kalifornien på åttiotalet. Tre av medlemmarna i Sadistic Intent spelade även med det kanske mest inflytelserika bandet av alla, Possessed, under några år fram till 2010. Nu är det dock Sadistic Intent som gäller till hundra procent för bröderna Rick och Bay Cortez (gitarr respektive bas och sång), gitarristen Ernesto Bueno och trummisen Arthur Mendiola. Mottagandet är massivt och trycket framme vid scen det hårdaste jag upplevde under festivalen. Sadistic Intent, som märkligt nog aldrig släppt ett renodlat fullängdsalbum, har definitivt åldrats med värdighet och öser på som om de fortfarande var strax över tjugo. Att jag inte är inlyssnad på deras äldre grejer spelar mindre roll med publikens entusiastiska skrik och nickande skallar runtomkring mig.

Killtown Deathfest 2012: Torsdagen

Som andra band på årets stora deathmetalfestival i Köpenhamn, Killtown Deathfest, går finnarna i Cryptborn ut på scen. Medlemmarna ser lite härligt fel ut, mer som ett gäng vikingrockare än ett deathmetalband. Det är dock inget som känns fel när de brakar loss med en av mina favoritlåtar från debutplattan, Gift of Rotten Flesh, och följer upp med titelspåret från skivan, In The Grasp Of The Starving Dead. Tyvärr kan bandet inte återskapa kyrkklockorna från studioversionen som ger lite extra härlig ondska till låten.

Jag står precis framför gitarristen Ville Markkanen vars flätade skägg gungar i takt med hans stabila riff. Live lyfts hans slinga i Atonement From Hell fram på ett helt annat sätt än på skivan och gör låten till en höjdpunkt i kvällens spelning. Tillsammans med den uttrycksfulle sångaren Christbutcher och basisten Jani Nupponen bildar Markkanen också tre fjärdedelar av bandet Maveth, som spelar senare på festivalen. En spelning jag inte tänker missa att. döma av Cryptborns suveräna framträdande.

 

Stockholmsbandet Morbus Chron representerar väl den nya vågen av svenska death metalband. Musiken är fortfarande melodiös, det svenska kännetecknet, men det är skitigt och opolerat, med inslag av crust och black metal. Det finns en ursprunglighet och en desperation i Morbus Chrons musik som verkligen tilltalar­, kanske främst förmedlad genom sångaren Robert Anderssons röst. Som en permanentad vålnad låter han sina inre demoner välla fram. Robba, som han kallas, är bara tjugo år gammal och för att vara ett så ungt band (den äldste medlemmen är tjugofem), så har Morbus Chron verkligen hittat ett eget språk. Deras musik är oväntat komplex vilket ger ett intressant motstånd, och även om jag har svårt för gitarrsolon generellt så funkar Edvin "Edde" Aftonfalks excesser bra i bandets olinjära musik, särskilt live. Med ungdomlig charm och hederligt ös går Morbus Chron en lysande framtid till mötes.

 

Livstid brinner för musiken

Efter ett par split-sjuor släppte det norska punkbandet Livstid sitt självbetitlade debutalbum förra året, ett av 2011 års svängigaste. Bandet har existerat sedan 2006 då de träffades på en fest i hemstaden Bergen.

- En av våra gitarrister, Øyvind Skutle, brukade tillsammans med en kompis ha fester i deras studio, berättar basisten Jack Tenold. Vi i bandet satt och lyssnade på d-beat inne i kontrollrummet, och kom helt enkelt på idén att vi skulle börja lira ihop. Efter några medlemsbyten så hittade vi rätt med de fem vi är idag: jag, Øyvind, sångaren Kristian Lauvås, Kikken Vegsund på trummor och hans lillebror Robert som också spelar gitarr.

Hur är punkscenen i Norge och i Bergen?

- I Norge är punkscenen absolut bäst i Oslo, men det har börjat växa fram ett bra gäng med  folk i Bergen också. Eftersom scenen fortfarande är såpass liten i Bergen så blir det mest spontankonserter i nerlagda fabriker och liknade, men jag tror att framtiden är ljus för musiklivet i staden.

Musikaliskt låter inte Livstid som ett renodlat punkband vilket bidrar till att göra dem så intressanta. Det finns tydliga inslag av crust och metal i deras musik och gruppens effektiva melodier för till och med tankarna till pop emellanåt. Trots att det är fullt ös genom hela deras debutskiva så känns den aldrig enformig, mycket tack vare att deras musik inte bara är arg utan också väldigt melodiös.

- Ja, vi älskar melodier, särskilt i hård musik som vår egen, förklarar Jack. Vi kommer från lite olika musikaliska bakgrunder och vårt sound har växt fram under tiden som vi har spelat ihop. Något som förenar samtliga i bandet är att vi gammal svensk deathmetal, vars kännetecken ju är att kombinera tyngd med melodikänsla. Vi blir alltid på bra humör när någon sätter på exempelvis Entombed och det kan vara ett bra avbrott om vi har fastnat i ett "grindcorespor fra helvete".

Viktigt för Livstids sound är också Dag Erik Nygårds produktionen av albumet där han lyckats med bandets önskan om en tyngre ljudbild än punkplattor vanligtvis har. Livstid har en egen studio och har därför spelat in ett stort antal låtar under en lång tidsperiod. De fjorton bästa hamnade på debutskivan, en skiva fylld av energi och ilska.

- Våra låtar handlar om vårt hat mot det etablerade, maktmissbrukande, lögnaktiga och hycklande samhället vi lever i, berättar Kristian, som skriver alla bandets texter. Jag skriver om det jag är missnöjd med, om falska människor, förtryck, övergrepp, om det religiösa och politiska spelet som försöker kontrollera oss.

Kristian inspireras av nyheter och "mer eller mindre konspiratoriska dokumentärer". Vissa texter skriver han på rim, andra är mer fria. Men samtliga är skrivna på dialekt.

- För mig är det en självklarhet att skrika på ditt eget språk. Det blir visserligen svårare för lyssnare utomlands att förstå texterna men som en rensning av själen är det viktigt att kunna uttrycka sig så precist och äkta som möjligt.

Ser ni musiken som en mission, att ni vill sprida ert budskap, eller är det viktigaste att ha kul?

- Båda delar, säger Jack. Det är viktigt att vi som människor inte glömmer bort de som har det jävligt men det är lika viktigt att vi som band gör det vi älskar. Punken dör om ingen driver den framåt och vi bränner ljuset i båda ändarna.

Afgrund spänner musklerna

Första gången jag hörde talas om ett band där medlemmarna bodde miltals från varandra var det amerikanska slackerbandet Pavement i början av nittiotalet. Då tyckte man att det var lite lustigt (och logiskt med tanke på gruppens tekniska brister) men idag är det verkligheten för allt fler band.

Ett av dessa är grindcoreakten Afgrund som bildades för sex år sedan i Sverige men som nu är utspridda över Europa. Basisten Enrico Marchiori bor kvar i Stockholm medan gitarristen Olli Nokkala och trummisen Panu Posti bor i Finland, och sångaren Armin Schweiger i Österrike.
– Det är en konstant kamp att hålla ett band igång när man måste flyga till varandra bara för att kunna repa, säger Enrico. Vi träffas i Helsingfors eller Linz, beroende på var vi ska spela våra gig.

Trots att Afgrunds medlemmar bor i olika länder så har de stora planer för sitt band och släpper nu sitt tredje album, "The Age of Dumb". En skiva som markerar en ny era för gruppen.
– På vår förra platta, "Vid Helvetets Grindar", var hälften av texterna på svenska men nu är allt material skrivet på engelska, förklarar Enrico. Vår förra sångare Andreas kände sig mer bekväm med att skriva på svenska men det skulle vara ganska meningslöst nu när vi har en sångare från Österrike. Vi spelar dock fortfarande några av våra gamla låtar live.
– Enrico har översatt de gamla texterna åt mig, fortsätter Armin. Dessutom är tyska mitt modersmål så det är inte alltför svårt att förstå skriven svenska. Jag älskar att sjunga de äldre låtarna för svenska låter så rått.

Som band gör Afgrund allt tillsammans. Alla medlemmar bidrar till låtskrivandet liksom designen av gruppens omslag och merchandise. Armin är ansvarig för försäljningen och Enrico för bokningar medan Panu producerar gruppens musik.

På "The Age of Dumb" fortsätter Afgrund att avhandla världens orättvisor och människans idioti.
– Som vegan och anarkist är frigörelse i alla dess former det som ligger mig närmast hjärtat, säger Enrico. Miljörätt, djurens rätt liksom vår egen frigörelse som människor.
– Det som gör mig mest förbannad är alla idiotiska beslut som världens makthavare tar, säger Olli vidare. Vi har alltid gjort politisk musik och vår nya skiva är inget undantag,

Inspirerade av så vitt skilda band och genrer som Nasum, Neurosis, Black Sabbath and finsk oldschoolpunk har Afgrund skapat sig ett personligt sound.
– På vår nya skiva har vi tonat ner våra deathmetal-influenser, säger Armin. Det är ännu mer grindcore och punk.
- "The age of dumb" är ett riktigt elakt och aggressivt album, lägger Enrico till. Om våra tidigare album är Bruce Banner så är den nya plattan Hulk!