Vendetta-special: Ole Pedersen Luk (Afsky, Heltekvad, ex-Solbrud)

 

Som frontfigur i Solbrud fick han metalvärlden att ta dansk black metal på allvar, och med sitt soloprojekt Afsky har han gjort den allt mer populär. Jag fick chansen att prata med Ole Pedersen Luk, som i år dessutom har debuterat med det fantastiska bandet Heltekvad.

Solbrud bildades 2010 och blev framförallt efter det klassiska albumet ”Jærtegn” 2014 fanbärare för den danska black metalvåg som har sköljt över världen sedan dess.

Hur ser du på utvecklingen av dansk black metal de senaste tio åren?

- Jag tycker det är galet hur mycket som har hänt sedan jag började. Det har kommit ut många band och projekt och jag tycker bara att det är fantastiskt att black metal kan blomstra igen. Vi har en bra scen i Danmark och många duktiga musiker. För tio år sedan var det svårt att anordna en konsert med enbart black metalband. Idag måste du verkligen välja vilka du vill boka till en sådan konsert eftersom det finns så många band att välja bland.

Och det verkar som att ännu fler band är på gång. Jag har blivit tillfrågad av unga fans om inspelningsknep och om jag vill komma och lyssna på vad de håller på med. Vi pratar om ungdomar som fortfarande går i grundskolan, det är jättekul att det finns en sådan återväxt.

 

I maj gjorde du din allra sista konsert med Solbrud. Varför tog du beslutet att lämna bandet och hur känns det nu?

- Jag valde att lämna bandet efter många överväganden men hade jag inte haft Afsky så hade jag nog blivit kvar i bandet. Men med tiden kände jag att det var roligare att  lägga min energi på Afsky, och då valde jag att lämna för allas skull, inte minst min för egen. Jag hade dessutom skrivit Heltekvads debutskiva "Morgenrødens helvedesherre" tillsammans med Simon Skotte från Sunken, och kände i största allmänhet att jag behövde en förändring.

Och jag är nöjd med beslutet. Det var som att lämna en flickvän sedan många år, men jag ångrar ingenting.

 

Vilka är de största skillnaderna mellan Solbrud och Afsky?

- För det otränade örat låter banden nog ganska lika varandra men den största skillnaden är helt klart att Solbrud är betydligt mer monotont. Jag behövde nog också komma ifrån det lite grann. Den genomsnittliga låtlängden för Afsky ligger runt 7-8 minuter medan Solbruds brukar vara över 10 minuter. Fördelen är att det finns utrymme att dra ut på tiden och skapa en längre utvecklingsprocess vilket definitivt har sina kvaliteter. Men jag behövde även testa något annat. Jag ville skriva låtar med fler riff och fler melodier och där det, enligt mig, händer mer. Samtidigt är Afsky också väldigt personligt för mig. Till en början var jag tveksam till om jag ens skulle ge ut mina låtar men jag tog klivet och det är jag tacksam för idag.

 

Vilka musiker hjälper dig när du spelar live med Afsky?

- Just nu består bandet av Simon Frenning (Morild) på trummor, Simon Skotte (Sunken) på gitarr och Jonas Faghtman (Sunken) på bas. Vi ska faktiskt ut på turné med Sunken i höst, och då spelar Morilds trummis även med dem, eftersom de för närvarande saknar en trummis.

 

Enligt mig har du en perfekt black metal-röst. Hittade du ditt uttryck direkt när du försökte sjunga på det sättet, eller var det en lång process?

- Det känns som att jag har nått en punkt nu där jag kan göra vad jag vill med min sång och mitt uttryck. När jag till exempel lyssnar på den första Solbrud-skivan kan jag höra att jag har utvecklats mycket sedan dess. Jag önskar att jag kunde spela in de låtarna igen, säger Ole och skrattar.

Jag har alltid älskat black metal och speciellt sången, så det låg mig nära att börja sjunga så, men det tog ett tag innan jag blev nöjd med hur det lät.

 

De senaste åren har du fått skjuta upp konserter för att du skadat din hand inte en, utan två gånger! Vad hände? Har du otur?

- Första gången var jag full och andra gången antar jag att jag bara var dum. Det är den kortfattade förklaringen, säger Ole och skrattar igen.

 

Jag följer dig på Instagram och det känns som att naturen betyder mycket för dig?

- Jag älskar naturen. Jag kan sitta i timmar på samma plats och bara ta in omgivningen. Allt från träd och moln till djur och insekter. Naturen och världen är på så många sätt en magisk plats, om man väljer att se det så. Att så många människor inte tar hand om naturen gör mig bara otroligt ledsen. Jag bor i stan nu men jag tror att jag kommer att flytta ut i naturen någon dag och bara glömma resten av världen.

 

Vad inspirerar dig när du skriver musik och texter?

- Liv och död. Att vara här och att inte behöva vara här en dag till. Frustrationen när jag slår på nyheterna och ser hur fruktansvärt människor behandlar varandra, djur och naturen. Maktlöshet när jag känner mig liten och inte kan göra annat än att bara se på när allting förfaller. Det är i första hand vad Afsky handlar om. Det är ett väldigt personligt projekt för mig och jag gör det främst för min egen skull.

I år kom även debutalbumet från projektet Heltekvad, som är min favoritskiva från 2022 hittills. Hur startade projektet och vem är en del av det?

- Kul att du gillar det! Vi är väldigt nöjda med skivan själva. Heltekvad började egentligen mest som ett demoprojekt för skojs skull. Jag hade Simon Skotte från Sunken på besök (vi bor inte i samma stad) och vi bestämde oss för att spela in några låtar, bara rakt upp och ner utan så mycket betänketid. Vi gjorde snabbt de två första spåren till skivan. Dagen efter skrev vi två till, och tredje dagen skrev vi de tre sista. Vi spelade in allt på en gång, och på så vis var det mer en demo som vi hade gjort. Men vi tyckte att det lät så bra att vi fick Simon Frenning att lägga på trummor samma vecka. Sedan la jag till sång och så vi hade plötsligt en skiva.

Eisenwald ville ge ut den och nu ska vi spela vår andra livekonsert i december på Pest Fest i Köpenhamn. Jag tror att både Simon och jag behövde göra lite musik med mindre regler och där det bara ska vara roligt. Våra andra projekt är helt klart mer seriösa, så det är skönt att ha ett projekt där allt kan vara lite mer löst.

 

Heltekvads album har ett tydligt riddartema, och ni spelar live i riddarmunderingar. Varför valde ni det spåret?

- Det finns inga andra danska black metalband med det temat, så vi nappade på det. Det ger stor frihet att spela melodier i både dur och moll, så det är ett roligt koncept rent musikaliskt. Och vem tycker inte att riddare och slott är coola?, säger Ole och skrattar.

Afsky ger ut sina skivor på Vendetta Records och har precis släppt den helt akustiska ep:n "I Stilhed".

Jag blev lite förvånad över att du inte sjöng på EP:n. Vilka var dina tankar runt det här släppet?

- Jag skulle aldrig ägna mig åt skönsång, det överlåter jag till andra. Jag gjorde skivan för att jag ville släppa några av de akustiska styckena i sin ursprungliga form, utan att något annat skulle störa. De flesta av Afskys låtar börjar med en akustisk gitarr och jag skriver nästan alltid melodier på det sättet, så det kändes passande med ett akustiskt album.

Sedan hade jag också några spår som jag inte visste vad jag skulle göra med, som fick plats på skivan. Jag håller på med en ny Afsky-skiva men vissa låtar passade inte in där och därför började jag arbeta med den akustiska EP:n parallellt. Allting har dragit ut på tiden eftersom det är krävande att göra två skivor med Afsky samtidigt. Plus att albumet med Heltekvad skulle färdigställas liksom ytterligare ett album med Solbrud. Så det har varit mycket på en gång.

Jag kan alltså avslöja att det kommer en skiva till med Solbrud som jag medverkar på. Vi var mitt uppe i processen när jag bestämde mig för att sluta men jag lovade att göra klar skivan som vi jobbade med. Den kommer att släppas någon gång under 2023.

 

Hur ser framtiden ut för Afsky och Heltekvad?

- Jag hoppas såklart att Afsky har en ljus framtid. Vi vill ut och spela live så mycket som möjligt. Det är det jag brinner och lever för. Utan musiken och de upplevelser som den ger så vet jag inte vad jag skulle lägga all tid på. Heltekvad kommer nog alltid att vara sidoprojektet, och eftersom vi alla tre har våra primära projekt är alla överens om att Heltekvad inte ska ta tid från de andra banden. Men vi vill gärna ut och spela mer med Heltekvad också.

Jag hoppas på många turnéer med Afsky. Nästa skiva är som sagt på väg och även den kommer att släppas 2023. Jag ser verkligen fram emot det, då det enligt mig är det bästa jag har skrivit. Jag har redan idéer till nästa skiva efter det, så du kan förvänta dig mycket mer musik från mig!

 

Heltekvads debutalbum finns ute nu på Eisenwald liksom Afskys EP ”I Stilhed”, utgiven på Vendetta Records.

 Bilden på Ole är tagen av Kathrine Allerslev.

 

Vendetta-special: Scitalis

 

Den främsta anledningen till att göra en special om Vendetta Records är att det släpps så många bra skivor på bolaget. Hade det inte varit för att jag har följt Vendetta de senaste åren så hade jag missat en massa bra band, som svenska Scitalis. Jag skickade några frågor till det hemlighetsfulla black metalbandet (liksom många andra projekt så avslöjar medlemmarna inte sina riktiga namn).

- Idén till Scitalis började under 2019 då jag  hade en vision om hur jag ville att projektet skulle se ut, berättar A, som sjunger och spelar bas. Sen kom jag i kontakt med gitarristen S och därefter provade vi olika musiker. Till slut hittade vi medlemmar som passade, och under 2020 började vi skriva låtar till det som skulle bli EP:n ”Awakening”. Efter det släppet hade vi några avhopp från bandet och vi hade lite problem med att hitta nya medlemmar. Nu är vi dock en stabil uppsättning som består av mig, S, L på kompgitarr och W på trummor.

 

Varifrån kommer inspirationen till er musik? Vilka andra artister har ni påverkats av?

- Två black metalscener som vi gillar är den polska och isländska. Batushka och Sinmara är två band som vi har hämtat inspiration från. Vissa har jämfört oss med Watain men vi kan inte själva höra likheten. Vi brukar säga att vi spelar black metal och sedan får man göra sin egen tolkning.

 

Ni håller till i Umeå? Finns det en black metalscen i staden?

- Det stämmer. Umeås black metalscen är väl inte jättestor men det finns några andra band som Naglfar, Malakhim och Wormligh.

 

Efter en mycket lovande EP förra året så albumdebuterade ni nyligen. Berätta om albumet. Hur går er process till, vem skriver text och musik?

- Vårt debutalbum ”Doomed before time” skrevs under vintern 2020. Efter EP:n så bestämde vi att S skriver all musik och jag skriver alla texter. Sen sitter vi två ihop och bestämmer hur slutresultatet ska bli. Vi spelade in skivan hos Malmer Productions där Max Malmer både mixade och skötte mastringen.

”Doomed before time” handlar i stora drag om att mänskligheten har varit dömd att lida sedan tidens början. Att vi har ett uråldrigt mörker inom oss som inte vill släppa taget.

 

Hur ser den närmaste framtiden ut för Scitalis?

- Vi är redan i planeringsstadiet inför nästa inspelning. Sedan hoppas vi på att boka in några fler spelningar till under hösten och framåt. Det har varit lite svårt att hitta spelningar då det mesta har varit framflyttat sedan pandemin.

 

Scitalis debutalbum finns ute nu på Vendettta Records.

Vendetta-special: Kold

 

Ett av mina favoritskivbolag de senaste åren har varit tyska Vendetta Records. Bolaget ger inte bara ut de bästa tyska black metalbanden utan många bra band och projekt från andra länder som USA, Danmark och även från Sverige. För ungefär ett år sedan gav det danska black metalprojektet Kold ut sin utmärkta självbetitlade debut-EP på bolaget. Jag tog ett snack med Mathias Skov Samsø Jepsen som både sjunger och spelar trummor i bandet.

- Kold är ett tvåmannaprojekt bestående av mig och Nicklas Johansen på bas och gitarr. Projektet startade under våren 2020 som ett musikaliskt utlopp för oss båda, berättar Mathias.

EP:n, som vi debuterade med, skrev vi och spelade in på varsitt håll, i Svendborg respektive Slagelse. Med ett skiftande fokus på både inspelning och produktion avslutade vi skivan i februari 2021. På grund av hur processen såg ut så kan man säga att EP:n skapades i ett melankoliskt tillstånd där ensamhet och längtan blev de två kärnelementen i musiken.

Melankoli och hopplöshet är som två bärande pelare i vår musik. En stor del av Kold handlar om att förmedla levda känslor – så ärligt som möjligt.

Rent musikaliskt är vi inspirerade av den andra vågen av black metal. Men vi arbetar konsekvent med att alltid skapa en mer komplex blandning av melodier och rytmisk variation. Det atmosfäriska uttrycket och i hög grad de melodiska inslagen är den bärande grunden.

Hur går processen till, vem skriver texter och musik?

- Skrivprocessen börjar med att Nicklas skriver utkast till låtar som han skickar vidare till mig. Jag jobbar vidare med texterna, förbereder sångskisser och arrangerar trummor som jag sedan spelar in.

Därefter diskuterar vi den demoinspelning som vi har spelat in. Det är mycket sällan det görs större förändringar i arrangemanget men vi kan finjustera mindre detaljer. Sedan startar vi själva inspelningen, fortfarande i olika delar av landet, som till sist mixas och mastras.

 

Vilka teman skriver du om i dina texter?

- Själva EP:n behandlar en rad olika teman som isolering, förlust och maktlöshet. Sångerna är samtidigt uppbyggda som sagor, fabler eller mytiska äventyr. Men alla berättelser bär på underliggande sanna och verkliga känslor och upplevelser.

 

Det första släppet är en EP som är över 38 minuter lång. Ni kunde lika gärna ha kallat den för ett album. Finns det någon speciell anledning till att ni definierar den som en EP?

- Det beror främst på att EP:n från början enbart var tänkt som ett slags kreativt utlopp för oss båda. Vi tänkte först ge ut den på egen hand men efter att Vendetta engagerat sig så hade vi en dialog om vad releasen skulle heta. Vi valde att sätta EP-formatet som en etikett, det blev vårt sätt att liksom lägga örat mot marken och lyssna på mottagandet av debuten. Det har varit över all förväntan.

 

Har ni ett album på gång nu?

- Ja, vi håller just nu på att avsluta inspelningen av vårt kommande debutalbum, som vi också kommer att släppa på Vendetta Records.

 

Hur skiljer sig nästa release från EP:n?

- Nästa släpp blir mer komplext med ett mycket större fokus på kompositioner, som i det här fallet förlitar sig betydligt mer på atmosfär och melodiöshet än vad EP:n gjorde. Vi har också försökt bryta lite mer med genrekonventionerna för att göra uttrycket och innehållet mer intressant och nyanserat.

 

Det finns många bra danska black metal-band just nu. Har du någon förklaring till varför det har varit en "boom" de senaste 5-10 åren?

- Det är svårt att ge en tydlig förklaring. Men det råder ingen tvekan om att det under de senaste fem åren har funnits många artister vilka var och en på sitt sätt har blåst nytt liv i genren. Det har givit genklang hos skivbolagen. som till exempel Vendetta, och i förlängningen bland lyssnarna och metalscenen i stort.

 

Har ni spelat något live? Om inte, planerar du att göra det?

- Vi har inte spelat live än. Men vi har precis fått ihop ett band så vi planerar att göre ett antal spelningar när debutskivan släpps.

Kolds debutalbum når butikerna i oktober.

Intervju: Rogga Johansson

Rogga Johansson, aktuell med albumet "Garpedans", är en av death metalvärldens hårdast jobbande musiker. I skrivande stund har han ungefär tjugo projekt igång och lika många bakom sig i historien.
- Jag brukar säga att jag har ett tusen projekt men bara ett band. Paganizer är mitt enda riktiga band, alla andra saker är på projektnivå. Jag insåg nyligen att jag har passerat 100-strecket på utgåvor nu om man räknar alla format. Men det har aldrig varit något ändamål att göra mycket, det är bara så jag jobbar. Jag gör låtar ofta och snabbt, och tror jag hade fått ångest om jag var tvungen att koka ner mina låtar och bara släppa nåt vartannat år. Kommer jag på mig med att jag upprepa mig så får jag väl sluta, om jag snor riff av mig själv. Jag tror bara att det har hänt två gånger hittills, säger Rogga och skrattar.

Men nu släpper du din första skiva under eget namn?
- Det har jag inte ens tänkt på, säger Rogga. Frånsett en best of-samling så är det faktiskt det. Jag orkade inte hittade på något nytt namn så jag körde med mitt eget. Sen är det ingen större skillnad mellan den här plattan och andra projekt. "Garpedans" är inspelad med samma killar som The Grotesquery (minus Kam Lee då förstås); Johan Berglund på bas och Brynjar Helgetun på trummor. Det blir ju så att man använder sina vänner till olika projekt, man ser vem som har tid och är sugen.

Den nya skivan "Garpedans" var ursprungligen skriven som en uppföljare till Demiurgs platta "Slakthus Gamleby" från 2010 och tar vid där den historien slutade.
- Jag skrev skivan för ungefär tre år sedan till Demiurg men vi var inte helt nöjda så plattan hamnade i en låda. Sen visade det sig efter ett tag att det inte var så stort intresse i bandet för en ny Demiurg-platta så istället så spelade jag in låtarna med Johan och Brynjar. Jag hade ingen tanke på att släppa det men så hörde Victor Hernandez från det mexikanska bolaget Chaos Records av sig och undrade om jag hade någonting som han kunde släppa. Och så kom det sig att "Garpedans" åkte fram ur lådan.

Rogga Johansson har bott hela sitt liv i den lilla orten Gamleby, drygt två mil nordväst om Västervik. Intill samhället ligger berget Garpedans, döpt efter jätten Garpe som enligt gammal folktro bor i berget.
- Jag är uppväxt med de här sagorna, berättar Rogga. Vi läste om jätten Garpe när jag var liten, och gjorde arbeten om det i skolan. Historien på albumet är lite som en skräckfilm som utgår från sagorna som jag har fått höra, men den är också influerad av Stephen King-novellen "The Mist". I novellen, som är min favorit av King, så öppnas det en reva mellan vår värld och en annan varifrån enorma väsen läcker ut. "Garpedans" påminner om Kings novell fast tvärtom. I min historia stiger människorna, genom en slags teleport, in i en annan värld.

Gamleby har ungefär tre tusen invånare, och genom åren har Rogga Johansson blivit allt mer uppmärksammad i närområdet. Förra året fick han Västervik kommuns kulturstipendium.
- Folk härifrån tycker ju att det är kul att jag skriver om Gamleby, säger Rogga. Att få stipendiet var kul, men att vara med på ceremonin och träffa en massa folk var inte lika roligt. Jag är gravt allergisk mot människor i större antal. Om jag skulle flytta skulle jag i så fall utanför Gamleby där det är ännu mindre folk. Jag får se världen när jag är ute och spelar. Berlin eller Madrid är jättekul i två dagar men sen är jag helt utmattad psykiskt. Att spela live är som, kan jag tänka mig, att hoppa fallskärm. Det är kul när man väl gör det men jobbigt hela vägen fram till dess. Timmen på scen är inte belöning nog för mig. I tjugoårsåldern gjorde jag en enmånadsturné runt i Europa. Tjugo länder på tjugofem dagar. Jag får många erbjudanden om spelningar med olika av mina projekt men jag tackar konsekvent nej. Det är smickrande men alldeles för mycket jobb och förberedelser. Om lusten faller på spelar jag ute med Paganizer, det räcker gott för mig. Vi repar typ två gånger i månaden, har gjort typ tjugo skivor och kan låtarna. Vi spelar på 2-3 festivaler om året, sen klarar mig resten av året. Jag kanske får se någon större stad, får gratis semester och gratis pilsner. Det är min fix, jag har inte så höga krav.

Det märks under samtalet att Rogga Johansson är väldigt nöjd med "Garpedans" och han blickar redan framåt.
- Det är enkelt att göra en fortsättning på historien och det är något som jag redan har funderat på. Nu när jag inte har Demiurg att skriva till så lär det bli det här projektet istället. Jag ser "Garpedans" som en start, det kommer med all säkerhet bli en uppföljare. Den här skivan är inte producerad riktigt som jag hade tänkt, allt går att göra mycket bättre. Så det är en sporre att göra en platta till och att göra allting bättre nästa gång. Större, bättre och snyggare.







En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.
www.closeupmagazine.net

Intervju: Resonance Cascade

Södra Sverige har fått ett nytt grindband att vårda och älska, Resonance Cascade som precis har släppt splitskivan "Hyperakusi". Dan Widing är mest känd som basist i Malmös stolthet Pyramido men är också gitarrist och en av låtskrivarna i Resonance Cascade.

- Hittills har det varit jag och trummisen Arvid Borg (även med i Carneus) som har gjort låtarna hemma på varsitt håll, berättar Dan. Arvid sitter och bankar hop nåt framför tv:n, sen går han till sin replokal hemma i Osby och därefter presenterar han en grov skiss för oss andra. Trots att han knappt har spelat gitarr så gör han låtarna på gura men han är väldigt musikalisk. Processen är liknande för mig. Jag har alltid skrivit låtar på gitarr men sedan mest spelat bas i mina band. Jag gör slaskversioner av mina idéer och skickar till de andra, Sedan går det ganska snabbt att göra färdigt låtarna när alla är på plats tillsammans, det har gått väldigt smärtfritt hittills.

Rollfördelningen i bandet blir än mer speciell eftersom det är de båda andra medlemmarna, sångaren Johan Bergström och basisten Andreas Johansson, som skriver texterna. Resonance Cascade har sedan tidigare släppt en sjutummare där Dan skrev det mesta av materialet
- Tanken är väl att alla fyra ska bidra med musikskrivandet men det lär inte hända, säger Dan och skrattar.

En anledning till att Andreas och Johan har ont om tid för låtskrivandet är att de numera även spelar tillsammans i Deranged. Andreas har varit med i många år och har nu värvat Johan till bandet. Andreas spelar dessutom i Nordvis-bandet Stilla och Johan sjunger i det rutinerade lundabandet Pandemonium. 

- Ingen av oss hade någon större erfarenhet av att lira grind sedan tidigare, förklarar Dan. Andreas och jag är bekanta sedan många år och vi hade länge sagt att vi måste börja grinda. Vår första trummis spelade tidigare i Burst (tillsammans med Pyramidos sångare Ronnie Källback) men han hoppade av för att han tyckte att han spelade för långsamt. Jag värvade Arvid istället och Johan kom med från Andreas håll.

Nästa steg för Resonance Cascade är att komma ut och spela live. Än så länge har man spelat på två upplagor av Danish Grindcore Family Weekend i Köpenhamn men inte så mycket mer. 

- Vi har spelat en del i Malmö och Köpenhamn, nu hade det varit kul att komma utsocknes. Men först ska vi sprida skivjäveln.

Spliten med titeln "Hyperakusi" har ett fantastiskt omslag av Henrik Ågren. 

- Jag är så trött på att splits inte ska heta någonting, säger Dan. Vi är väldigt nöjda med hur snygg skivan är, jag trodde inte att det skulle bli så jävla bra.

På nästa släpp hoppas Dan att hans och Arvids idéer ska smälta samman på ett mer naturligt sätt. 

- Alla låtar ska ha mer kräm, mer fyllning. Inga fillers, bara killers. Mer av allt. Vår musik ska inte vara för simpel men inte heller för kluddig. Vi vill låta cleant, med ganska simpla strukturer, och inte så brötigt. Många grindband låter bara som en dammsugare eller cementblandare. Det ska vara snabbt och rakt, och inga löjliga solon eller synthar.
- Inget tjafs, bara rens?
- Exakt.




En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up. www.closeupmagazine.net

Intervju: Svart Crown

Det franska black metalbandet Svart Crown släppte ett av årets bästa album 2013, ett år då den franska metalscenen verkligen stod på topp. När det nu är dags för en uppföljare fyra år senare ser sångaren och gitarristen Jean-Baptiste 'JB' Le Bail en nedåtgående trend.

- Jag känner lite att återväxten i fransk black metal inte är så stor, att scenen har nått sin topp, förklarar JB. Det finns såklart många grymma band och de kommer att fortsätta göra bra skivor men jag har en känsla av att fransk black metal passerade sin topp för några år sedan. Om man ska tala om den mest spännande black metalscenen nu så tycker jag personligen att den isländska scenen är den mest intressanta.

Sedan det fantastiska albumet "Profane" så har en av bandets centrala medlemmar, gitarristen Clément Flandrois lämnat Svart Crown, liksom bandets dåvarande trummis.
- Det var väldigt svårt i början, säger JB Le Bail. Clément var inte bara en musiker utan också en av mina närmaste vänner. Det kändes väldigt konstigt när han och Nicolas (trummisen) slutade men det var ändå den bästa lösningen. De ville inte åka ut på turnéer längre utan ville göra någonting annat, både professionellt och musikaliskt.

Medan JB och bandets andre långvarige medlem, basisten Ludovic Veyssière, bor kvar utanför Nice i södra Frankrike så bor den nye trummisen Kévin Paradis i Lyon. Gitarristen Kevin Verlay bor i andra sidan av landet, utanför Lille cirka 115 mil med bil från Nice. Som en naturlig följd av de stora avstånden mellan medlemmarna så repar Svart Crown bara inför spelningar och studioinspelningar.

- Processen med det nya albumet "Abreaction" var tuff, förklarar JB. För första gången skrev jag allt material helt ensam. Jag skrev allting och spelade in det hemma på datorn, med temporära trummor och allt. När jag hade gjort klart en sång så skickade jag den till de andra. Eftersom vår musik är ganska komplex så fungerar det bäst att jobba på det här viset, om vi skulle skriva låtarna tillsammans skulle det bli för tidskrävande.

- Produktionsmässigt är "Abreaction" kanske lite varmare än "Profane", säger JB. Det är mer direkt men samtidigt är musiken mer vemodig och sorgsen än någonsin förr. De senaste åren har varit tuffa, vi har haft mycket otur med inställda turnéer bland annat. Det är mycket frustration som får sitt utlopp. Musiken är ett bra forum för att få ur sig sin negativitet, det blir som en renande process, en katharsis.

På "Abreaction" har JB Le Bail inspirerats av afrikanska stamreligioner och voodoo men också av olika former av populärkultur. På albumet märks influenser från den första säsongen av "True Detective" och serien "Hannibal". Den gamla pärlan "Angel Heart" med Mickey Rourke och Lisa Bonet, och där Robert de Niro gestaltar djävulen, har påverkat Le Bail mycket.

- Jag tror att jag har sett den tio gånger nu, säger JB och skrattar. Att skriva det nya albumet var en lång process, det tog över två år att skriva allt material.

JB Le Bail ser det som självklart att sätta upp nya mål, både kort- och långsiktiga, efter varje släppt album.

- Vi ska till en början turnera i USA med Marduk och Incantation, och vi hoppas att kunna göra ytterligare två vändor där borta. Att slå i USA är ett huvudmål, jag känner att det är möjligt. Ett annat viktigt mål är att kunna omvandla det här albumet till en riktigt bra scenupplevelse. Även om vi har en liten budget så vill jag att det ska vara en bra show, något coolt på scenen. Vi kommer även att göra två, tre europaturnéer, där vi spelar på många festivaler, och kanske får vi möjligheten att spela i Asien och Australien också. Vi vill vara ute så mycket som möjligt. Samtidigt som jag sitter här och drömmer om större framgångar så har vi kommit en lång bit redan. Om du hade sagt till mig när bandet bildades i gymnasiet att mitt band skulle ligga på Century Media eller att jag skulle göra en intervju som den här, så hade jag inte trott dig.

En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.
www.closeupmagazine.net

Frågor och svar: Iskald

Sedan albumet ”Revelations of Reckoning Day” har jag varit väldigt förtjust i det norska black metal-bandet Iskald. Eftersom det har varit tyst runt bandet ett tag hörde jag av mig till sångaren och gitarristen Simon Larsen för att kolla läget.

Vad har hänt sedan ni släppte er senaste skiva, ”Nedom og Nord” 2014?
Vi åkte ut på en turné ett par månader efter att vi släppte albumet. När vi kom tillbaka efter turnén gick saker och ting åt helvete. Vi blev av med vår replokal och jag tappade motivationen av flera orsaker. Jag flyttade mitt fokus från Iskald till vårt sidoprojekt Utbyrd. Vi spelade in en platta med det projektet som blev klar under hösten 2015 och efter det började det dyka upp nya idéer till Iskald. Motivationen kom tillbaka och vi har rett ut en del saker. Vi började skriva nytt material till Iskald och nu är vi i slutfasen av den processen. Vi satsar på att spela in vårt nya material i vår eller i sommar.

Hur liknar eller skiljer sig det nya materialet jämfört med ert tidigare?
När man har kommit fram till sitt femte album så har man börjat hitta ett eget sound och lyssnaren lär utan tvivel känna igen oss även på kommande plattor. Det som skiljer vår kommande skiva mot de tidigare är att den här kommer att vara än mer varierad. Låtarna skiljer sig mycket åt gentemot varandra och de har alla ett eget utryck. ”Nedom og Nord” bestod av sex stycken längre låtar, nästa album kommer ha fler och kortare spår.

Vilka artister och band inspirerar dig mest just nu när du skriver musik?
Jag har inga särskilda band eller artister som inspirerar mig men jag blir inspirerad av att lyssna på musik generellt. Det ger mig lust att skriva egen musik. Desto sämre musiken är, desto mer lust får jag att skriva något eget. Självklart har jag några favoritskivor men musiken jag skriver liknar inte den musiken alls, så jag klan inte säga att de påverkar mitt låtskrivande.

Hur skulle du själv beskriva ert sound?
Vi har alltid haft svårt att definiera oss utifrån en genre då det finns ”regler och krav” som man ska uppfylla inom genren, och utöver det hundratals olika subgenrer. Vi har valt att kalla Iskald för extrem metal och sedan får det vara upp till lyssnaren att se om de gillar det eller inte. Om jag ska beskriva de element som vi använder i vår musik så skulle jag säga att vi är melodiösa och ganska tekniska, med en black metal-atmosfär men med en modern och fet produktion.

Vilka är utmaningarna med att vara en duo? Fördelar och nackdelar?
Jag ser bara fördelar med det. Det ger oss klara arbetsuppgifter och vi slipper kompromissa när vi gör musik eftersom det är bara vi två som behöver känna sig nöjda med resultatet. Vi har prövat att skriva musik tillsammans med andra vid några tillfällen men det slutar alltid med att alla inte är hundra procent nöjda, och då är det inte bra nog. Vi spelar med en relativt fast livesättning som alltid är väldigt professionella i alla sammanhang.

Vad har ni för sättning när ni spelar live? Vilka musiker arbetar ni tillsammans med just nu?
Gitarristen Ben Hansen kom med i Iskald i samband med skivan ”Revelations of Reckoning Day” 2008 och har varit med sedan dess. Vår tidigare basist bodde för långt iväg för att kunna repa tillräckligt ofta så vi fick byta. Sedan ett år tillbaka så spelar Isak Hetzler (från bland andra Skaur) bas med oss. Vi har gjort en spelning med den här sättningen och ser verkligen fram emot fler spelningar framöver.

Var bor ni någonstans nu?
Vi bildades uppe i Sortland 2005 men flyttade till Bodø året därpå, och där bor vi fortfarande. Vi funderade under en period på att flytta längre söderut i Norge för att bli mer inkluderade i en scen men vi kände att vi lätt bara kunde bli en band i mängden. Här uppe i norr sticker vi ut mer, och nu har vi lyckats skapa en egen scen med flera andra band.

Hur ser du på black metal-scenen i Norge nu jämfört med när Iskald startade?
Jag har ingen större koll på vad som sker inom black metal-scenen generellt så jag vet inte om jag ska uttala mig särskilt mycket om den. Redan när vi började hade black metal blivit rumsrent i Norge och det mesta av mystiken kring scenen var borta. Det är bra för nu handlar det mer om musiken istället för cirkusen kring black metal. När vi startade Iskald kom det ett gäng yngre black metal-band som alla hade ett starkt musikaliskt fokus. De flesta gjorde det väldigt bra men de föll ganska snabbt i glömska. Vi däremot, vi kommer att bestå! 

Frågor och svar: Murg

Ett av 2015 års bästa album var ”Varg & Björn” av det hemlighetsfulla svenska bandet Murg. Eftersom albumet släpptes i december så missade alla landets musikjournalister, inklusive jag själv, att ha med skivan på sina årslistor. Nästan exakt ett år senare gör Murg om samma sak och släpper sin lika lysande andraplatta ”Gudatall”, liksom debuten utgiven på det norrländska bolaget Nordvis.

På de bilder jag har sett så verkar ni vara en duo. Vilken sättning har Murg?

Vi är två stycken och vi delar på alla instrument, utom sången.

Kan ni säga någonting om hur det kom sig att ni började spela ihop. Har ni spelat i andra projekt tidigare?

Vi har känt varandra länge men aldrig spelat tillsammans seriöst. Vi satt och lyssnade på “Salme” med Tulus och bestämde oss för att dra igång Murg. På den vägen är det.

Vilken är er musikaliska vision?

Vi har inte någon övergripande vision, så länge det låter bra och låtarna rinner ur oss så kör vi. Det kanske kommer en dag när då man börjar krysta, då slutar vi.

Anonymiteten verkar vara viktig för er? Varför?

Framförallt så är det skönt att det vi skriver och spelar inte blir associerat med personligheter. Vi är inte intresserade av att framhäva oss själva som artister eller karaktärer. Vårt fokus ligger på vår musik och anonymiteten gör den renare på något vis.

Är det viktigt för er att nå ut med er musik? Ni har varken facebooksida eller hemsida utan verkar bara fokusera på det rent musikaliska.

Det går lite hand i hand med anonymiteten. Vi hade inte en tanke på att släppa ”Varg & Björn” från början, men vi tyckte ändå att det lät så pass bra att vi provade att skicka ut den. Därför var det såklart fint att Nordvis tog oss under sina vingar och att folk verkar uppskatta det vi gör, men det finns inget självändamål i att göra musik för att nå ut till människor. De som är intresserade verkar hitta till oss ändå.

Nya albumet "Gudatall" kom ut bara ett år efter "Varg & Björn". Ni verkar vara väldigt produktiva?

Just nu kommer det bara av sig självt, och så länge det gör det så får det väl ses som produktivt, men det är inte så att vi sitter och pressar och stressar ur oss saker för att snabbt få ihop låtar. Det som kommer, det kommer.

Berätta om era texter. Finns det ett genomgående tema i "Gudatall"?

Ja, ”Gudatall” tar vid där ”Varg & Björn” slutade, men nu är det den lilla apokalypsen vi skrivit om. Om hur en liten flock människor helt underordnade naturens krafter långsamt tillintetgörs. Och hur de i sin desperation, som människor alltid verkar göra, skriker efter någon att följa, vare sig det är ledare eller högre makter - i det här fallet en tall. Vi tycker att det musikaliskt blev en murknare, ruttnare och mer instängd känsla än på ”Varg & Björn”, vilket nog är den största skillnaden.

Ni skriver att den nya skivan tar vid där "Varg & Björn" slutade. Har den skivan också ett övergripande tema? Hur hänger de båda skivorna ihop tematiskt?

På ”Varg & Björn” raderas hela den så kallade civilisationen ut snabbt och skoningslöst och skivan var i stora drag skriven ur ett ovanifrånperspektiv. ”Gudatall” sker efter ”Varg & Björn”, men vi skriver mer utifrån individer - delar av en spillra desperata människor totalt underkastade de naturliga processerna, som råttor svältande i sina hålor och chanslösa på marken ovanför.

Finns det någon anledning till att ni har släppt era album så sent på året?

Nej. Vi har bara skickat iväg dom när vi tyckt att de känns klara.

 

Stämmer det att ni är från Bergslagen? Vad betyder naturen för er och er musik?

Det stämmer, födda och uppvuxna. Växer du upp i skogen får du en koppling till den, vilket såklart tar sig uttryck musikaliskt.

Det finns inslag i er musik som låter som svenska melodier från förr. Vad betyder folkmusiken för er?

Egentligen ingenting. Vi sitter inte och tänker att vi ska spela in hambo för att vi är från Bergslagen och vill bevara den gamla vistraditionen. Däremot påverkar nog miljön tonspråket och på det sättet finns det nog en koppling mellan oss och fiolspelaren i Finnmarken.

Det känns som att ni passar perfekt in i Nordvis koncept. Hur kom ni i kontakt med bolaget? Min kollega Jonn skrev bland annat att musiken från Nordvis ofta har en "längtan efter natur, ensamhet och enkelhet". Andreas Pettersson som driver bolaget pratar om "det gamla sättet att leva". Delar ni den sortens tankar?

Vi skickade givetvis ut skivan till flera aktörer. I ärlighetens namn var vi inte alls särskilt bekanta med Nordvis artiststall (med undantag för Panopticon), men vi var ändå medvetna om bolagets inställning och världsåskådning, vilken som du säger passar oss väl. Visst kan man ha en längtan efter att vara en del av, snarare än en förstörare av, naturen och dess cykler. Att tillhöra något som är sant, och vara en del av den sanningen. Kanske har det funnits en sådan tid, men samtidigt finns det något perverterat och parasiterande i oss som art, och en sådan längtan är i grunden patetisk och gränsar till religion. Människan tillför inget till de naturliga processerna, vi ödelägger tids nog allt i vår väg.

Vilka är era musikaliska influenser?

Inom genren är det först och främst banden i den andra vågens svartmetall, bland annat Gorgoroth, Dissection, Tulus och Darkthrone. Till mer moderna influenser hör Inquisition (vars senaste skiva är fantastisk) och Mgła med flera. Men vi är inga puritaner och man kan säkert hitta influenser även utanför genren.

Har ni spelat live? Är det någonting ni funderar på att göra?

Nej vi har inte spelat live och vi har inga planer på att göra det, än.

Vad har ni för planer för Murg?

Inget mer än att fortsätta spela in låtar.

En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.

www.closeupmagazine.net

Intervju: Bölzer

Fram till i år hade den schweiziska powerduon Bölzer släppt sammanlagt nio låtar men trots sin begränsade utgivning blivit både rejält omskrivna och uppskattade. Bandet är precis tillbaka från en turné med Behemoth och har tidigare även turnerat med band som Watain, Mantar och Grave Miasma. Nu släpps nio nya spår i form av Bölzers efterlängtade första album "Hero". När jag ber duons karismatiske men respektingivande frontfigur Okoi Jones att förklara vad deras omvälvande debutalbum handlar om blir svaret lika mångtydigt som omfattande.

- Konceptet för "Hero" är väldigt personligt, berättar Jones, men har också rötter i mitt intresse för mytologi, i synnerhet antik europeisk kultur. Albumet är strukturerat som en heroisk cykel men jag romantiserar också kring idén om en idol som människan kan se upp till, en källa till inspiration vilket jag känner en stor del av mänskligheten saknar. Om värdet i att överträffa sig själv, att sträva efter att vara sitt ultimata jag.

"Hero" är kulmineringen av Bölzers två tidigare tokhyllade EP-släpp "Aura" och "Soma", som kretsade kring begreppet dualism, en tudelning som genomsyrar allting. Debutalbumet kretsar kring individen som den sista komponenten i vad som formar en treenighet.

- Alla våra släpp kretsar kring ett jag, en centralgestalt som inte nödvändigtvis är jag själv, fortsätter Okoi Jones, eller KzR som han kallar sig i bandet. Man kan säga att "Hero" är min personliga bild av vad som definierar det moderna samhället. Det är ett sätt för mig att få utlopp för min ilska, mitt missnöje och min desillusionering. Jag känner mig ganska vilsen i dagens samhälle. Det blir någon form av eskapism för mig. Underliggande finns det ett socialt och politiskt kommenterande i mina texter men det är mer abstrakt och fungerar på många olika nivåer. Det finns alltid saker att lära från mytologin, det är lite vad som är essensen i en myt. Myterna representerar ofta ett folks kollektiva medvetande, deras kultur och tro, deras moral. Det är utifrån det som de här fantastiska berättelserna uppkommer. Det finns mycket att lära från dessa berättelser och jag tror att det är någonting som vi saknar idag. Människan idag saknar i stor mån band till sitt förflutna, till den kunskap som generationerna före dem har skaffat sig. Kunskap som har glömts bort.

Varför har det tagit så lång tid innan ni släppte ert debutalbum?
- Först och främst för att jag skriver långsamt. Jag ger alla idéer den tid de behöver. Sen har vi spelat väldigt mycket live också under de tre senaste åren så vi har inte haft så mycket tid att sita ner och skriva nytt material. Jag behöver ha den rätta inspirationen för att kunna nå upp till den standard som jag kräver av mig själv. Mycket av mitt låtskrivande sker intuitivt.

Många lyssnare reagerar på att ditt sätt att sjunga på "Hero" är annorlunda mot tidigare.
- Jag tycker inte att jag har förändrat så mycket utan jag har mer integrerat nya element. Tidigare har jag inte använt mig så mycket av ren sång med mer melodiska strukturer men det är någonting som jag har velat testa länge. Det kändes som att det verkligen passade bra i många av skivans passager.

"Hero" innehåller också två olika visselmelodier. Det är inte särskilt vanligt att metalband visslar på sina låtar.
- Ibland under ett skapande dyker det upp ögonblickliga infall som du känner att du måste använda fast att just använda visslade melodier var något jag planerade göra på ett tidigt stadium. De är menade att vara melodier som har sitt ursprung i dig själv, som bär på någonting från ditt förflutna eller från din framtid. Samtidigt är det en melodi som hör samman med de andra melodierna på skivan. Den första visslade melodin förs samman med "The Archer" som är andra spåret på skivan som i sin tur hänger ihop med det tredje spåret. Om du visslar melodin i "The Archer" märker du att den hänger ihop med den första melodin.

Det femte spåret är en kort körkomposition som Okoi har lånat från sin far som också var musiker.
- Min far är inte helt oväntat en av mina stora influenser. Jag fick hans tillåtelse att använda en av hans melodier och göra en version av den på skivan. Hans melodi dök upp när jag skrev sången och det kändes helt logiskt för mig att använda den. Jag gick på mycket konserter med min pappa och har även delat scen med honom vid något enstaka tillfälle när jag var yngre. Jag växte upp med mycket musik och det var även min far som lärde mig att spela gitarr. Den biten av min uppväxt är något jag är väldigt glad över.

Att beskriva hur Bölzer låter är inte enkelt. Duon kombinerar element från black och death metal med mer arketypiska melodier och en närmast primitiv energi.

- Musikaliskt känner jag att vi är progressiva men att vi samtidigt är stöpta i en tradition, säger Okoi Jones. Vi har dock alltid målet att sticka ut och ställa oss vid sidan om. Så länge våra lyssnare tycker att vi har en unik stil så är jag glad. Jag tycker att långt fler musiker borde sträva efter att låta unika istället för att försöka kopiera andra.

Okoi och Fabian, trummisen i Bölzer, träffades ute på en bar och fann varandra direkt. De hade samma idéer om musik och tre, fyra månader efter att de träffats började de spela tillsammans. Okoi spelade i en del band på Nya Zeeland, landet där han växte upp, varav det största var Aphelon. Han spelade också en period i bandet Deathcult hemma i Zürich men nu ägnar han all sin tid åt Bölzer.

Trots att Bölzer bara består av två personer så lyckades de leverera en massiv ljudvägg på scen. Okoi Jones använder en tiosträngad gitarr och kör den genom två gitarrförstärkare och en basförstärkare för att få ett fylligare ljud.

Även om sättningen gitarr och trummor är vanligt förekommande i exempelvis äldre black metal så höjer vissa ögonbryn åt att ni bara är en duo. Jag läste att ni aldrig spelar in någonting i studio som ni inte kan återskapa ni två på en scen?
- Efter att ha spelat tillsammans ett år ungefär så kände vi att vi ville fortsätta att vara en duo. Så länge det fungerar och är roligt på scen ser jag inget syfte med att ändra den dynamiken. Jag ser det mer som en givande utmaning att skriva för en duo, det gör att jag pushar mig själv. Jag försöker skapa så intressant och mångskiftande musik som möjligt men som samtidigt är minimalistisk. Jag gillar minimalism.




En kortare version av texten har publicerats i tidskriften Close-Up.

http://www.closeupmagazine.net/

Livstid brinner för musiken

Efter ett par split-sjuor släppte det norska punkbandet Livstid sitt självbetitlade debutalbum förra året, ett av 2011 års svängigaste. Bandet har existerat sedan 2006 då de träffades på en fest i hemstaden Bergen.

- En av våra gitarrister, Øyvind Skutle, brukade tillsammans med en kompis ha fester i deras studio, berättar basisten Jack Tenold. Vi i bandet satt och lyssnade på d-beat inne i kontrollrummet, och kom helt enkelt på idén att vi skulle börja lira ihop. Efter några medlemsbyten så hittade vi rätt med de fem vi är idag: jag, Øyvind, sångaren Kristian Lauvås, Kikken Vegsund på trummor och hans lillebror Robert som också spelar gitarr.

Hur är punkscenen i Norge och i Bergen?

- I Norge är punkscenen absolut bäst i Oslo, men det har börjat växa fram ett bra gäng med  folk i Bergen också. Eftersom scenen fortfarande är såpass liten i Bergen så blir det mest spontankonserter i nerlagda fabriker och liknade, men jag tror att framtiden är ljus för musiklivet i staden.

Musikaliskt låter inte Livstid som ett renodlat punkband vilket bidrar till att göra dem så intressanta. Det finns tydliga inslag av crust och metal i deras musik och gruppens effektiva melodier för till och med tankarna till pop emellanåt. Trots att det är fullt ös genom hela deras debutskiva så känns den aldrig enformig, mycket tack vare att deras musik inte bara är arg utan också väldigt melodiös.

- Ja, vi älskar melodier, särskilt i hård musik som vår egen, förklarar Jack. Vi kommer från lite olika musikaliska bakgrunder och vårt sound har växt fram under tiden som vi har spelat ihop. Något som förenar samtliga i bandet är att vi gammal svensk deathmetal, vars kännetecken ju är att kombinera tyngd med melodikänsla. Vi blir alltid på bra humör när någon sätter på exempelvis Entombed och det kan vara ett bra avbrott om vi har fastnat i ett "grindcorespor fra helvete".

Viktigt för Livstids sound är också Dag Erik Nygårds produktionen av albumet där han lyckats med bandets önskan om en tyngre ljudbild än punkplattor vanligtvis har. Livstid har en egen studio och har därför spelat in ett stort antal låtar under en lång tidsperiod. De fjorton bästa hamnade på debutskivan, en skiva fylld av energi och ilska.

- Våra låtar handlar om vårt hat mot det etablerade, maktmissbrukande, lögnaktiga och hycklande samhället vi lever i, berättar Kristian, som skriver alla bandets texter. Jag skriver om det jag är missnöjd med, om falska människor, förtryck, övergrepp, om det religiösa och politiska spelet som försöker kontrollera oss.

Kristian inspireras av nyheter och "mer eller mindre konspiratoriska dokumentärer". Vissa texter skriver han på rim, andra är mer fria. Men samtliga är skrivna på dialekt.

- För mig är det en självklarhet att skrika på ditt eget språk. Det blir visserligen svårare för lyssnare utomlands att förstå texterna men som en rensning av själen är det viktigt att kunna uttrycka sig så precist och äkta som möjligt.

Ser ni musiken som en mission, att ni vill sprida ert budskap, eller är det viktigaste att ha kul?

- Båda delar, säger Jack. Det är viktigt att vi som människor inte glömmer bort de som har det jävligt men det är lika viktigt att vi som band gör det vi älskar. Punken dör om ingen driver den framåt och vi bränner ljuset i båda ändarna.

Afgrund spänner musklerna

Första gången jag hörde talas om ett band där medlemmarna bodde miltals från varandra var det amerikanska slackerbandet Pavement i början av nittiotalet. Då tyckte man att det var lite lustigt (och logiskt med tanke på gruppens tekniska brister) men idag är det verkligheten för allt fler band.

Ett av dessa är grindcoreakten Afgrund som bildades för sex år sedan i Sverige men som nu är utspridda över Europa. Basisten Enrico Marchiori bor kvar i Stockholm medan gitarristen Olli Nokkala och trummisen Panu Posti bor i Finland, och sångaren Armin Schweiger i Österrike.
– Det är en konstant kamp att hålla ett band igång när man måste flyga till varandra bara för att kunna repa, säger Enrico. Vi träffas i Helsingfors eller Linz, beroende på var vi ska spela våra gig.

Trots att Afgrunds medlemmar bor i olika länder så har de stora planer för sitt band och släpper nu sitt tredje album, "The Age of Dumb". En skiva som markerar en ny era för gruppen.
– På vår förra platta, "Vid Helvetets Grindar", var hälften av texterna på svenska men nu är allt material skrivet på engelska, förklarar Enrico. Vår förra sångare Andreas kände sig mer bekväm med att skriva på svenska men det skulle vara ganska meningslöst nu när vi har en sångare från Österrike. Vi spelar dock fortfarande några av våra gamla låtar live.
– Enrico har översatt de gamla texterna åt mig, fortsätter Armin. Dessutom är tyska mitt modersmål så det är inte alltför svårt att förstå skriven svenska. Jag älskar att sjunga de äldre låtarna för svenska låter så rått.

Som band gör Afgrund allt tillsammans. Alla medlemmar bidrar till låtskrivandet liksom designen av gruppens omslag och merchandise. Armin är ansvarig för försäljningen och Enrico för bokningar medan Panu producerar gruppens musik.

På "The Age of Dumb" fortsätter Afgrund att avhandla världens orättvisor och människans idioti.
– Som vegan och anarkist är frigörelse i alla dess former det som ligger mig närmast hjärtat, säger Enrico. Miljörätt, djurens rätt liksom vår egen frigörelse som människor.
– Det som gör mig mest förbannad är alla idiotiska beslut som världens makthavare tar, säger Olli vidare. Vi har alltid gjort politisk musik och vår nya skiva är inget undantag,

Inspirerade av så vitt skilda band och genrer som Nasum, Neurosis, Black Sabbath and finsk oldschoolpunk har Afgrund skapat sig ett personligt sound.
– På vår nya skiva har vi tonat ner våra deathmetal-influenser, säger Armin. Det är ännu mer grindcore och punk.
- "The age of dumb" är ett riktigt elakt och aggressivt album, lägger Enrico till. Om våra tidigare album är Bruce Banner så är den nya plattan Hulk!

Up and running!

Det har inte hänt mycket på bloggen på sistone men nu ska det bli ändring!
Jag inleder härmed en intervjuserie som jag planerar med grymma metalband från Norden. Först ut är en intervju med Grá från Stockholm, som jag gjort specifikt för Torbjörn Hallgrens (Close-Up m.m.) blogg Bara Metal. Intervjun hittar ni här: http://barametal.wordpress.com/2012/06/18/gastskribent-en-intervju-med-heljarmadr-fran-gra-en-hyllning-till-doden/

eller så läser ni den här nedan.
Fler intervjuer kommer här på bloggen inom kort!


En hyllning till döden - en intervju med Heljarmadr från Grá

Ett av landets intressantaste nytillskott på blackmetalscenen heter Grá. Bandet har funnits i två år ungefär men medlemmarna är allt annat än oerfarna. Heljarmadr är sångare, låtskrivare, basist och gitarrist i Grá. Han är också medlem i Domgård och frontfiguren i Cursed 13, där även Grás trummis Dimman ingår.
– Vi spelade in en skiva med Cursed 13 som vi inte var så nöjda med, berättar Heljarmadr. Jag bodde för tillfället hemma hos Dimman, och vi hade en massa dödtid så vi startade Grá som ett sidoprojekt.

Som en duo spelade, mastrade och mixade Heljarmadr och Dimman in Grás första ep på en vecka. Ursprungligen var det inte meningen att låtarna skulle släppas men det grekiska bolaget Sonic Death Armageddon hörde av sig och var intresserade. Efter några medlemsbyten ingår nu också en tredje medlem i bandet, gitarristen Isengrim som redan spelade med Dimman i Eskilstunabaserade WAN. På basis av ep:n erbjöds Grá ett kontrakt på två album med det skånska bolaget Unexploded och i slutet av förra året släpptes det självbetitlade debutalbumet.
– Vi har fullt upp med alla våra projekt men om man bara vet var man ska lägga prioriteringarna så är det inget problem. Grá uppstod inte för att vi saknade forum för att göra musik utan mer för att vi upplevde ett själsligt tomrum efter de misslyckade inspelningarna med Cursed 13. Vi behövde pröva en annan stig.

Heljarmadr skriver merparten av musiken i Grá, precis som han gör i Cursed 13, men hur låtarna blir till varierar.
– Det går i perioder. Ibland skriver jag mest musik och ibland mest texter. Sedan dras de olika delarna till varandra och det mynnar till sist ut i en färdig skapelse. Den enda låt vi gjort som ett band på plattan är ”Döden ger, döden tar” som bara tog tio minuter att skriva.

Ett genomgående och tydligt tema för Grás musik är döden.
– Inte bara döden som det slutgiltiga tillståndet utan också resan dit, själaflykten. Skivan är en hyllning till döden. Vi kommer alla att dö, det är det enda vi vet med absolut säkerhet. Jag tycker det är en trevlig tanke faktiskt.

Domgård är kraftigt inspirerade av nordisk mytologi, något som också förekommer i ett par av Grás låtar.
– Jag vill väcka liv i de gamla myterna. Jag tror inte på en viss gud men jag kan tro på själva konceptet, om man går hela vägen tillbaka till religionens ursprung. Mitt intresse är mer för det hedniska, särskilt det som har fokus på mörkret. Låten ”Skelmisdrep”exempelvis, vilket betyder djävulens slag, handlar om pesten. Där har jag använt vinkeln med sjukdom som en väg mot döden. Sedan leker jag mycket med Charon-myten i våra texter.

Många av texterna på skivan är skrivna på vers, och Heljarmadr säger sig ha blivit inspirerad av artonhundratalsromantiker som Tegnér, Geijer och Stagnelius. Musikaliskt har han lite oväntat inspirerats av folkmusik, vilket bland annat hörs tydligt i ”Det sista han sade”.
– Jag har skrivit en hel del folkmusik genom åren men inte vetat vad jag ska använda det till tidigare. En stor orsak till att jag tagit intryck av folkmusik kommer givetvis genom norsk black metal som tidiga Satyricon och Isengard, grupper som använder sig av liknande harmonier.

När jag pratar med Heljarmadr har Grá precis spelat på Klubben i hemstaden Stockholm, som förband till norska Taake. En viktig spelning, som var den blott fjärde för bandet.
– Det har varit för invecklat att spela live med Cursed 13. Grá är mycket rakare och funkar bättre live. Ett av de tydligaste målen med projektet är att bli ett live-aktivt band. Vi är fyra man på scen och det gör att det kommer fram saker som inte hörs på skivan. Allt är dock rigoröst intränat, vi repar väldigt strikt.

Annars finns tre nya låtar redan klara och ska släppas på en split med Domgård och Panphage, vilket är basisten i Domgårds band.
– Det är seriös inavel. Men när man väl har hittat en grupp människor som man trivs att spela med så blir det lätt så.

Shiloh Come

Det är tyvärr vanligt att man tvingas prioritera bort sånt som inte ger några slantar i fickan och mina uppdrag för nättidningen Reggae Galore är av det slaget vilket gör att det ibland kan dröja väldigt länge innan jag får ut texterna till läsarna.
I somras var jag och såg Ras Shiloh i Folkets Park i Malmö (tillsammans med Jah Cure). Den fantastiske sångaren gav, trots att där knappt var något folk och tittade, verkligen järnet och att han lagt på sig några kilon bidrog säkerligen till att han svettades en hel del i solen.
När jag gick backstage för att träffa honom satt han till synes utmattad med en handduk över ansiktet och det första han frågade mig när han tog av den var om jag hade någonting att röka. Han verkade inte alltför nedslagen av mitt nekande svar och var väldigt trevlig och lättpratad, för att vara rasta, under vårt möte.
Läs intervjun på http://reggaegalore.se/2008/11/04/shiloh-come/