Skivtips 2011: Wolves In The Throne Room "Celestial Lineage"

Med "Celestial Lineage" avslutar Wolves in the Throne Room en skivtrilogi som påbörjades med 2007 års "Two Hunters", och bandet har stämningsmässigt lyckats binda ihop de båda albumen med varandra. Den mest uppenbara gemensamma faktorn är att båda albumen gästas av sångerskan Jessika Kenney. Kenney har även gästat skivor med bland andra Sunn O))) och Mamiffer. Mamiffer är det projekt som det äkta paret Faith Coloccia och Aaron Turner (tidigare i Isis, nu också i Twilight) har tillsammans. Turner och Coloccia har på "Celestial Lineage" haft ett finger med i både plattans design och körer. Jag tillhör dem som inte tycker att Kenneys rena och oskuldsfulla röst riktigt passar in i Wolves in the Throne Rooms musik. På inledande "Thuja Magus Imperium" stör hon inte alltför mycket men "Woodland Cathedral" tycker jag att hon sänker lite.

Förutom de korta stunder då Kenney sjunger så är det här ett lika bra album som förväntat. Wolves in the Throne Room är ett av mina absoluta favoritband och kommer så förbli. Deras musik känns som den befinner sig ute i naturen bland regnvåta löv, kraftiga rötter och uråldrig mossa. Den ritar upp egna, helt nya gränser samtidigt som den tycks strömma upp ur gömmor och grottor som legat orörda i en evighet. Jag kommer fortsätta att upptäcka hemligheterna med "Celestial Lineage" ett bra tag till, skivan är ett logiskt men samtidigt helt oförutsägbart steg vidare in i deras ljudvärld. Det ska bli intressant att se hur de går vidare nu efter att ha fullföljt ett så gigantiskt projekt.

Lyssna också på: Deafheaven "Roads To Judah", Sylvus "The Beating Of Black Wings"

Skivtips 2011: Brutal Truth "End Time"

Veteranerna Dan Lilker och Kevin Sharp har spelat tillsammans i Brutal Truth sedan 1990. Bandet hade dock ett tioårigt uppehåll men sedan sin comeback 2008 har de låtit minst lika energiska som förr. "End Time" är deras andra fullängdare sedan återkomsten och börjar utmärkt. Öppningslåten "Malice" är tung och hotfull med flippiga svajande gitarrer och apokalyptiska trummor, titellåten kaotisk och aggressiv. Brutal Truth är otvivelaktigt ett grindcoreband i grunden men samtidigt är dem väldigt varierade musikaliskt och kastar sig mellan genrer och influenser.

Trots sin ålder är Lilker och Sharp inga gubbar som lutar sig tillbaka i sina fåtöljer och dricker cognac framför brasan. I spår som "Butcher" låter de självutplånande, försummade och förbannade, ungefär som om de fått för lite sömn och för mycket koffein. "End Time" är en bra platta men det oengagerade improviserandet i avslutningslåten "Control Room" hade jag gärna varit utan. Femton onödiga minuter som förstör helhetsintrycket lite grann.

Lyssna också på: Lock Up "Necropolis Transparent", Maruta "Forward Into Regression"

Skivtips 2011: Rwake "Rest"

Rwakes nya skiva "Rest" innehåller endast sex låtar varav två är mer som mellanspel. De första låtarna känns onödig knepiga och ofokuserade men skivan tar sig under andra halvan.
"The Culling" inleds med en samplad röst som sakta säger "it is later than you think" (en sampling som även Entombed använt) och övergår sedan i ett vackert akustiskt parti som hade kunnat vara ledmotiv till en skräckfilm från sextio- eller sjuttiotalet.

Bakom det intetsägande namnet C.T. döljer sig bandets intressante sångare, en udda figur som ofta låter mer som ett hotat och blodtörstigt djur än som en man, särskilt i avslutningslåten "Was Only A Dream" då han brölar ut ordlösa läten ur sitt inre.

Varje låt på "Rest" innehåller så många olika partier och vändningar att det känns som om flera historier utspelar sig inom samma ram. Lager på lager läggs på, plötsligt stannar låten av för att sedan komma tillbaka med ökad kraft. Men trots sina onödiga solon och sin brist på fokus så gillar jag den här skivan. Den har en egensinnig stämning, en känsla av äkthet som får mig att vilja fortsätta lyssna.

Lyssna också på: Wizard Smoke "The Speed of Smoke", Indian "Guiltless"

Skivtips 2011: Yob "Atma"

Yob från Oregon spelar en form av ursprunglig doom metal, där spåren tillbaka i historien till Black Sabbaths tyngsta verk är tydliga. Om Sabbath motsvarar de första jägarna med påkar och flintyxor representerar Yob människan när de började smida verktyg. För det är någonting med Yobs musik som får mig att associera till sten som krossas och metall som vrids till oigenkännlighet. Om "Atma" var ett fordon skulle den vara en bandvagn, något som tar sig fram över och genom vadsomhelst som står i dess väg. Frontfiguren Mike Scheidts röst påminner mig om Perry Farrells och han adderar någonting drömskt över Yobs rena och hårda toner.

Inledande "Prepare The Ground" är blytung men ändå catchy, titellåten tuggar sig framåt som ett aggressivt djur. Tempot sjunker i plattans mitt, i synnerhet den långa "Before We Dreamed of Two" som är lite för stillastående men plattan avslutas strålande med "Adrift in the Ocean". Låten börjar lätt och psykedeliskt. Tre minuter in dundrar pukorna igång och ytterligare tre minuter senare briserar låten och förvandlas till en av de svängigaste doomlåtar jag hört.

Lyssna också på: Yob "The Illusion of Motion"

Skivtips 2011: Deafheaven "Roads To Judah"

Tänk om det fanns en person någonstans där ute som hade precis din musiksmak och som du ännu inte träffat? Jag sprang på min sån person på Christiania när vi båda var på väg till en episk konsert med Wolves in the Throne Room. Visst har jag goda vänner som jag har ett stort musiktipsarutbud med men Linus, som han heter, har verkligen kommit med det ena klockrena tipset efter det andra. Hans senaste tips var Deafheaven och efter att ha bara ytlyssnat en gång tidigare drabbades jag av deras nya album "Roads To Judah" idag. Deras massivt manglande black metal bär på både berättelse och känsla, skivans få inslag av postrock är aldrig inåtvända eller pretentiösa utan fungerar som bryggor i ett organiskt flöde av gitarrer. "Roads To Judah" innehåller alla de element som jag tycker gör ett riktigt bra metalalbum. Det är sammanhållet, melodiöst och konsekvent. Det griper som en fast hand kring mitt hjärta och i de ögonblick då musiken når ett klimax känns det som om jag aldrig mer vill lyssna på någonting annat. Det är ett album som definitivt kommer att tillhöra toppen när jag summerar det här fantastiska musikåret.

Lyssna också på: Twilight "Monument To Time End"

Sport i media (15 juli 2011)

Efter VM och EM måste Copa America anses vara den största landslagsturneringen i fotbollsvärlden. Ändå är rapporteringen i svensk media nästan obefintlig, och när det väl skrivs något så är det fullt med felaktigheter. Gruppspelet i årets turnering är precis avslutat vilken föranlett artiklar i både DN och Sydsvenskan. Båda tidningarna använder sig av en TT-rapport som påstår att det var Venezuela som tappade en tvåmålsledning i slutminuterna mot Paraguay. Givetvis var det tvärtom men att en text från TT innehåller sakfel har jag tyvärr vant mig vid de senaste åren.
Än värre är att DN:s Olof Peronius, i en text som fokuserar på årets överraskning Venezuela, skriver att Venezuela vann sin grupp vilket Brasilien gjorde. Han skriver också om landets satsningar på fotbollen inför deras arrangemang av turneringen 2003. För det första spelades Copa America inte ens det året, för det andra så arrangerade Venezuela mästerskapet 2007.
Tänk om media hade använt sig av journalister som verkligen tittade på matcherna och som hade ett genuint intresse istället för att slarva eller av lathet och tidsbrist köpa in TT-skräp. Men Sydamerika är ju så långt borta och matcherna visas ju så sent...

En annan tidning som regelbundet gör bort sig är Sportbladet. Kraven på snabba texter att lägga upp på nätet gör kvaliteten ofta undermålig. I dagens text om Champions Leauge-lottningen använder Hampus Hagman det sedvanliga sensationsspråket när han hävdar att Glasgow Rangers var det lag som alla ville undvika. I mina ögon finns det minst fem lag som är bättre än Rangers. Lag som Dynamo Kiev eller Benfica är betydligt bättre än de skotska mästarna. Med det sagt tror jag ändå inte att Malmö tar sig vidare.

Avslutningsvis måste jag återge ett citat från Dortmunds presschef Josef Schneck. Då danska tv-sporten undrade om klubbens påstådda jakt efter "Danmarks Zlatan" Nicklas Bendtner svarade Schneck: "Tro mig, det finns inget intresse över huvudtaget."

Skivtips 2011: Vybz Kartel "Kingston Story"

När Vybz Kartel började dyka upp på rytmplattorna från Greensleeves tyckte jag han var en medelmåtta. Nu, tio år senare, är han en av de främsta företrädarna för den jamaicanska dansmusikens senaste storhetstid. De tidigare dominanterna - veteraner som Sizzla, Capleton och Bounty Killer - hänger fortfarande kvar men det är Vybz Kartel som tillsammans med Busy Signal och Mavado bildar dagens triumvirat.

Jamaicas musikscen domineras fortfarande av rytmer och singlar medan de album som lanseras i Europa inte sällan bara är en form av singelsamlingar. Men på senare år har själva albumtänket, som en följd av den tekniska utvecklingen, växt sig allt starkare på ön. Vybz Kartels nya album "Kingston Story" är helt producerat av New York-baserade Dre Skull, en man som enligt Vybz ”förstår dancehallens själ”. Spännande är det i alla fall och albumet innehåller, utöver den två år gamla superhiten "Yuh Love", en rad grymma låtar som "Half On A Baby" och nya singeln "Go Go Wine". Vybz Kartel är ingen medelmåtta längre, han är kung.

Lyssna också på: Soom T meets Disrupt "Ode To A Carrot", Vybz Kartel "Summer Time" (7").

Skivtips 2011: Kapten Röd "Fläcken Som Aldrig Går Bort"

Det har dröjt fyra år sedan sist, alldeles för länge enligt en enad svensk reggaescen. Men "Fläcken Som Aldrig Går Bort", Kapten Röds andra album, är väl värd sin väntan. Efter en tid då den svenska reggaescenen tycktes stagnera i anonymt sjuttiotalskopierande har artister som Million Stylez och Joey Fever gjort material som håller internationell klass. Kapten Röd gör dem definitivt sällskap. Produktionerna på den nya skivan, flertalet gjorda av kaptenen själv, är riktigt bra liksom både texter och flow. Minst lika imponerande som Kapten Röds trovärdighet som deejay är hans melodikänsla, och det är den som gör honom till den självklara stjärnan inom svenskspråkig reggae och dancehall. Låtar som inledande "Ju Mer Dom Spottar", "Pankman Anthem" och "1 000 000 Nollor" är inget annat än klara hits, och det utan att Kapten Röd kompromissar det minsta. Allra finast är dock ändå "Saknade Vänner" som kombinerar innerlighet, sorg och tung baktakt på bästa sätt.
Först Roffe Ruff och nu Kapten Röd. Det råder ingen tvekan om att Majorna är landets svängigaste stadsdel.

Lyssna också på: Roffe Ruff "Barabbas".

"Det jag tänker på kommer ur mig" - Ett samtal med Kapten Röd

2007 släppte Kapten Röd sitt debutalbum ”Stjärnorna finns här” som snabbt blev en milstolpe inom svensk reggae. I tre år har hans publik väntat på en uppföljare och nu är den här. Jag ringde Björn, som kaptenen är döpt till, och det blev ett långt samtal om förväntningar, politik och attityder.

I en intervju för Reggaegalore (en nättidning som jag också skrev för) i slutet av 2007 säger du att du inte var nöjd med ”Stjärnorna finns här” när du släppte den. Hur känns det nu när du ser tillbaka?

– Alltså, det handlade mest om att många av rytmerna var så gamla. Det tar lång tid för mig att göra klart en låt, särskilt textmässigt. Egentligen har jag lite samma problem med det nya albumet som det gamla. Jag tycker alltid själv att jag är bättre än hur det låter på skiva.

Är det långsamma tempot i låtskrivandet anledningen att det tagit tre år att göra en ny skiva?

– Nja, en stor anledning är att mitt producerande för andra har kommit mellan. Under ett helt år gjorde jag rytmer åt artister som Serengeti, Million Stylez (Everyday-rytmen som slagit internationellt), En Svensk Tiger och tre spår på Roffe Ruffs nya platta (bland andra skivans två bästa spår ”Barabbas” och ”Så är det”).

Jag hade svårt att smälta och hantera att det var så många som hade en åsikt om min förra skiva. När jag gjorde den så riktade jag mig till de redan invigda, till den initierade reggaelyssnaren. Istället nådde jag en väldigt stor publik utanför den sfären vilket givetvis var jätteroligt men framgången har också en ful baksida och det är att ju fler som gillar dig desto fler ogillar dig också. Efter att jag hade åkt runt 2008 med Svenska Akademien så behövde jag en paus. Under ett år gjorde jag ingen egen musik, jag tyckte helt enkelt inte att det var kul. Under det året spelade jag inte ens live. Sen kom suget tillbaka och förra året började jag göra egna grejer igen. Det senaste året har jag ägnat helt åt min egen platta.

Svensk reggae har tidigare dominerats av sjuttiotalinspirerad rootsreggae. Du är tydligt mer inspirerad av klassisk ragga från åttio- och nittiotalet, och kom därför med någonting nytt inom scenen. Vilka är dina främsta influenser?

– Jag skulle säga Supercat, Elephant Man och Bounty Killer direkt. Överhuvudtaget inspireras jag av den gamla digital deejay-skolan, raggan från slutet av nittiotalet. Många tycker jag låter som Degree. Jag har lyssnat mycket på andra deejays från den tiden också, som Cobra och Ninjaman. På förra skivan använde jag moderna rytmer men där fanns ändå en old school vibe. Jag har alltid varit sugen på att göra en riktigt monoton hård låt i nittiotalsandan.

Berätta om den nya skivan. I Reggaegalore-intervjun sa du att du ville ha mer bandspelade rytmer. Har det blivit så?

– Tja, de digitala rytmerna dominerar fortfarande. Mitt tidigare kompband Majorerna har omformats till ett nytt, som vi kallar Ribbit Boom Band. Vi gjorde en session i Skärblacka hos Janne från Kalle Baah. Dem har en riktigt fet studio där. Två av dem rytmerna kommer på nya plattan. Resten är producerat av mig, Hofmästarn och Partillo.

På sätt och vis är den nya plattan mer roots men den innehåller även dancehall, hiphop och rocksteady. Det känns som det är en mycket punkigare och argare skiva. Framförallt är den punkigare textmässigt. Jag tror det är en reaktion på det som hände efter förra skivan. Jag vet att pressen på mig är större, att det är fler som kommer lyssna på min skiva den här gången. Så jag försöker skita i vad folk ska tycka den här gången, jag sätter upp en sköld. Det är som en sorts försvarsmekanism. Även om jag har många polare som är punkare så har jag själv aldrig lyssnat på punk direkt men jag uppskattar klarspråket och energin i musiken.

Du kommer själv från hiphopvärlden?

– Ja. Jag upptäckte dancehall när jag lyssnade på ett band med Anthony B som syrran hade fått av någon cool kille. Jag hade aldrig hört någonting liknande, låten (Child’s Care) hade verkligen ett djungelsound, det var så annorlunda. Det var runt 1998 och sen gled jag in på dancehall mer och mer.

Skriver du fortfarande om samma ämnen som på ”Stjärnorna finns här”?

– Jag har blivit tre år äldre, mycket har hänt. Jag är på en helt annan plats i livet jämfört med då. Ju äldre jag blir desto mer försvinner folk, många finns inte kvar. Låten ”Saknade vänner” som redan har släppts handlar om det, och även en annan låt på plattan som heter ”Ett snedsteg bort”. Det är så otroligt lätt att hamna fel i livet. Den nya skivan är ett mer personligt album, den rör sådant som händer i min närmiljö, i mitt liv. Det jag tänker på kommer ur mig, så är det bara.

Men jag fortsätter även att skriva samhällskritiska texter. Jag försöker göra upplyftande musik men det finns mycket problem att skriva om, det finns mycket som är svart i samhället. Under de tre åren som gått har jag blivit ännu mer besviken på politikerna. Det blev påtagligt efter förra skivan hur olika politiska sidor vill använda musik för sina egna syften och ta den under sin flagga. Jag har kallats för vänstermusiker. Om det jag sjunger om – kärlek, tolerans, att våga vara sig själv – är vänstermusik, hur låter i så fall högermusik?

För tre år sedan uttryckte du viss skepsis inför den svenska reggaescenen. Hur tycker du det ser ut nu?

– Jag tycker den är mer modern nu, mer up to date. Rootsbanden tar inte lika stor plats vilket jag personligen tycker är positivt men det är ju en smaksak. Sen har vi flera artister som har slagit utomlands, som Million Stylez, Serengeti och Joey Fever. Nuförtiden får jag mail från unga sångare som vill köra på mina rytmer. För 3-4 år sedan fanns inte alls det trycket och intresset.

Hur kommer det sig att just Göteborg blivit ett centrum för svensk reggae?

– Partillo har väldigt stor del i det. Han, jag och Hofmästarn producerar rytmer för artister i hela landet. Det finns en kultur att göra rytmer som är större i Göteborg än i andra städer. Sedan har Gillis (som bland annat driver SwingKids, skivbolaget som ger ut Kapten Röds album) också varit viktig, han har krigat för svensk reggae genom alla år. 2006 satte han ihop en paketturné som jag var med på tillsammans med bland andra Jr Eric och Jaqee, och som blev startskottet på min karriär. Sen har han även arrangerat en massa klubbspelningar genom åren. Vi har en närhet och ett samarbete som är väldigt bra i stan. Jag kan göra en låt och samma kväll spelar Rough Lynx (Göteborgs största sound) den nere på klubben.

Sen har Göteborg också en historia av artister som sticker ut. Det ska vara eget här. Till exempel när det gäller hiphop – den amerikanska stilen har aldrig funkat i Göteborg. Man ska ha personlighet, och det gäller överlag oavsett genre. Det är ingen slump att artister som Håkan Hellström och Broder Daniel kommer från Göteborg. Man ska höra en person i musiken.

Vad händer efter att plattan har släppts?

– Den första stora festivalen vi spelar på är Peace & Love. Sen spelar vi bland annat på Uppsala Reggae Festival igen men den här gången på stora scenen, och i höst gör vi en klubbturné.

Det som slår en när man hör dig live är att du och bandet är så tighta, att ni har ett så grymt samspel. Har du lyckats få in den känslan i studion?

– Det är svårt att fylla en skiva med samma energi som man kan få live. Jag ser det som att det är två olika typer av lyssning, en på skiva och en på scen. Det ska bli kul att spela de nya låtarna live. Jag spelar med landets bästa reggaemusiker så det kommer inte att bli något problem.

En kortare version av intervjun kommer att publiceras i kommande nummer av Gaffa.

Läs också Björn Owen Johanssons intervju i Reggaegalore: http://reggaegalore.se/arkiv/2007/12/09/kapten-rod-segertag-med-seriosa-texter/

Skivtips 2011: Tombs "Path of Totality"

Jag har fortfarande inte orkat se Lars von Triers Antichrist men efter min kompis Björns tips har jag fastnat för en scen ur filmen. Willem Dafoe hittar en ruttnande rävhona som reser sig halvt upp och proklamerar med bästa growlröst: ”Chaos reigns!”. Jag vet inte om Mike Hill, frontmannen i New Yorkbandet Tombs, har inspirerats av filmen men gruppens nya och efterlängtade skiva inleds med samma ord.

Efter att Tombs släppte den moderna klassikern Winter Hours i januari 2009 har jag väntat på uppföljaren och mina förväntningar på nya Path of Totality var givetvis skyhöga. Tack och lov blir jag inte besviken den här gången, som med Altar of Plagues för någon månad sedan. Tombs har på sitt nya album gjort några inriktningsförändringar jämfört med den makalösa föregångaren. De inslag av shoegazemangel som jag avgudade är nästan borta och på Path of Totality låter trion istället hårdare än någonsin. Musikaliskt påminner det nya albumet mer om bandets första självbetitlade minialbum och det märks att Hill har sina rötter i hardcorescenen. Men bandet har också tagit ett steg vidare med större black metalinfluenser än tidigare. På Winter Hours kunde den typen av påverkan mer skönjas, nu har det utvecklats till mer tydliga partier. Jag ställer mig dock lite tveksam till att den i övrigt grymme trummisen Andrew Hernandez är tillräckligt tight för att mangla på black metalvis.

I övrigt har Tombs lyckats göra en magnifik skiva ännu en gång och det imponerar. Det är få band förunnat att kunna producera två så här bra album i rad, och det visade sig vara ett smart drag att ta tid på sig. Ljudbilderna som bandet lyckas skapa är fortfarande smått magiska, låtmaterialet är både spännande och starkt. Hill varierar sin sång mer, något jag till en början var skeptisk till, och skivan är oerhört snyggt sammanhållen. Path of Totality är inte lika omedelbar som sin föregångare men väl värd sin väntan.

Lyssna också på: Tombs "Tombs", Tombs "Winter Hours".

Skivtips 2011: Jesu "Ascension"

Jesus frontman Justin Broadrick var en gång i sina tidiga ungdomsår med och startade det legendariska bandet Napalm Death innan han satte igång sitt egna, kompromisslösa projekt Godflesh. Om man inte kände till hans bakgrund skulle man aldrig kunna ana den för hans soloprojekt Jesu, som han startade 2004, har sin utgångspunkt i helt andra traditioner än hans tidigare band.

Det mest fascinerande med Jesu är att Broadrick lyckas skapa en musik som är kompakt och intensiv som metal men som samtidigt är vacker och undflyende. Melodierna flyter sakta framåt på vågor av gitarrer och jag fylls av en slags tillbakahållen eufori. På Ascension har Broadrick tagit ytterligare ett steg bort från sina tidigare års disharmoni och aggressivitet. De akustiska inslagen är fler och tonerna rör sig lättare, de är tunga samtidigt som de inte tycks väga någonting. Efter att ha dagdrömt mig genom Ascension tänker jag ”Allvarligt, varför gillar inte alla detta?”

Lyssna också på: Jesu "Conqueror", Amusement Parks On Fire "Out of The Angeles".

Skivtips 2011: Krallice "Diotima"

När någon frågar mig om min favoritgenre brukar jag lite skämtsamt säga “pretentiös black metal från tvåtusentalet”. Med det menar jag den moderna form av black metal, oftast amerikansk, som skriver långa komplexa stycken om natur och det mänskliga tillståndet snarare än om satanism och kulter, och som är “pretentiös” i positivt avseende. De kanske främsta företrädarna för denna nya form av black metal, Wolves In The Throne Room, kallar sin musik för “transformativ”. Ett av de första banden var Weakling, idag tillhör bland andra Altar of Plagues, Withered och Year of No Light de främsta banden.
Ett band som legat allra längst på ytterkanten, där det pretentiösa ofta vägt mellan något positivt och något negativt, har varit Krallice. På sina två tidigare album har New York-kvartetten skapat magi men deras extremt komplexa och tekniskt avancerade musik har pendlat mellan makalöst och mindre lyckat. På "Diotima" har alla bitar fallit på plats, albumet är som ett steg i evolutionen. Det är enhetligt men ändå varierat, dynamiskt och samtidigt helgjutet. Hela albumet är som en stegring i kvalitet, som briserar i de briljanta slutspåren "Telluric Rings" och "Dust and Light". "Diotima" är fokuserat, genomarbetat och musikaliskt. Det här är albumet som alla andra måste försöka överträffa resten av året.

Lyssna också på: Twilight "Monument To Time End", Withered "Folie Circulaire"

Skivtips 2011: Liturgy "Aesthethica"

Liturgy slog genom 2009 med det udda albumet "Renihilation" där bandet varvade körverk med högintensiv black metal. Bandet väckte stor uppmärksamhet, inte bara för att de musikaliskt var ogreppbara och fascinerande utan också för att blackmetalscenens purister retade sig på New York-kvartettens höga ambitioner och ”trendiga” framtoning. Den bildsköne sångaren och ”bandledaren” Hunter Hunt-Hendrix har skrivit ett manifest om rörelsen ”transcendental black metal” som Liturgy sägs förkroppsliga. Bandet använder sig inte av typiska black metalsymboler och mest överraskande av allt är kanske att "Aesthethica" ges ut på det klassiska bolaget Thrill Jockey, mest känt för att ha släppt en stor del av nittiotalets bästa album inom postrock, lo-fi och altcountry.
Liturgys musik är på en helt annan kontinent. Den parar noisemusikens kaos och krautrockens monotoni med hypnotiserande melodier och en overkligt hög intensitet och energi. Musiken är som ett eget väsen, som genomborrar hela ens kropp samtidigt som den rör sig med lätthet genom luften. Den är på samma gång sakral och helvetisk, ena stunden upplöses den i ljus för att sedan dyka ner i det djupaste mörker. Vid de första genomlyssningarna värjde jag mig och letade fel tills jag insåg att jag blivit fullständigt drabbad. Plötsligt stannar musiken upp i en minut av fullständig tystnad för att sedan svepa med sig mig igen. Jag känner mig nära fulländningen.

Lyssna också på: Liturgy "Immortal Life"

Skivtips 2011: Altar of Plagues "Mammal"

Har man gjort ett av 2009 års bästa album ("White Tomb") och följt upp det med en makalös ep förra året ("Tides") så är det naturligt att förväntningarna inför en ny skiva är rejält högt ställda. När det irländska bandet Altar of Plagues nu släpper sin andra fullängdare så hoppas jag på nya stordåd men som så ofta när man har enorma förväntningar så blir man tyvärr besviken. "Mammal" är ingen dålig skiva men svagare än det mesta som bandet tidigare har släppt. Orsaken är inte helt lätt att analysera när det handlar om den ambitiösa och atmosfäriska typ av modern black metal som Altar of Plagues spelar. Jag saknar lite av det tryck som bandet vanligtvis har i sina lager av gitarrer men framförallt handlar det om att sången som tidigare smält in perfekt nu lyfts fram mer i förgrunden. Av alla de tillgångar som Altar of Plagues förfogar över är inte sången deras främsta och ljudmixen gör att deras musik nu får ett starkare drag av hardcore än tidigare. Dessutom är skivans tredje spår (av fyra) kanske det svagaste de släppt. "When The Sun Drowns In The Ocean" har byggts kring en trist sångsampling från en gammal knastrig skiva och musikaliskt kommer låten inget vart. I övrigt är "Mammal" en bra skiva men trots det en besvikelse, ledsamt nog en bra bit under mina högt ställda förväntningar.

Lyssna också på: Altar of Plagues "Tides", Year of No Light "Ausserwelt"

Skivtips 2011: Demonical "Death Infernal"

Är den svenska death metal-scenen världens allra främsta? Ja, jag tycker faktiskt det. Visst kommer det bra death från alla jordens håll och kanter, med USA som en naturlig stormakt, men den bredd och kvalitet som svenska band uppvisar är verkligen imponerande. Ständigt kommer det nya band som jag inte hört talas om tidigare som släpper riktigt bra album.
Demonical från Avesta släppte det utmärkta albumet "Hellsworn" för två år sedan som bland annat innehöll monsterhiten "World Serpent". "Death Infernal" når inte upp till samma klass men står sig bra på den svenska scenen. Det är kompakt, konsekvent och riktigt tungt album, från första spåret till den avslutande Emperor-covern. Mina favoriter är "Black Inferno" och den vikingflörtande "From Northern Shores". I den sistnämnda jämför man oundvikligen bandet med de mer kända Amon Amarth men jag tycker att Demonical är snäppet bättre. "Death Infernal" innehåller till stora delar riktigt bra melodiös dödsmetall och jag ser redan fram emot nästa släpp.
Det tyska bolaget Cyclone Empire har matat ut flera bra album i år, som Vomitory, Puteraeon och nu Demonical. Det är inte bara vi svenskar som gillar svensk döds.

Lyssna också på: Bombs of Hades "Chambers of Abominations", Puteraeon ”The Esoteric Order”

Skivtips 2011: Rotten Sound "Cursed"

De senaste årens utgåvor med finska Rotten Sound, som ”Cycles” och ”Consume to Contaminate”, har varit ganska varierande och experimentella historier. Förra årets ep med Napalm Death-covers markerade dock en återgång till den klassiska grindcoren. Inget ont med det men eftersom jag verkligen har gillat Rotten Sounds senaste alster så kommer mina höga förväntningar lite på skam.
Höjdpunkter är den långsammare ”Declare” och desperata ”Scared”. ”Choose” är tyngre och riffbetonad, med lite Entombedkänsla. Det hade behövts fler spår av den typen som bröt av.
”Cursed” är ett tematiskt sammanhållet album, i allt från det snygga omslaget till titlarna som samtliga består av ett enda ord. Skivan kunde som sagt ha varit mer varierad och tyvärr har det smugit in en del trista deathsolon som drar ner betyget.
Finland har blivit en grogrund för en massa bra musik, som Hooded Menace, Sargeist och Winterwolf. Rotten Sound tillhör definitivt landets toppskikt men dem har gjort bättre album än det här.

Lyssna också på: Napalm Death "Time Waits For No Slave", Magrudergrind "Magrudergrind".

Skivtips 2011: Fen "Epoch"

När Fens förra album ”Malediction Fields” kom för nästan exakt två år sedan tyckte jag det var en extremt ojämn historia. Samtidigt som jag störde mig på flera element i Fens musik, som den rena sången och det mesiga basspelet, innehöll plattan enormt bra spår som ”A Witness To The Passing Of Aeons” och framförallt ”Lashed By Storm”, en av de låtar jag lyssnat på absolut mest de senaste par åren.
Tillsammans med band som Winterfylleth och Wodensthrone leder Fen en våg av ”pagan black metal” i Storbritannien. Banden företräder någonting nytt inom brittisk black metal, som stått i skuggan av skandinavisk, amerikansk och fransk black metal en längre tid.
Fen, liksom Winterfylleth, har någonting stort på gång och ”Epoch” är ett steg på vägen. Även om de inslag jag inte gillar finns kvar så retar jag mig inte lika mycket på dem. Jag vill gärna tro att det beror på att Fen gjort ett jämnare album den här gången men det kan lika gärna bero på mig, att jag har fattat konceptet. ”Epoch” får mig i alla fall sugen på att springa över en vintrig hed klädd i fårskinn.

Lyssna också på: Fen "Ancient Sorrow EP", Winterfylleth: "The Ghost of Heritage"

Skivtips 2011: Lifelover "Sjukdom"

Lifelover använder sig mycket av piano vilket ger musiken en ganska säregen melankoli. Riffen är i grunden enkla och rakt på och drivet hjälps framåt av trummorna, som jag är ganska säker på är gjorda digitalt. Det är ofta väldigt medryckande, som det blytunga Ministryaktiga riffet i ”Led By Misfortune”. Det känns som att snurra runt tills man mår illa, som lycka fast med en klump i magen. ”Sjukdom” är en uppgörelse med det institutionella. Det är musik som bär på ett upproriskt vansinne, som att springa i en lång korridor bort från ansvar och sans.
Det stora problemet med Lifelover är sången, eller avsaknaden av vettig sång. Ångestskrik och pratsång varvas med olika samplingar, och det känns logiskt att ”Instrumental Asylum” tillhör de bästa spåren. Men musikaliskt är det ofta så bra att jag ändå sätter på plattan om och om igen. Jag brukar inte klara av musik utan bra sång men jag fylls av ett oväntat överseende. Lifelover har en uppkäftig charm som får mig att le, ungefär som att se ett gäng tonåriga punkare dra genom stan och bete sig som om de har uppfunnit hjulet. ”Sjukdom” är även det lite utav en verklighetsflykt.

Lyssna också på: Shining "VI: Klagopsalmer"

Skivtips 2011: Iskald "The Sun I Carried Alone"

2011 ser ut att bli ett riktigt bra år för hård musik och en av många skivor som jag verkligen har sett fram emot är den här. Den norska duon Iskald har gjort två utmärkta album tidigare och ”The Sun I Carried Alone” gör mig inte besviken. Iskald spelar en black metal som snarare bygger på riff än melodier, och som är tekniskt avancerad i en positiv mening. Redan vid starten för fem år upplever jag att bandet hittade sin egen stil, där deras höga gitarrmarkeringar är ett tydligt kännetecken. På sitt tredje album har de renodlat sitt sound ytterligare och låtar som ”Under The Black Moon”, ”Natt Utover Havet” och titelspåret tillhör det allra bästa de gjort.
Det här är en helgjuten platta som dessutom växer för varje lyssning. Iskalds musik är sådan, det tar ett tag innan man tränger in bakom deras galopperande riffmattor och rytmiska tvärvändningar. Men det är väl värt besväret.

Lyssna också på: Iskald "Revelations Of Reckoning Day"