söndag 16 december 2012

Årets trettio bästa album 2012


1. Ash Borer: Cold of Ages
2. Mgła: With Hearts Toward None
3. Krallice: Years Past Matter
4. Terrorizer: Hordes of Zombies
5. Mutilation Rites: Empyrean
6. Svartidauði: Flesh Cathedral
7. Tesa: IV
8. Solbrud: Solbrud
9. Asphyx: Deathhammer
10. Planks: Funeral Mouth
11. Downfall of Gaia: Suffocating In The Swarm of Cranes
12. Black Breath: Sentenced To Life
13. Alpha & Omega meets Dan I: Blessed Are The Poor
14. Xibalba: Hasta La Muerte
15. Afgrund: The Age of Dumb
16. Nokturnal Hellstorm: Nokturnal Hellstorm
17. Lakei: Konspirasjoner
18. Anaal Nathrakh: Vanitas
19. This Gift Is A Curse: I, Guilt Bearer
20. Obsidian Tongue: Volume I: Subradiant Architecture
21. Marduk: Serpent Sermon
22. Blut Aus Nord: 777 - Cosmosophy
23. Pact: The Dragon Lineage of Satan
24. Eldjudnir: Angrboða
25. Winterfylleth: The Threnody of Triumph
26. Adrift: Black Heart Bleeds Black
27. The Secret: Agnus Dei
28. Napalm Death: Utilitarian
29. Death Grips: The Money Store
30. Gaza: No Absolutes In Human Suffering

Känner mig oerhört nöjd med att såhär redan i mitten av december kunna presentera min årslista. Tyder på att min planering blivit bättre... och kanske på att musikåret 2012 inte var riktigt lika vansinnesbra som förra året. Nu vid summeringen inser jag dock att det kommit minst femtio skivor i år som borde finnas i varje hem.
Bäst av alla släpp var dock inget album utan den självbetitlade trespårs-ep:n med det amerikanska blackmetalbandet Vattnet Viskar. En annan ep som spelats mycket är danske Klumbens debut. Den utsålda konserten på Stora Vega med Klumben och Raske Penge, Danmarks dancehallelit, var en av många fantastiska konserter under året. Andra var Nasum, Black Breath, Lock Up, Deafheaven, Russian Circles och This Gift Is A Curse. Minnesvärda var också givetvis de båda alternativfestivalerna i Köpenhamn, Heavy Days in Doomtown och Killtown Deathfest.



tisdag 2 oktober 2012

Killtown Deathfest 2012: Lördagen


Lördagens första band på Killtown Deathfest blev finska Maveth, ett band som till tre fjärdedelar består av samma medlemmar som Cryptborn, som gjorde en utmärkt spelning på torsdagen. Ville Markkanen, som spelar gitarr i Cryptborn, hade satt sig bakom trummorna och den amerikanskfödde sångaren Christbutcher hade hängt på sig en gitarr. Kompletterade med basisten Jani Nupponen och den biffige gitarristen Mikko Karvinen spelar de en death metal som lånar stora portioner av influenser från black metal. Medan Cryptborn spelar en catchy death i ruffig old school-anda skapar Maveth en betydligt mer ondskefull stämning. Christbutchers mäktiga growl bidrar till tyngden i låtar som A Ritual of Flame to Flesh och Black Lord Titans. Maveths spelning är en av de mina stora höjdpunkter under festivalen och de understryker att finsk death står sig stark.



Efter en röjig spelning från italienska Voids of Vomit (ovan) tog Sadistic Intent vid. Tysken Ulrich som jag hängde med på lördagen bar runt på en kasse hela kvällen, sprängfylld med all Sadistic Intent-merch han hade lyckats hitta.


Det band som besökarna på Killtown Deathfest mest såg fram emot var utan tvekan de amerikanska death metal-veteranerna i Sadistic Intent. Sadistic Intent bildades redan 1987 och var del av den väg av death metalband med latinska rötter som blommade upp i Kalifornien på åttiotalet. Tre av medlemmarna i Sadistic Intent spelade även med det kanske mest inflytelserika bandet av alla, Possessed, under några år fram till 2010. Nu är det dock Sadistic Intent som gäller till hundra procent för bröderna Rick och Bay Cortez (gitarr respektive bas och sång), gitarristen Ernesto Bueno och trummisen Arthur Mendiola. Mottagandet är massivt och trycket framme vid scen det hårdaste jag upplevde under festivalen. Sadistic Intent, som märkligt nog aldrig släppt ett renodlat fullängdsalbum, har definitivt åldrats med värdighet och öser på som om de fortfarande var strax över tjugo. Att jag inte är inlyssnad på deras äldre grejer spelar mindre roll med publikens entusiastiska skrik och nickande skallar runtomkring mig.


Killtown Deathfest 2012: Torsdagen


Som andra band på årets stora deathmetalfestival i Köpenhamn, Killtown Deathfest, går finnarna i Cryptborn ut på scen. Medlemmarna ser lite härligt fel ut, mer som ett gäng vikingrockare än ett deathmetalband. Det är dock inget som känns fel när de brakar loss med en av mina favoritlåtar från debutplattan, Gift of Rotten Flesh, och följer upp med titelspåret från skivan, In The Grasp Of The Starving Dead. Tyvärr kan bandet inte återskapa kyrkklockorna från studioversionen som ger lite extra härlig ondska till låten.
Jag står precis framför gitarristen Ville Markkanen vars flätade skägg gungar i takt med hans stabila riff. Live lyfts hans slinga i Atonement From Hell fram på ett helt annat sätt än på skivan och gör låten till en höjdpunkt i kvällens spelning. Tillsammans med den uttrycksfulle sångaren Christbutcher och basisten Jani Nupponen bildar Markkanen också tre fjärdedelar av bandet Maveth, som spelar senare på festivalen. En spelning jag inte tänker missa att. döma av Cryptborns suveräna framträdande.



Stockholmsbandet Morbus Chron representerar väl den nya vågen av svenska death metalband. Musiken är fortfarande melodiös, det svenska kännetecknet, men det är skitigt och opolerat, med inslag av crust och black metal. Det finns en ursprunglighet och en desperation i Morbus Chrons musik som verkligen tilltalar­, kanske främst förmedlad genom sångaren Robert Anderssons röst. Som en permanentad vålnad låter han sina inre demoner välla fram. Robba, som han kallas, är bara tjugo år gammal och för att vara ett så ungt band (den äldste medlemmen är tjugofem), så har Morbus Chron verkligen hittat ett eget språk. Deras musik är oväntat komplex vilket ger ett intressant motstånd, och även om jag har svårt för gitarrsolon generellt så funkar Edvin "Edde" Aftonfalks excesser bra i bandets olinjära musik, särskilt live. Med ungdomlig charm och hederligt ös går Morbus Chron en lysande framtid till mötes.
 

tisdag 4 september 2012

Livstid brinner för musiken


Efter ett par split-sjuor släppte det norska punkbandet Livstid sitt självbetitlade debutalbum förra året, ett av 2011 års svängigaste. Bandet har existerat sedan 2006 då de träffades på en fest i hemstaden Bergen.

- En av våra gitarrister, Øyvind Skutle, brukade tillsammans med en kompis ha fester i deras studio, berättar basisten Jack Tenold. Vi i bandet satt och lyssnade på d-beat inne i kontrollrummet, och kom helt enkelt på idén att vi skulle börja lira ihop. Efter några medlemsbyten så hittade vi rätt med de fem vi är idag: jag, Øyvind, sångaren Kristian Lauvås, Kikken Vegsund på trummor och hans lillebror Robert som också spelar gitarr.

Hur är punkscenen i Norge och i Bergen?
- I Norge är punkscenen absolut bäst i Oslo, men det har börjat växa fram ett bra gäng med  folk i Bergen också. Eftersom scenen fortfarande är såpass liten i Bergen så blir det mest spontankonserter i nerlagda fabriker och liknade, men jag tror att framtiden är ljus för musiklivet i staden.

Musikaliskt låter inte Livstid som ett renodlat punkband vilket bidrar till att göra dem så intressanta. Det finns tydliga inslag av crust och metal i deras musik och gruppens effektiva melodier för till och med tankarna till pop emellanåt. Trots att det är fullt ös genom hela deras debutskiva så känns den aldrig enformig, mycket tack vare att deras musik inte bara är arg utan också väldigt melodiös.

- Ja, vi älskar melodier, särskilt i hård musik som vår egen, förklarar Jack. Vi kommer från lite olika musikaliska bakgrunder och vårt sound har växt fram under tiden som vi har spelat ihop. Något som förenar samtliga i bandet är att vi gammal svensk deathmetal, vars kännetecken ju är att kombinera tyngd med melodikänsla. Vi blir alltid på bra humör när någon sätter på exempelvis Entombed och det kan vara ett bra avbrott om vi har fastnat i ett "grindcorespor fra helvete".

Viktigt för Livstids sound är också Dag Erik Nygårds produktionen av albumet där han lyckats med bandets önskan om en tyngre ljudbild än punkplattor vanligtvis har. Livstid har en egen studio och har därför spelat in ett stort antal låtar under en lång tidsperiod. De fjorton bästa hamnade på debutskivan, en skiva fylld av energi och ilska.

- Våra låtar handlar om vårt hat mot det etablerade, maktmissbrukande, lögnaktiga och hycklande samhället vi lever i, berättar Kristian, som skriver alla bandets texter. Jag skriver om det jag är missnöjd med, om falska människor, förtryck, övergrepp, om det religiösa och politiska spelet som försöker kontrollera oss.

Kristian inspireras av nyheter och "mer eller mindre konspiratoriska dokumentärer". Vissa texter skriver han på rim, andra är mer fria. Men samtliga är skrivna på dialekt.
- För mig är det en självklarhet att skrika på ditt eget språk. Det blir visserligen svårare för lyssnare utomlands att förstå texterna men som en rensning av själen är det viktigt att kunna uttrycka sig så precist och äkta som möjligt.

Ser ni musiken som en mission, att ni vill sprida ert budskap, eller är det viktigaste att ha kul?
- Båda delar, säger Jack. Det är viktigt att vi som människor inte glömmer bort de som har det jävligt men det är lika viktigt att vi som band gör det vi älskar. Punken dör om ingen driver den framåt och vi bränner ljuset i båda ändarna.

torsdag 12 juli 2012

Afgrund spänner musklerna



Första gången jag hörde talas om ett band där medlemmarna bodde miltals från varandra var det amerikanska slackerbandet Pavement i början av nittiotalet. Då tyckte man att det var lite lustigt (och logiskt med tanke på gruppens tekniska brister) men idag är det verkligheten för allt fler band.

Ett av dessa är grindcoreakten Afgrund som bildades för sex år sedan i Sverige men som nu är utspridda över Europa. Basisten Enrico Marchiori bor kvar i Stockholm medan gitarristen Olli Nokkala och trummisen Panu Posti bor i Finland, och sångaren Armin Schweiger i Österrike.
– Det är en konstant kamp att hålla ett band igång när man måste flyga till varandra bara för att kunna repa, säger Enrico. Vi träffas i Helsingfors eller Linz, beroende på var vi ska spela våra gig.

Trots att Afgrunds medlemmar bor i olika länder så har de stora planer för sitt band och släpper nu sitt tredje album, "The Age of Dumb". En skiva som markerar en ny era för gruppen.
– På vår förra platta, "Vid Helvetets Grindar", var hälften av texterna på svenska men nu är allt material skrivet på engelska, förklarar Enrico. Vår förra sångare Andreas kände sig mer bekväm med att skriva på svenska men det skulle vara ganska meningslöst nu när vi har en sångare från Österrike. Vi spelar dock fortfarande några av våra gamla låtar live.
– Enrico har översatt de gamla texterna åt mig, fortsätter Armin. Dessutom är tyska mitt modersmål så det är inte alltför svårt att förstå skriven svenska. Jag älskar att sjunga de äldre låtarna för svenska låter så rått.

Som band gör Afgrund allt tillsammans. Alla medlemmar bidrar till låtskrivandet liksom designen av gruppens omslag och merchandise. Armin är ansvarig för försäljningen och Enrico för bokningar medan Panu producerar gruppens musik.

På "The Age of Dumb" fortsätter Afgrund att avhandla världens orättvisor och människans idioti.
– Som vegan och anarkist är frigörelse i alla dess former det som ligger mig närmast hjärtat, säger Enrico. Miljörätt, djurens rätt liksom vår egen frigörelse som människor.
– Det som gör mig mest förbannad är alla idiotiska beslut som världens makthavare tar, säger Olli vidare. Vi har alltid gjort politisk musik och vår nya skiva är inget undantag,

Inspirerade av så vitt skilda band och genrer som Nasum, Neurosis, Black Sabbath and finsk oldschoolpunk har Afgrund skapat sig ett personligt sound.
– På vår nya skiva har vi tonat ner våra deathmetal-influenser, säger Armin. Det är ännu mer grindcore och punk.
- "The age of dumb" är ett riktigt elakt och aggressivt album, lägger Enrico till. Om våra tidigare album är Bruce Banner så är den nya plattan Hulk!


tisdag 19 juni 2012

Up and running!


Det har inte hänt mycket på bloggen på sistone men nu ska det bli ändring!
Jag inleder härmed en intervjuserie som jag planerar med grymma metalband från Norden. Först ut är en intervju med Grá från Stockholm, som jag gjort specifikt för Torbjörn Hallgrens (Close-Up m.m.) blogg Bara Metal. Intervjun hittar ni här: http://barametal.wordpress.com/2012/06/18/gastskribent-en-intervju-med-heljarmadr-fran-gra-en-hyllning-till-doden/

eller så läser ni den här nedan.
Fler intervjuer kommer här på bloggen inom kort!


En hyllning till döden - en intervju med Heljarmadr från Grá

Ett av landets intressantaste nytillskott på blackmetalscenen heter Grá. Bandet har funnits i två år ungefär men medlemmarna är allt annat än oerfarna. Heljarmadr är sångare, låtskrivare, basist och gitarrist i Grá. Han är också medlem i Domgård och frontfiguren i Cursed 13, där även Grás trummis Dimman ingår.
– Vi spelade in en skiva med Cursed 13 som vi inte var så nöjda med, berättar Heljarmadr. Jag bodde för tillfället hemma hos Dimman, och vi hade en massa dödtid så vi startade Grá som ett sidoprojekt.

Som en duo spelade, mastrade och mixade Heljarmadr och Dimman in Grás första ep på en vecka. Ursprungligen var det inte meningen att låtarna skulle släppas men det grekiska bolaget Sonic Death Armageddon hörde av sig och var intresserade. Efter några medlemsbyten ingår nu också en tredje medlem i bandet, gitarristen Isengrim som redan spelade med Dimman i Eskilstunabaserade WAN. På basis av ep:n erbjöds Grá ett kontrakt på två album med det skånska bolaget Unexploded och i slutet av förra året släpptes det självbetitlade debutalbumet.
– Vi har fullt upp med alla våra projekt men om man bara vet var man ska lägga prioriteringarna så är det inget problem. Grá uppstod inte för att vi saknade forum för att göra musik utan mer för att vi upplevde ett själsligt tomrum efter de misslyckade inspelningarna med Cursed 13. Vi behövde pröva en annan stig.

Heljarmadr skriver merparten av musiken i Grá, precis som han gör i Cursed 13, men hur låtarna blir till varierar.
– Det går i perioder. Ibland skriver jag mest musik och ibland mest texter. Sedan dras de olika delarna till varandra och det mynnar till sist ut i en färdig skapelse. Den enda låt vi gjort som ett band på plattan är ”Döden ger, döden tar” som bara tog tio minuter att skriva.

Ett genomgående och tydligt tema för Grás musik är döden.
– Inte bara döden som det slutgiltiga tillståndet utan också resan dit, själaflykten. Skivan är en hyllning till döden. Vi kommer alla att dö, det är det enda vi vet med absolut säkerhet. Jag tycker det är en trevlig tanke faktiskt.

Domgård är kraftigt inspirerade av nordisk mytologi, något som också förekommer i ett par av Grás låtar.
– Jag vill väcka liv i de gamla myterna. Jag tror inte på en viss gud men jag kan tro på själva konceptet, om man går hela vägen tillbaka till religionens ursprung. Mitt intresse är mer för det hedniska, särskilt det som har fokus på mörkret. Låten ”Skelmisdrep”exempelvis, vilket betyder djävulens slag, handlar om pesten. Där har jag använt vinkeln med sjukdom som en väg mot döden. Sedan leker jag mycket med Charon-myten i våra texter.

Många av texterna på skivan är skrivna på vers, och Heljarmadr säger sig ha blivit inspirerad av artonhundratalsromantiker som Tegnér, Geijer och Stagnelius. Musikaliskt har han lite oväntat inspirerats av folkmusik, vilket bland annat hörs tydligt i ”Det sista han sade”.
– Jag har skrivit en hel del folkmusik genom åren men inte vetat vad jag ska använda det till tidigare. En stor orsak till att jag tagit intryck av folkmusik kommer givetvis genom norsk black metal som tidiga Satyricon och Isengard, grupper som använder sig av liknande harmonier.

När jag pratar med Heljarmadr har Grá precis spelat på Klubben i hemstaden Stockholm, som förband till norska Taake. En viktig spelning, som var den blott fjärde för bandet.
– Det har varit för invecklat att spela live med Cursed 13. Grá är mycket rakare och funkar bättre live. Ett av de tydligaste målen med projektet är att bli ett live-aktivt band. Vi är fyra man på scen och det gör att det kommer fram saker som inte hörs på skivan. Allt är dock rigoröst intränat, vi repar väldigt strikt.

Annars finns tre nya låtar redan klara och ska släppas på en split med Domgård och Panphage, vilket är basisten i Domgårds band.
– Det är seriös inavel. Men när man väl har hittat en grupp människor som man trivs att spela med så blir det lätt så.

onsdag 18 januari 2012

Årets trettio bästa album 2011


1. Liturgy: Aesthethica

2. Deafheaven: Roads To Judah

3. Krallice: Diotima

4. Wolves In The Throne Room: Celestial Lineage

5. Ravencult: Morbid Blood

6. Svarttjern: Towards The Ultimate

7. Iskald: The Sun I Carried Alone

8. Tombs: Path of Totality

9. Ringo Deathstarr: Colour Trip

10. Leviathan: True Traitor, True Whore

11. Panopticon: Social Disservices

12. Throne of Katarsis: Ved Graven

13. Blodsband: Det Eviga och Den Döde

14. Aosoth: III

15. Cryptborn: In The Grasp of The Starving Dead

16. Disma: Towards The Megalith

17. Balaclava: Crimes of Faith

18. Roffe Ruff: Barrabas

19. Iceage: New Brigade

20. Vybz Kartel: Kingston Story

21. Patria: Liturgia Haeresis

22. Lock Up: Necropolis Transparent

23. Yob: Atma

24. Jesu: Ascension

25. Indian: Guiltless

26. Mr. Death: Descending Through Ashes

27. Morbus 666: Mortuus Cultus

28. Fen: Epoch

29. Barn Owl: Lost in the Glare

30. Tsjuder: Legion Helvete

I år var standarden otroligt hög, kanske var 2011 faktiskt det bästa musikåren någonsin. Det gjordes en rad makalösa metalalbum där det fullkomligt unika "Aesthethica" var omöjligt att placera längre ner på listan. Deafheaven och grekiska (!) Ravencult var nya bekantskaper medan en rad andra artister levde upp till alla tänkbara förväntningar. Krallice fick till ett helgjutet album på sitt tredje försök och WITTR tackade för sig med ännu ett fantastiskt alster, som bara blev ännu bättre live.

Största positiva överraskningen, eller snarare chocken, var det svenska hiphop- och reggaeåret. Hela fyra bra album där Roffe Ruff var jämnast och Mohammed Ali och Kapten Röd var bitvis riktigt bra. Men flest hits gjorde definitivt Labyrint. Med lite mindre trams hade "Labababa" hamnat högt upp på årets albumlista.