Reggae- och dancehallåret 2013

Mina favoritartister och -producenter (studio och live)

1. Demarco

2. Stil & Facon

3. Dan I Locks

4. Maffi

5. Pupajim

6. Chronixx

7. Conscious Sounds/Bush Chemists

8. Konshens

9. I-Octane

10. Soom T

11. Mungo's Hi Fi

12. Popcaan

(förutom Finn The Giant såklart men där är jag jävig...)

Årets konsert 2013: Ash Borer & Fell Voices

Ash Borer + Fell Voices

130403 Loppen, Köpenhamn

Ash Borer gjorde förra årets bästa album, ”Cold of Ages”, och när de besökte Loppen i början av månaden hade de med sig vännerna i Fell Voices, som de gjorde en split tillsammans med 2010. Förutom att båda banden gör långa, suggestiva kompositioner så har de också det gemensamt att de kommer från Kalifornien. Inte direkt en delstat man förknippar med black metal men den amerikanska black metalscenen, som är min favorit i världen, har aldrig haft så mycket gemensamt med den mer klassiska skandinaviska. Ända sedan band som Weakling och Wolves In The Throne Room förändrade det musikaliska landskapet har amerikansk black metal varit frigjord från de begränsningar som skandinavisk ”true” black metal satt upp både musikaliskt men kanske framförallt textmässigt. Amerikansk black metal flörtar gärna med satanisk estetik men har i övrigt ingenting med satanistisk musik att göra. Att hylla Satan och liksminka sig (och inte att det är något fel med det!) är numera förbehållet band från Skandinavien och Östeuropa. Den franska scenen har utvecklat ett eget sound liksom den australiska. Amerikanska band kallas ofta lite skämtsamt (eller elakt) för ”hipster black metal”. Liturgy kallar sin musik för ”transcendental”, Wolves In The Throne Room sin för ”transformative”.

När man ser kvällens band på scen blir det uppenbart hur annorlunda dagens black metal kan se ut jämfört med för bara tio, femton år sedan. Fell Voices basist ser ut som en övervintrad hippie, de båda andra medlemmarna som helt vanliga snubbar. Trummisen Mike, som även turnerat med Ash Borer, står också för den stötvisa ”sång” som förekommer i bandets musik. Med sin oerhörda frenesi sticker han ut på scen och hans spelstil är allt annat än återhållsam utan snarare extremt kraftödande. Fell Voices hinner med tre låtar under sin tid varav mittenlåten, som är kvällens bästa, är hämtad från deras splitternya album ”Regnum Saturni”.

Ash Borer överraskar än mer stilmässigt. Den relativt korthårige sångaren/gitarristen K kan möjligtvis sorteras in i ett hipsterfack men de övriga fyra medlemmarna kunde lika gärna ha spelat i ett Lynyrd Skynyrd-tributeband. Musikaliskt är det helt fläckfritt. ”Cold of Ages” består av fyra spår och bandet spelar tre av dessa innan de avslutar med en låt från sin nya EP ”Bloodlands”. Det är precis lika magiskt som på skiva. Loppen har ännu en gång bjudit på en fantastisk konsertkväll.

Killtown Deathfest 2012: Lördagen

Lördagens första band på Killtown Deathfest blev finska Maveth, ett band som till tre fjärdedelar består av samma medlemmar som Cryptborn, som gjorde en utmärkt spelning på torsdagen. Ville Markkanen, som spelar gitarr i Cryptborn, hade satt sig bakom trummorna och den amerikanskfödde sångaren Christbutcher hade hängt på sig en gitarr. Kompletterade med basisten Jani Nupponen och den biffige gitarristen Mikko Karvinen spelar de en death metal som lånar stora portioner av influenser från black metal. Medan Cryptborn spelar en catchy death i ruffig old school-anda skapar Maveth en betydligt mer ondskefull stämning. Christbutchers mäktiga growl bidrar till tyngden i låtar som A Ritual of Flame to Flesh och Black Lord Titans. Maveths spelning är en av de mina stora höjdpunkter under festivalen och de understryker att finsk death står sig stark.

Efter en röjig spelning från italienska Voids of Vomit (ovan) tog Sadistic Intent vid. Tysken Ulrich som jag hängde med på lördagen bar runt på en kasse hela kvällen, sprängfylld med all Sadistic Intent-merch han hade lyckats hitta.

Det band som besökarna på Killtown Deathfest mest såg fram emot var utan tvekan de amerikanska death metal-veteranerna i Sadistic Intent. Sadistic Intent bildades redan 1987 och var del av den väg av death metalband med latinska rötter som blommade upp i Kalifornien på åttiotalet. Tre av medlemmarna i Sadistic Intent spelade även med det kanske mest inflytelserika bandet av alla, Possessed, under några år fram till 2010. Nu är det dock Sadistic Intent som gäller till hundra procent för bröderna Rick och Bay Cortez (gitarr respektive bas och sång), gitarristen Ernesto Bueno och trummisen Arthur Mendiola. Mottagandet är massivt och trycket framme vid scen det hårdaste jag upplevde under festivalen. Sadistic Intent, som märkligt nog aldrig släppt ett renodlat fullängdsalbum, har definitivt åldrats med värdighet och öser på som om de fortfarande var strax över tjugo. Att jag inte är inlyssnad på deras äldre grejer spelar mindre roll med publikens entusiastiska skrik och nickande skallar runtomkring mig.

Killtown Deathfest 2012: Torsdagen

Som andra band på årets stora deathmetalfestival i Köpenhamn, Killtown Deathfest, går finnarna i Cryptborn ut på scen. Medlemmarna ser lite härligt fel ut, mer som ett gäng vikingrockare än ett deathmetalband. Det är dock inget som känns fel när de brakar loss med en av mina favoritlåtar från debutplattan, Gift of Rotten Flesh, och följer upp med titelspåret från skivan, In The Grasp Of The Starving Dead. Tyvärr kan bandet inte återskapa kyrkklockorna från studioversionen som ger lite extra härlig ondska till låten.

Jag står precis framför gitarristen Ville Markkanen vars flätade skägg gungar i takt med hans stabila riff. Live lyfts hans slinga i Atonement From Hell fram på ett helt annat sätt än på skivan och gör låten till en höjdpunkt i kvällens spelning. Tillsammans med den uttrycksfulle sångaren Christbutcher och basisten Jani Nupponen bildar Markkanen också tre fjärdedelar av bandet Maveth, som spelar senare på festivalen. En spelning jag inte tänker missa att. döma av Cryptborns suveräna framträdande.

 

Stockholmsbandet Morbus Chron representerar väl den nya vågen av svenska death metalband. Musiken är fortfarande melodiös, det svenska kännetecknet, men det är skitigt och opolerat, med inslag av crust och black metal. Det finns en ursprunglighet och en desperation i Morbus Chrons musik som verkligen tilltalar­, kanske främst förmedlad genom sångaren Robert Anderssons röst. Som en permanentad vålnad låter han sina inre demoner välla fram. Robba, som han kallas, är bara tjugo år gammal och för att vara ett så ungt band (den äldste medlemmen är tjugofem), så har Morbus Chron verkligen hittat ett eget språk. Deras musik är oväntat komplex vilket ger ett intressant motstånd, och även om jag har svårt för gitarrsolon generellt så funkar Edvin "Edde" Aftonfalks excesser bra i bandets olinjära musik, särskilt live. Med ungdomlig charm och hederligt ös går Morbus Chron en lysande framtid till mötes.