tisdag 24 juli 2018

FACE (Vargåkra Gård 14/7 - 12/8 2018)




För fyra somrar sedan kuraterade Thomas Millroth en utställning med samtida landskapsmåleri på Vargåkra Gård som blev väldigt uppskattad. Nu har han blivit ombedd att på nytt kuratera en utställning på den lilla konsthallen utanför Hammenhög och har valt ansiktet som ett förenande tema. I det första rummet hänger tjugosju små porträtt föreställande huvudsakligen kända personer gjorda av Mausel Leksell Strindberg. Mitt emot hänger fem bilder av Ditte Ejlerskov där hennes ständiga motiv Rihanna åter finns i fokus. Om Ejlerskovs motiv känns begränsat så är hennes måleriska uttryck desto mer experimentellt. Ejlerskov har gjort remsor av duk och använder sig, i en triptyk bilder, av dessa för att skapa tredimensionella strukturer så att bilderna ser ut att vara vävda, med olika lager av berättande. Mötet mellan idolporträtt och en lek med perceptioner är som ett möte mellan pop- och opkonst. Två rörelser från mitten av nittonhundratalet i händerna på en kreativ och utmärkt målare.

Thomas Millroths urval har denna gång fokus på äldre konstnärer. Av de nio deltagarna är det bara två som är under sextio. Det känns uppfriskande att Millroth har valt att lyfta fram en rad konstnärskap som riskerar falla i glömska. Flera av konstnärerna är för mig helt nya bekantskaper vilket är väldigt spännande. Två av dessa är Lars Eriksson och Birgitta Liljebladh. Erikssons stil är vad jag skulle vilja kalla ett samtida renässansmåleri. Serien ”Manifesto” består av tio porträtt där flera skulle kunnat vara hundratals år gamla om det inte var så oskarpa. Erikssons bilder tycks höljda i ett töcken, det är som att se ansiktena genom en slöja. Samtidigt är de inte heller traditionella porträtt i det avseendet att de flesta inte tittar på betraktaren, personernas bortvända blickar gör dem svåra att få grepp om. Eriksson har också en fristående målning, ”Interiör”, som skiljer sig ytterligare från alla andra verk i utställningen inklusive hans egna. Bilden förställer ett litet rum, dominerat av två trästolar. På väggen hänger två målningar som föreställer två ansikten. De tycks föreställa samma person, en ung man med otidsenlig frisyr som även han tittar bort. Denna metabild är för mig utställningens allra mest fascinerande.

Liljebladh, som närmar sig de hundra, sticker också ut med sin lätta, närmast minimalistiska expressionism. Hennes fyra målningar är samtliga porträtt, varav ett par föreställer två av de mest ikoniska skådespelerskorna som världen sett, Greta Garbo och Marilyn Monroe. De är också två av de mest gåtfulla och omskrivna kvinnorna i vår tid, och mystiken går tydligt igen i Liljebladhs måleriska stil, undflyende och esoterisk. Referensen mellan Liljebladhs porträtt går igen i framförallt Ejlerskovs studier av Rihanna men också i Leksell Strindbergs bilder. Den av Liljebladhs bilder som jag fastnar mest för är dock den som hänger för sig själv (de övriga tre målningarna hänger tillsammans), ett ansikte som tycks befinna sig i en tom rymd, i en intighet. Den fungerar också väldigt bra i närheten av Gittan Jönssons bästa bild i utställningen, ”Ögonblick”, där det enkelt tecknade ansiktet störs av en svart fläck, som om Jönsson velat stryka över någonting i personens uppenbarelse.

Carlos Capeláns två bilder i utställningen myllrar av intryck och tycks vilja säga att en person består av en mängd roller, personligheter, beståndsdelar. Liljebladh visar bara delar av en helhet, Capelán vill visa allt på en gång. Hans konsekventa uttryckssätt är hans främsta styrka.

Framför Liljebladhs tre målningar står en byst gjord av Ann-Marie Nordin med yta av vax. Myllret av färger får mig att anta att verket är gjort av gamla stearinstumpar, av utbrunna ljus. Sprickorna i vaxet ger porträttet en känsla av utsatthet och bräcklighet som är tilltalande.


De andra skulpturala inslagen i utställningen är två figurer gjorda av Richard Johansson i hans personliga, charmerande stil. De drygt en meter höga träfigurerna föreställer de maskerade gerillakrigarna Subcomandante Marcos och Captain Irma. Bakom figurerna hänger målningen ”Farmers” föreställande fem män i olika märkeskepsar. Samtliga verk kunde ses i Johanssons utmärkta utställning på Galleri Thomas Wallner för fem år sedan.

Richard Johanssons stil präglas av ett grafiskt serieliknande bildspråk och en oskuldsfull humor. Det är något som han har gemensamt med Marianne Andersson som visar nio målningar på Vargåkra. Alla hennes små bilder tycks föreställa barn, och i flera av bilderna döljs delar av barnens ansikten eller deras ögon av objekt. Men det finns ingenting med den dolda blicken som väcker oro utan det känns snarare som att barnen leker kurragömma. Barnen står närmast uppställda, som framför ett fönster. Som betraktare blickar vi in i märkliga rum som ofta har referenser till andra konstnärer och verk. Marianne Andersson kallar barnen för ”autonoma kamrater”. Det är målningar präglade av humor, ömhet, lekfullhet och sårbarhet. Ansikten som jag tar med mig på resan hem.



En kortare version av den här texten har publicerats i Sydsvenska Dagbladet