Årets bästa skivor 2013

Årets trettio bästa album 2013:

1. Slidhr: Deluge

2. Aosoth: IV: Arrow In Heart

3. Svart Crown: Profane

4. Svarthaueg: Drakonsk Magi

5. Hate Meditation: Scars

6. Fell Voices: Regnum Saturni

7. Deafheaven: Sunbather

8. All Pigs Must Die: Nothing Violates This Nature

9. A$AP Rocky: Long Live A$AP

10. Djevel: Besatt Av Maane Og Natt

11. Jesu: Everyday I Get Closer To The Light From Which I Came

12. Gehenna: Unravel

13. Regarde Les Hommes Tomber: Regarde Les Hommes Tomber

14. Locrian: Return To Annhilation

15. C R O W N: Psychurgy

16. Year of No Light: Tocsin

17. Thrall: Aokigahara Jukai

18. When Woods Make Graves: Mellifluous Throes

19. Throne of Katarsis: The Three Transcendental Keys

20. Celeste: Animale(s)

21. Nails: Abandon All Life

22. Rorcal: Világvége

23. Vattnet Viskar: Sky Swallower

24. Massemord: A Life-Giving Power of Devastation

25. Shining: 8½: Feberdrömmar I Vaket Tillstånd

26. Necrowretch: Putrid Death Sorcery

27. An Autumn For Crippled Children: Try Not To Destroy Everything You Love

28. Neige Éternelle: Neige Éternelle

29. Sannhet: Known Flood

30. My Bloody Valentine: m b v

31-50: Mogwai, Okus, Vuyvr, Haapoja, Ulcerate, Baptists, Grave Miasma, When Woods Make Graves (jepp, en till), Woe, Black Boned Angel, Pyramido, Lithotome, Call of The Void, Shallow Grave, Inquisition, Sigur Rós, Castevet, Danny Brown, Agrimonia och Czarface.

Det kom också ett gäng grymma EP's från band som Ash Borer, Hope Drone, Blut Aus Nord, Cold Body Radiation, The Resistance, Vestiges & Panopticon, Bölzer och Tod Huetet Uebel.

Sammantaget var det ett år med väldigt många bra skivor men utan den där riktiga klassikern. Det var året då jag återupptäckte amerikansk hiphop, då fransk metal var bättre än någonsin och året då jag började fundera på om man kan lyssna på FÖR mycket musik.

Årets bästa enligt metalmedia

Nörderiet fortsatte när jag roade mig med att sammanställa elva metaltidningars och -bloggars årslistor. Runt tvåhundra skivor nämndes på de olika listorna men vissa album dök upp så gott som på varenda en. Årets vinnare var otvivelaktigt Deafheaven som inte bara dök upp på nio av elva listor utan också toppade ett par.

De elva tidningarna och bloggarna som jag valde ut var Close-Up, Decibel, Terrorizer, Rock-A-Rolla, Stereogum, Steel For Brains, CVLT NATION, Pitchfork, Metal Hammer, Buzz Feed och Faster Louder.

9 röster:

Deafheaven: Sunbather

Carcass: Surgical Steel

Nails: Abandon All Life

6 röster:

Gorguts: Colored Sands

In Solitude: Sister

5 röster:

Altar of Plagues: Teethed Injury and Glory

Autopsy: The Headless Ritual

Inquisition: Obscure Verses For The Multiverse

KEN Mode: Entrench

Oranssi Pazazu: Valonielu

Subrosa: More Constant Than The Gods

Uncle Acid & The Deadbeats: Mind Control

Vilka skivor som jag tyckte var årets bästa kan ni läsa i inlägget ovan.

Vive La France!

Jämte USA har Frankrike varit det stora metallandet i år för mig. Hela åtta skivor bland de trettio främsta är imponerande. Dessutom från åtta olika franska städer. Så imponerande att jag inte kunde låta bli att göra en extremt nördig karta. Håll till godo.

 (Klicka på bilden för att se hela den fina kartan!)

Reggae- och dancehallåret 2013

Mina favoritartister och -producenter (studio och live)

1. Demarco

2. Stil & Facon

3. Dan I Locks

4. Maffi

5. Pupajim

6. Chronixx

7. Conscious Sounds/Bush Chemists

8. Konshens

9. I-Octane

10. Soom T

11. Mungo's Hi Fi

12. Popcaan

(förutom Finn The Giant såklart men där är jag jävig...)

Årets konsert 2013: Ash Borer & Fell Voices

Ash Borer + Fell Voices

130403 Loppen, Köpenhamn

Ash Borer gjorde förra årets bästa album, ”Cold of Ages”, och när de besökte Loppen i början av månaden hade de med sig vännerna i Fell Voices, som de gjorde en split tillsammans med 2010. Förutom att båda banden gör långa, suggestiva kompositioner så har de också det gemensamt att de kommer från Kalifornien. Inte direkt en delstat man förknippar med black metal men den amerikanska black metalscenen, som är min favorit i världen, har aldrig haft så mycket gemensamt med den mer klassiska skandinaviska. Ända sedan band som Weakling och Wolves In The Throne Room förändrade det musikaliska landskapet har amerikansk black metal varit frigjord från de begränsningar som skandinavisk ”true” black metal satt upp både musikaliskt men kanske framförallt textmässigt. Amerikansk black metal flörtar gärna med satanisk estetik men har i övrigt ingenting med satanistisk musik att göra. Att hylla Satan och liksminka sig (och inte att det är något fel med det!) är numera förbehållet band från Skandinavien och Östeuropa. Den franska scenen har utvecklat ett eget sound liksom den australiska. Amerikanska band kallas ofta lite skämtsamt (eller elakt) för ”hipster black metal”. Liturgy kallar sin musik för ”transcendental”, Wolves In The Throne Room sin för ”transformative”.

När man ser kvällens band på scen blir det uppenbart hur annorlunda dagens black metal kan se ut jämfört med för bara tio, femton år sedan. Fell Voices basist ser ut som en övervintrad hippie, de båda andra medlemmarna som helt vanliga snubbar. Trummisen Mike, som även turnerat med Ash Borer, står också för den stötvisa ”sång” som förekommer i bandets musik. Med sin oerhörda frenesi sticker han ut på scen och hans spelstil är allt annat än återhållsam utan snarare extremt kraftödande. Fell Voices hinner med tre låtar under sin tid varav mittenlåten, som är kvällens bästa, är hämtad från deras splitternya album ”Regnum Saturni”.

Ash Borer överraskar än mer stilmässigt. Den relativt korthårige sångaren/gitarristen K kan möjligtvis sorteras in i ett hipsterfack men de övriga fyra medlemmarna kunde lika gärna ha spelat i ett Lynyrd Skynyrd-tributeband. Musikaliskt är det helt fläckfritt. ”Cold of Ages” består av fyra spår och bandet spelar tre av dessa innan de avslutar med en låt från sin nya EP ”Bloodlands”. Det är precis lika magiskt som på skiva. Loppen har ännu en gång bjudit på en fantastisk konsertkväll.

På facebook...

Glad över att göra någon skillnad för banden jag skriver om, även om den är liten

Årets trettio bästa album 2012

1. Ash Borer: Cold of Ages
2. Mgła: With Hearts Toward None
3. Krallice: Years Past Matter
4. Terrorizer: Hordes of Zombies
5. Mutilation Rites: Empyrean
6. Svartidauði: Flesh Cathedral
7. Tesa: IV
8. Solbrud: Solbrud
9. Asphyx: Deathhammer
10. Planks: Funeral Mouth
11. Downfall of Gaia: Suffocating In The Swarm of Cranes
12. Black Breath: Sentenced To Life
13. Alpha & Omega meets Dan I: Blessed Are The Poor
14. Xibalba: Hasta La Muerte
15. Afgrund: The Age of Dumb
16. Nokturnal Hellstorm: Nokturnal Hellstorm
17. Lakei: Konspirasjoner
18. Anaal Nathrakh: Vanitas
19. This Gift Is A Curse: I, Guilt Bearer
20. Obsidian Tongue: Volume I: Subradiant Architecture
21. Marduk: Serpent Sermon
22. Blut Aus Nord: 777 - Cosmosophy
23. Pact: The Dragon Lineage of Satan
24. Eldjudnir: Angrboða
25. Winterfylleth: The Threnody of Triumph
26. Adrift: Black Heart Bleeds Black
27. The Secret: Agnus Dei
28. Napalm Death: Utilitarian
29. Death Grips: The Money Store
30. Gaza: No Absolutes In Human Suffering

Känner mig oerhört nöjd med att såhär redan i mitten av december kunna presentera min årslista. Tyder på att min planering blivit bättre... och kanske på att musikåret 2012 inte var riktigt lika vansinnesbra som förra året. Nu vid summeringen inser jag dock att det kommit minst femtio skivor i år som borde finnas i varje hem.
Bäst av alla släpp var dock inget album utan den självbetitlade trespårs-ep:n med det amerikanska blackmetalbandet Vattnet Viskar. En annan ep som spelats mycket är danske Klumbens debut. Den utsålda konserten på Stora Vega med Klumben och Raske Penge, Danmarks dancehallelit, var en av många fantastiska konserter under året. Andra var Nasum, Black Breath, Lock Up, Deafheaven, Russian Circles och This Gift Is A Curse. Minnesvärda var också givetvis de båda alternativfestivalerna i Köpenhamn, Heavy Days in Doomtown och Killtown Deathfest.