tisdag 19 juni 2012

Up and running!


Det har inte hänt mycket på bloggen på sistone men nu ska det bli ändring!
Jag inleder härmed en intervjuserie som jag planerar med grymma metalband från Norden. Först ut är en intervju med Grá från Stockholm, som jag gjort specifikt för Torbjörn Hallgrens (Close-Up m.m.) blogg Bara Metal. Intervjun hittar ni här: http://barametal.wordpress.com/2012/06/18/gastskribent-en-intervju-med-heljarmadr-fran-gra-en-hyllning-till-doden/

eller så läser ni den här nedan.
Fler intervjuer kommer här på bloggen inom kort!


En hyllning till döden - en intervju med Heljarmadr från Grá

Ett av landets intressantaste nytillskott på blackmetalscenen heter Grá. Bandet har funnits i två år ungefär men medlemmarna är allt annat än oerfarna. Heljarmadr är sångare, låtskrivare, basist och gitarrist i Grá. Han är också medlem i Domgård och frontfiguren i Cursed 13, där även Grás trummis Dimman ingår.
– Vi spelade in en skiva med Cursed 13 som vi inte var så nöjda med, berättar Heljarmadr. Jag bodde för tillfället hemma hos Dimman, och vi hade en massa dödtid så vi startade Grá som ett sidoprojekt.

Som en duo spelade, mastrade och mixade Heljarmadr och Dimman in Grás första ep på en vecka. Ursprungligen var det inte meningen att låtarna skulle släppas men det grekiska bolaget Sonic Death Armageddon hörde av sig och var intresserade. Efter några medlemsbyten ingår nu också en tredje medlem i bandet, gitarristen Isengrim som redan spelade med Dimman i Eskilstunabaserade WAN. På basis av ep:n erbjöds Grá ett kontrakt på två album med det skånska bolaget Unexploded och i slutet av förra året släpptes det självbetitlade debutalbumet.
– Vi har fullt upp med alla våra projekt men om man bara vet var man ska lägga prioriteringarna så är det inget problem. Grá uppstod inte för att vi saknade forum för att göra musik utan mer för att vi upplevde ett själsligt tomrum efter de misslyckade inspelningarna med Cursed 13. Vi behövde pröva en annan stig.

Heljarmadr skriver merparten av musiken i Grá, precis som han gör i Cursed 13, men hur låtarna blir till varierar.
– Det går i perioder. Ibland skriver jag mest musik och ibland mest texter. Sedan dras de olika delarna till varandra och det mynnar till sist ut i en färdig skapelse. Den enda låt vi gjort som ett band på plattan är ”Döden ger, döden tar” som bara tog tio minuter att skriva.

Ett genomgående och tydligt tema för Grás musik är döden.
– Inte bara döden som det slutgiltiga tillståndet utan också resan dit, själaflykten. Skivan är en hyllning till döden. Vi kommer alla att dö, det är det enda vi vet med absolut säkerhet. Jag tycker det är en trevlig tanke faktiskt.

Domgård är kraftigt inspirerade av nordisk mytologi, något som också förekommer i ett par av Grás låtar.
– Jag vill väcka liv i de gamla myterna. Jag tror inte på en viss gud men jag kan tro på själva konceptet, om man går hela vägen tillbaka till religionens ursprung. Mitt intresse är mer för det hedniska, särskilt det som har fokus på mörkret. Låten ”Skelmisdrep”exempelvis, vilket betyder djävulens slag, handlar om pesten. Där har jag använt vinkeln med sjukdom som en väg mot döden. Sedan leker jag mycket med Charon-myten i våra texter.

Många av texterna på skivan är skrivna på vers, och Heljarmadr säger sig ha blivit inspirerad av artonhundratalsromantiker som Tegnér, Geijer och Stagnelius. Musikaliskt har han lite oväntat inspirerats av folkmusik, vilket bland annat hörs tydligt i ”Det sista han sade”.
– Jag har skrivit en hel del folkmusik genom åren men inte vetat vad jag ska använda det till tidigare. En stor orsak till att jag tagit intryck av folkmusik kommer givetvis genom norsk black metal som tidiga Satyricon och Isengard, grupper som använder sig av liknande harmonier.

När jag pratar med Heljarmadr har Grá precis spelat på Klubben i hemstaden Stockholm, som förband till norska Taake. En viktig spelning, som var den blott fjärde för bandet.
– Det har varit för invecklat att spela live med Cursed 13. Grá är mycket rakare och funkar bättre live. Ett av de tydligaste målen med projektet är att bli ett live-aktivt band. Vi är fyra man på scen och det gör att det kommer fram saker som inte hörs på skivan. Allt är dock rigoröst intränat, vi repar väldigt strikt.

Annars finns tre nya låtar redan klara och ska släppas på en split med Domgård och Panphage, vilket är basisten i Domgårds band.
– Det är seriös inavel. Men när man väl har hittat en grupp människor som man trivs att spela med så blir det lätt så.

onsdag 18 januari 2012

Årets trettio bästa album 2011


1. Liturgy: Aesthethica

2. Deafheaven: Roads To Judah

3. Krallice: Diotima

4. Wolves In The Throne Room: Celestial Lineage

5. Ravencult: Morbid Blood

6. Svarttjern: Towards The Ultimate

7. Iskald: The Sun I Carried Alone

8. Tombs: Path of Totality

9. Ringo Deathstarr: Colour Trip

10. Leviathan: True Traitor, True Whore

11. Panopticon: Social Disservices

12. Throne of Katarsis: Ved Graven

13. Blodsband: Det Eviga och Den Döde

14. Aosoth: III

15. Cryptborn: In The Grasp of The Starving Dead

16. Disma: Towards The Megalith

17. Balaclava: Crimes of Faith

18. Roffe Ruff: Barrabas

19. Iceage: New Brigade

20. Vybz Kartel: Kingston Story

21. Patria: Liturgia Haeresis

22. Lock Up: Necropolis Transparent

23. Yob: Atma

24. Jesu: Ascension

25. Indian: Guiltless

26. Mr. Death: Descending Through Ashes

27. Morbus 666: Mortuus Cultus

28. Fen: Epoch

29. Barn Owl: Lost in the Glare

30. Tsjuder: Legion Helvete

I år var standarden otroligt hög, kanske var 2011 faktiskt det bästa musikåren någonsin. Det gjordes en rad makalösa metalalbum där det fullkomligt unika "Aesthethica" var omöjligt att placera längre ner på listan. Deafheaven och grekiska (!) Ravencult var nya bekantskaper medan en rad andra artister levde upp till alla tänkbara förväntningar. Krallice fick till ett helgjutet album på sitt tredje försök och WITTR tackade för sig med ännu ett fantastiskt alster, som bara blev ännu bättre live.

Största positiva överraskningen, eller snarare chocken, var det svenska hiphop- och reggaeåret. Hela fyra bra album där Roffe Ruff var jämnast och Mohammed Ali och Kapten Röd var bitvis riktigt bra. Men flest hits gjorde definitivt Labyrint. Med lite mindre trams hade "Labababa" hamnat högt upp på årets albumlista.

onsdag 14 september 2011

Skivtips 2011: Wolves In The Throne Room "Celestial Lineage"


Med "Celestial Lineage" avslutar Wolves in the Throne Room en skivtrilogi som påbörjades med 2007 års "Two Hunters", och bandet har stämningsmässigt lyckats binda ihop de båda albumen med varandra. Den mest uppenbara gemensamma faktorn är att båda albumen gästas av sångerskan Jessika Kenney. Kenney har även gästat skivor med bland andra Sunn O))) och Mamiffer. Mamiffer är det projekt som det äkta paret Faith Coloccia och Aaron Turner (tidigare i Isis, nu också i Twilight) har tillsammans. Turner och Coloccia har på "Celestial Lineage" haft ett finger med i både plattans design och körer. Jag tillhör dem som inte tycker att Kenneys rena och oskuldsfulla röst riktigt passar in i Wolves in the Throne Rooms musik. På inledande "Thuja Magus Imperium" stör hon inte alltför mycket men "Woodland Cathedral" tycker jag att hon sänker lite.

Förutom de korta stunder då Kenney sjunger så är det här ett lika bra album som förväntat. Wolves in the Throne Room är ett av mina absoluta favoritband och kommer så förbli. Deras musik känns som den befinner sig ute i naturen bland regnvåta löv, kraftiga rötter och uråldrig mossa. Den ritar upp egna, helt nya gränser samtidigt som den tycks strömma upp ur gömmor och grottor som legat orörda i en evighet. Jag kommer fortsätta att upptäcka hemligheterna med "Celestial Lineage" ett bra tag till, skivan är ett logiskt men samtidigt helt oförutsägbart steg vidare in i deras ljudvärld. Det ska bli intressant att se hur de går vidare nu efter att ha fullföljt ett så gigantiskt projekt.

Lyssna också på: Deafheaven "Roads To Judah", Sylvus "The Beating Of Black Wings"

Skivtips 2011: Brutal Truth "End Time"


Veteranerna Dan Lilker och Kevin Sharp har spelat tillsammans i Brutal Truth sedan 1990. Bandet hade dock ett tioårigt uppehåll men sedan sin comeback 2008 har de låtit minst lika energiska som förr. "End Time" är deras andra fullängdare sedan återkomsten och börjar utmärkt. Öppningslåten "Malice" är tung och hotfull med flippiga svajande gitarrer och apokalyptiska trummor, titellåten kaotisk och aggressiv. Brutal Truth är otvivelaktigt ett grindcoreband i grunden men samtidigt är dem väldigt varierade musikaliskt och kastar sig mellan genrer och influenser.

Trots sin ålder är Lilker och Sharp inga gubbar som lutar sig tillbaka i sina fåtöljer och dricker cognac framför brasan. I spår som "Butcher" låter de självutplånande, försummade och förbannade, ungefär som om de fått för lite sömn och för mycket koffein. "End Time" är en bra platta men det oengagerade improviserandet i avslutningslåten "Control Room" hade jag gärna varit utan. Femton onödiga minuter som förstör helhetsintrycket lite grann.

Lyssna också på: Lock Up "Necropolis Transparent", Maruta "Forward Into Regression"


Skivtips 2011: Rwake "Rest"


Rwakes nya skiva "Rest" innehåller endast sex låtar varav två är mer som mellanspel. De första låtarna känns onödig knepiga och ofokuserade men skivan tar sig under andra halvan.
"The Culling" inleds med en samplad röst som sakta säger "it is later than you think" (en sampling som även Entombed använt) och övergår sedan i ett vackert akustiskt parti som hade kunnat vara ledmotiv till en skräckfilm från sextio- eller sjuttiotalet.

Bakom det intetsägande namnet C.T. döljer sig bandets intressante sångare, en udda figur som ofta låter mer som ett hotat och blodtörstigt djur än som en man, särskilt i avslutningslåten "Was Only A Dream" då han brölar ut ordlösa läten ur sitt inre.

Varje låt på "Rest" innehåller så många olika partier och vändningar att det känns som om flera historier utspelar sig inom samma ram. Lager på lager läggs på, plötsligt stannar låten av för att sedan komma tillbaka med ökad kraft. Men trots sina onödiga solon och sin brist på fokus så gillar jag den här skivan. Den har en egensinnig stämning, en känsla av äkthet som får mig att vilja fortsätta lyssna.

Lyssna också på: Wizard Smoke "The Speed of Smoke", Indian "Guiltless"



lördag 20 augusti 2011

Skivtips 2011: Yob "Atma"


Yob från Oregon spelar en form av ursprunglig doom metal, där spåren tillbaka i historien till Black Sabbaths tyngsta verk är tydliga. Om Sabbath motsvarar de första jägarna med påkar och flintyxor representerar Yob människan när de började smida verktyg. För det är någonting med Yobs musik som får mig att associera till sten som krossas och metall som vrids till oigenkännlighet. Om "Atma" var ett fordon skulle den vara en bandvagn, något som tar sig fram över och genom vadsomhelst som står i dess väg. Frontfiguren Mike Scheidts röst påminner mig om Perry Farrells och han adderar någonting drömskt över Yobs rena och hårda toner.

Inledande "Prepare The Ground" är blytung men ändå catchy, titellåten tuggar sig framåt som ett aggressivt djur. Tempot sjunker i plattans mitt, i synnerhet den långa "Before We Dreamed of Two" som är lite för stillastående men plattan avslutas strålande med "Adrift in the Ocean". Låten börjar lätt och psykedeliskt. Tre minuter in dundrar pukorna igång och ytterligare tre minuter senare briserar låten och förvandlas till en av de svängigaste doomlåtar jag hört.

Lyssna också på: Yob "The Illusion of Motion"



fredag 5 augusti 2011

Skivtips 2011: Deafheaven "Roads To Judah"


Tänk om det fanns en person någonstans där ute som hade precis din musiksmak och som du ännu inte träffat? Jag sprang på min sån person på Christiania när vi båda var på väg till en episk konsert med Wolves in the Throne Room. Visst har jag goda vänner som jag har ett stort musiktipsarutbud med men Linus, som han heter, har verkligen kommit med det ena klockrena tipset efter det andra. Hans senaste tips var Deafheaven och efter att ha bara ytlyssnat en gång tidigare drabbades jag av deras nya album "Roads To Judah" idag. Deras massivt manglande black metal bär på både berättelse och känsla, skivans få inslag av postrock är aldrig inåtvända eller pretentiösa utan fungerar som bryggor i ett organiskt flöde av gitarrer. "Roads To Judah" innehåller alla de element som jag tycker gör ett riktigt bra metalalbum. Det är sammanhållet, melodiöst och konsekvent. Det griper som en fast hand kring mitt hjärta och i de ögonblick då musiken når ett klimax känns det som om jag aldrig mer vill lyssna på någonting annat. Det är ett album som definitivt kommer att tillhöra toppen när jag summerar det här fantastiska musikåret.

Lyssna också på: Twilight "Monument To Time End"