Skivtips 2011: Yob "Atma"

Yob från Oregon spelar en form av ursprunglig doom metal, där spåren tillbaka i historien till Black Sabbaths tyngsta verk är tydliga. Om Sabbath motsvarar de första jägarna med påkar och flintyxor representerar Yob människan när de började smida verktyg. För det är någonting med Yobs musik som får mig att associera till sten som krossas och metall som vrids till oigenkännlighet. Om "Atma" var ett fordon skulle den vara en bandvagn, något som tar sig fram över och genom vadsomhelst som står i dess väg. Frontfiguren Mike Scheidts röst påminner mig om Perry Farrells och han adderar någonting drömskt över Yobs rena och hårda toner.

Inledande "Prepare The Ground" är blytung men ändå catchy, titellåten tuggar sig framåt som ett aggressivt djur. Tempot sjunker i plattans mitt, i synnerhet den långa "Before We Dreamed of Two" som är lite för stillastående men plattan avslutas strålande med "Adrift in the Ocean". Låten börjar lätt och psykedeliskt. Tre minuter in dundrar pukorna igång och ytterligare tre minuter senare briserar låten och förvandlas till en av de svängigaste doomlåtar jag hört.

Lyssna också på: Yob "The Illusion of Motion"

Skivtips 2011: Deafheaven "Roads To Judah"

Tänk om det fanns en person någonstans där ute som hade precis din musiksmak och som du ännu inte träffat? Jag sprang på min sån person på Christiania när vi båda var på väg till en episk konsert med Wolves in the Throne Room. Visst har jag goda vänner som jag har ett stort musiktipsarutbud med men Linus, som han heter, har verkligen kommit med det ena klockrena tipset efter det andra. Hans senaste tips var Deafheaven och efter att ha bara ytlyssnat en gång tidigare drabbades jag av deras nya album "Roads To Judah" idag. Deras massivt manglande black metal bär på både berättelse och känsla, skivans få inslag av postrock är aldrig inåtvända eller pretentiösa utan fungerar som bryggor i ett organiskt flöde av gitarrer. "Roads To Judah" innehåller alla de element som jag tycker gör ett riktigt bra metalalbum. Det är sammanhållet, melodiöst och konsekvent. Det griper som en fast hand kring mitt hjärta och i de ögonblick då musiken når ett klimax känns det som om jag aldrig mer vill lyssna på någonting annat. Det är ett album som definitivt kommer att tillhöra toppen när jag summerar det här fantastiska musikåret.

Lyssna också på: Twilight "Monument To Time End"

Sport i media (15 juli 2011)

Efter VM och EM måste Copa America anses vara den största landslagsturneringen i fotbollsvärlden. Ändå är rapporteringen i svensk media nästan obefintlig, och när det väl skrivs något så är det fullt med felaktigheter. Gruppspelet i årets turnering är precis avslutat vilken föranlett artiklar i både DN och Sydsvenskan. Båda tidningarna använder sig av en TT-rapport som påstår att det var Venezuela som tappade en tvåmålsledning i slutminuterna mot Paraguay. Givetvis var det tvärtom men att en text från TT innehåller sakfel har jag tyvärr vant mig vid de senaste åren.
Än värre är att DN:s Olof Peronius, i en text som fokuserar på årets överraskning Venezuela, skriver att Venezuela vann sin grupp vilket Brasilien gjorde. Han skriver också om landets satsningar på fotbollen inför deras arrangemang av turneringen 2003. För det första spelades Copa America inte ens det året, för det andra så arrangerade Venezuela mästerskapet 2007.
Tänk om media hade använt sig av journalister som verkligen tittade på matcherna och som hade ett genuint intresse istället för att slarva eller av lathet och tidsbrist köpa in TT-skräp. Men Sydamerika är ju så långt borta och matcherna visas ju så sent...

En annan tidning som regelbundet gör bort sig är Sportbladet. Kraven på snabba texter att lägga upp på nätet gör kvaliteten ofta undermålig. I dagens text om Champions Leauge-lottningen använder Hampus Hagman det sedvanliga sensationsspråket när han hävdar att Glasgow Rangers var det lag som alla ville undvika. I mina ögon finns det minst fem lag som är bättre än Rangers. Lag som Dynamo Kiev eller Benfica är betydligt bättre än de skotska mästarna. Med det sagt tror jag ändå inte att Malmö tar sig vidare.

Avslutningsvis måste jag återge ett citat från Dortmunds presschef Josef Schneck. Då danska tv-sporten undrade om klubbens påstådda jakt efter "Danmarks Zlatan" Nicklas Bendtner svarade Schneck: "Tro mig, det finns inget intresse över huvudtaget."

Skivtips 2011: Vybz Kartel "Kingston Story"

När Vybz Kartel började dyka upp på rytmplattorna från Greensleeves tyckte jag han var en medelmåtta. Nu, tio år senare, är han en av de främsta företrädarna för den jamaicanska dansmusikens senaste storhetstid. De tidigare dominanterna - veteraner som Sizzla, Capleton och Bounty Killer - hänger fortfarande kvar men det är Vybz Kartel som tillsammans med Busy Signal och Mavado bildar dagens triumvirat.

Jamaicas musikscen domineras fortfarande av rytmer och singlar medan de album som lanseras i Europa inte sällan bara är en form av singelsamlingar. Men på senare år har själva albumtänket, som en följd av den tekniska utvecklingen, växt sig allt starkare på ön. Vybz Kartels nya album "Kingston Story" är helt producerat av New York-baserade Dre Skull, en man som enligt Vybz ”förstår dancehallens själ”. Spännande är det i alla fall och albumet innehåller, utöver den två år gamla superhiten "Yuh Love", en rad grymma låtar som "Half On A Baby" och nya singeln "Go Go Wine". Vybz Kartel är ingen medelmåtta längre, han är kung.

Lyssna också på: Soom T meets Disrupt "Ode To A Carrot", Vybz Kartel "Summer Time" (7").

Skivtips 2011: Kapten Röd "Fläcken Som Aldrig Går Bort"

Det har dröjt fyra år sedan sist, alldeles för länge enligt en enad svensk reggaescen. Men "Fläcken Som Aldrig Går Bort", Kapten Röds andra album, är väl värd sin väntan. Efter en tid då den svenska reggaescenen tycktes stagnera i anonymt sjuttiotalskopierande har artister som Million Stylez och Joey Fever gjort material som håller internationell klass. Kapten Röd gör dem definitivt sällskap. Produktionerna på den nya skivan, flertalet gjorda av kaptenen själv, är riktigt bra liksom både texter och flow. Minst lika imponerande som Kapten Röds trovärdighet som deejay är hans melodikänsla, och det är den som gör honom till den självklara stjärnan inom svenskspråkig reggae och dancehall. Låtar som inledande "Ju Mer Dom Spottar", "Pankman Anthem" och "1 000 000 Nollor" är inget annat än klara hits, och det utan att Kapten Röd kompromissar det minsta. Allra finast är dock ändå "Saknade Vänner" som kombinerar innerlighet, sorg och tung baktakt på bästa sätt.
Först Roffe Ruff och nu Kapten Röd. Det råder ingen tvekan om att Majorna är landets svängigaste stadsdel.

Lyssna också på: Roffe Ruff "Barabbas".

"Det jag tänker på kommer ur mig" - Ett samtal med Kapten Röd

2007 släppte Kapten Röd sitt debutalbum ”Stjärnorna finns här” som snabbt blev en milstolpe inom svensk reggae. I tre år har hans publik väntat på en uppföljare och nu är den här. Jag ringde Björn, som kaptenen är döpt till, och det blev ett långt samtal om förväntningar, politik och attityder.

I en intervju för Reggaegalore (en nättidning som jag också skrev för) i slutet av 2007 säger du att du inte var nöjd med ”Stjärnorna finns här” när du släppte den. Hur känns det nu när du ser tillbaka?

– Alltså, det handlade mest om att många av rytmerna var så gamla. Det tar lång tid för mig att göra klart en låt, särskilt textmässigt. Egentligen har jag lite samma problem med det nya albumet som det gamla. Jag tycker alltid själv att jag är bättre än hur det låter på skiva.

Är det långsamma tempot i låtskrivandet anledningen att det tagit tre år att göra en ny skiva?

– Nja, en stor anledning är att mitt producerande för andra har kommit mellan. Under ett helt år gjorde jag rytmer åt artister som Serengeti, Million Stylez (Everyday-rytmen som slagit internationellt), En Svensk Tiger och tre spår på Roffe Ruffs nya platta (bland andra skivans två bästa spår ”Barabbas” och ”Så är det”).

Jag hade svårt att smälta och hantera att det var så många som hade en åsikt om min förra skiva. När jag gjorde den så riktade jag mig till de redan invigda, till den initierade reggaelyssnaren. Istället nådde jag en väldigt stor publik utanför den sfären vilket givetvis var jätteroligt men framgången har också en ful baksida och det är att ju fler som gillar dig desto fler ogillar dig också. Efter att jag hade åkt runt 2008 med Svenska Akademien så behövde jag en paus. Under ett år gjorde jag ingen egen musik, jag tyckte helt enkelt inte att det var kul. Under det året spelade jag inte ens live. Sen kom suget tillbaka och förra året började jag göra egna grejer igen. Det senaste året har jag ägnat helt åt min egen platta.

Svensk reggae har tidigare dominerats av sjuttiotalinspirerad rootsreggae. Du är tydligt mer inspirerad av klassisk ragga från åttio- och nittiotalet, och kom därför med någonting nytt inom scenen. Vilka är dina främsta influenser?

– Jag skulle säga Supercat, Elephant Man och Bounty Killer direkt. Överhuvudtaget inspireras jag av den gamla digital deejay-skolan, raggan från slutet av nittiotalet. Många tycker jag låter som Degree. Jag har lyssnat mycket på andra deejays från den tiden också, som Cobra och Ninjaman. På förra skivan använde jag moderna rytmer men där fanns ändå en old school vibe. Jag har alltid varit sugen på att göra en riktigt monoton hård låt i nittiotalsandan.

Berätta om den nya skivan. I Reggaegalore-intervjun sa du att du ville ha mer bandspelade rytmer. Har det blivit så?

– Tja, de digitala rytmerna dominerar fortfarande. Mitt tidigare kompband Majorerna har omformats till ett nytt, som vi kallar Ribbit Boom Band. Vi gjorde en session i Skärblacka hos Janne från Kalle Baah. Dem har en riktigt fet studio där. Två av dem rytmerna kommer på nya plattan. Resten är producerat av mig, Hofmästarn och Partillo.

På sätt och vis är den nya plattan mer roots men den innehåller även dancehall, hiphop och rocksteady. Det känns som det är en mycket punkigare och argare skiva. Framförallt är den punkigare textmässigt. Jag tror det är en reaktion på det som hände efter förra skivan. Jag vet att pressen på mig är större, att det är fler som kommer lyssna på min skiva den här gången. Så jag försöker skita i vad folk ska tycka den här gången, jag sätter upp en sköld. Det är som en sorts försvarsmekanism. Även om jag har många polare som är punkare så har jag själv aldrig lyssnat på punk direkt men jag uppskattar klarspråket och energin i musiken.

Du kommer själv från hiphopvärlden?

– Ja. Jag upptäckte dancehall när jag lyssnade på ett band med Anthony B som syrran hade fått av någon cool kille. Jag hade aldrig hört någonting liknande, låten (Child’s Care) hade verkligen ett djungelsound, det var så annorlunda. Det var runt 1998 och sen gled jag in på dancehall mer och mer.

Skriver du fortfarande om samma ämnen som på ”Stjärnorna finns här”?

– Jag har blivit tre år äldre, mycket har hänt. Jag är på en helt annan plats i livet jämfört med då. Ju äldre jag blir desto mer försvinner folk, många finns inte kvar. Låten ”Saknade vänner” som redan har släppts handlar om det, och även en annan låt på plattan som heter ”Ett snedsteg bort”. Det är så otroligt lätt att hamna fel i livet. Den nya skivan är ett mer personligt album, den rör sådant som händer i min närmiljö, i mitt liv. Det jag tänker på kommer ur mig, så är det bara.

Men jag fortsätter även att skriva samhällskritiska texter. Jag försöker göra upplyftande musik men det finns mycket problem att skriva om, det finns mycket som är svart i samhället. Under de tre åren som gått har jag blivit ännu mer besviken på politikerna. Det blev påtagligt efter förra skivan hur olika politiska sidor vill använda musik för sina egna syften och ta den under sin flagga. Jag har kallats för vänstermusiker. Om det jag sjunger om – kärlek, tolerans, att våga vara sig själv – är vänstermusik, hur låter i så fall högermusik?

För tre år sedan uttryckte du viss skepsis inför den svenska reggaescenen. Hur tycker du det ser ut nu?

– Jag tycker den är mer modern nu, mer up to date. Rootsbanden tar inte lika stor plats vilket jag personligen tycker är positivt men det är ju en smaksak. Sen har vi flera artister som har slagit utomlands, som Million Stylez, Serengeti och Joey Fever. Nuförtiden får jag mail från unga sångare som vill köra på mina rytmer. För 3-4 år sedan fanns inte alls det trycket och intresset.

Hur kommer det sig att just Göteborg blivit ett centrum för svensk reggae?

– Partillo har väldigt stor del i det. Han, jag och Hofmästarn producerar rytmer för artister i hela landet. Det finns en kultur att göra rytmer som är större i Göteborg än i andra städer. Sedan har Gillis (som bland annat driver SwingKids, skivbolaget som ger ut Kapten Röds album) också varit viktig, han har krigat för svensk reggae genom alla år. 2006 satte han ihop en paketturné som jag var med på tillsammans med bland andra Jr Eric och Jaqee, och som blev startskottet på min karriär. Sen har han även arrangerat en massa klubbspelningar genom åren. Vi har en närhet och ett samarbete som är väldigt bra i stan. Jag kan göra en låt och samma kväll spelar Rough Lynx (Göteborgs största sound) den nere på klubben.

Sen har Göteborg också en historia av artister som sticker ut. Det ska vara eget här. Till exempel när det gäller hiphop – den amerikanska stilen har aldrig funkat i Göteborg. Man ska ha personlighet, och det gäller överlag oavsett genre. Det är ingen slump att artister som Håkan Hellström och Broder Daniel kommer från Göteborg. Man ska höra en person i musiken.

Vad händer efter att plattan har släppts?

– Den första stora festivalen vi spelar på är Peace & Love. Sen spelar vi bland annat på Uppsala Reggae Festival igen men den här gången på stora scenen, och i höst gör vi en klubbturné.

Det som slår en när man hör dig live är att du och bandet är så tighta, att ni har ett så grymt samspel. Har du lyckats få in den känslan i studion?

– Det är svårt att fylla en skiva med samma energi som man kan få live. Jag ser det som att det är två olika typer av lyssning, en på skiva och en på scen. Det ska bli kul att spela de nya låtarna live. Jag spelar med landets bästa reggaemusiker så det kommer inte att bli något problem.

En kortare version av intervjun kommer att publiceras i kommande nummer av Gaffa.

Läs också Björn Owen Johanssons intervju i Reggaegalore: http://reggaegalore.se/arkiv/2007/12/09/kapten-rod-segertag-med-seriosa-texter/

Skivtips 2011: Tombs "Path of Totality"

Jag har fortfarande inte orkat se Lars von Triers Antichrist men efter min kompis Björns tips har jag fastnat för en scen ur filmen. Willem Dafoe hittar en ruttnande rävhona som reser sig halvt upp och proklamerar med bästa growlröst: ”Chaos reigns!”. Jag vet inte om Mike Hill, frontmannen i New Yorkbandet Tombs, har inspirerats av filmen men gruppens nya och efterlängtade skiva inleds med samma ord.

Efter att Tombs släppte den moderna klassikern Winter Hours i januari 2009 har jag väntat på uppföljaren och mina förväntningar på nya Path of Totality var givetvis skyhöga. Tack och lov blir jag inte besviken den här gången, som med Altar of Plagues för någon månad sedan. Tombs har på sitt nya album gjort några inriktningsförändringar jämfört med den makalösa föregångaren. De inslag av shoegazemangel som jag avgudade är nästan borta och på Path of Totality låter trion istället hårdare än någonsin. Musikaliskt påminner det nya albumet mer om bandets första självbetitlade minialbum och det märks att Hill har sina rötter i hardcorescenen. Men bandet har också tagit ett steg vidare med större black metalinfluenser än tidigare. På Winter Hours kunde den typen av påverkan mer skönjas, nu har det utvecklats till mer tydliga partier. Jag ställer mig dock lite tveksam till att den i övrigt grymme trummisen Andrew Hernandez är tillräckligt tight för att mangla på black metalvis.

I övrigt har Tombs lyckats göra en magnifik skiva ännu en gång och det imponerar. Det är få band förunnat att kunna producera två så här bra album i rad, och det visade sig vara ett smart drag att ta tid på sig. Ljudbilderna som bandet lyckas skapa är fortfarande smått magiska, låtmaterialet är både spännande och starkt. Hill varierar sin sång mer, något jag till en början var skeptisk till, och skivan är oerhört snyggt sammanhållen. Path of Totality är inte lika omedelbar som sin föregångare men väl värd sin väntan.

Lyssna också på: Tombs "Tombs", Tombs "Winter Hours".