Sport i media (15 juli 2011)

Efter VM och EM måste Copa America anses vara den största landslagsturneringen i fotbollsvärlden. Ändå är rapporteringen i svensk media nästan obefintlig, och när det väl skrivs något så är det fullt med felaktigheter. Gruppspelet i årets turnering är precis avslutat vilken föranlett artiklar i både DN och Sydsvenskan. Båda tidningarna använder sig av en TT-rapport som påstår att det var Venezuela som tappade en tvåmålsledning i slutminuterna mot Paraguay. Givetvis var det tvärtom men att en text från TT innehåller sakfel har jag tyvärr vant mig vid de senaste åren.
Än värre är att DN:s Olof Peronius, i en text som fokuserar på årets överraskning Venezuela, skriver att Venezuela vann sin grupp vilket Brasilien gjorde. Han skriver också om landets satsningar på fotbollen inför deras arrangemang av turneringen 2003. För det första spelades Copa America inte ens det året, för det andra så arrangerade Venezuela mästerskapet 2007.
Tänk om media hade använt sig av journalister som verkligen tittade på matcherna och som hade ett genuint intresse istället för att slarva eller av lathet och tidsbrist köpa in TT-skräp. Men Sydamerika är ju så långt borta och matcherna visas ju så sent...

En annan tidning som regelbundet gör bort sig är Sportbladet. Kraven på snabba texter att lägga upp på nätet gör kvaliteten ofta undermålig. I dagens text om Champions Leauge-lottningen använder Hampus Hagman det sedvanliga sensationsspråket när han hävdar att Glasgow Rangers var det lag som alla ville undvika. I mina ögon finns det minst fem lag som är bättre än Rangers. Lag som Dynamo Kiev eller Benfica är betydligt bättre än de skotska mästarna. Med det sagt tror jag ändå inte att Malmö tar sig vidare.

Avslutningsvis måste jag återge ett citat från Dortmunds presschef Josef Schneck. Då danska tv-sporten undrade om klubbens påstådda jakt efter "Danmarks Zlatan" Nicklas Bendtner svarade Schneck: "Tro mig, det finns inget intresse över huvudtaget."

A Hard Rain´s Gonna Fall

Det finns mycket att säga om TV4:s fotbollssändningar och det är inte mycket positivt. Själva matcherna är väl okej men allt runtomkring håller den sämsta nivå på sportprogram jag hittills sett i mitt trettiosexåriga liv, möjligtvis i konkurrens med samma kanals handbollssändningar. Em-katastrofen var ett kapitel för sig. Det blev en underbar turnering trots fyrans försök att förstöra festen. Allra värst är alla kanalens proffstyckare (ex. Bojan och hans kvinnliga motsvarighet, Elin hette hon om jag minns rätt) som ska vara sådär härligt provocerande. Det är nära till flabbet i fyran men de enda som skrattar är nog de själva. Lösningen blev ganska snart att bara titta på själva matcherna och försöka ladda på något annat sätt. Ibland tvingades man se några minuter studiosnack med förödande konsekvenser. När Reinfeldt stod och gapade innan Sveriges match mot Ryssland är det obehagligaste jag sett på tv sedan jag såg Kungen göra "Raketen" på ett scoutläger.

Just nu sänder fyran två veckomagasin, Fotbollskanalen Europa och Fotbollsmåndag. Det förra leds av Patrik Ekwall som inte bara har mediasveriges största ego och sämsta klädstil utan också är fullständigt obegåvad. Det är för mig helt obegripligt vad han gör i tv. I Fotbollskanalen Europa avbryter han sina "experter", säger fel och, givetvis, flabbar en hel del.

Fotbollsmåndag har i höst blivit mer av ett budgetprogram. Bara Jihde och Perlskog, ingen flashig dekor, inte längre några gäster. Den enda analys som presenterar är Perlskogs, en djupt okunnig man som dessutom numera är kanalens förstekommentator. Mycket märklig rollfördelning, vanligtvis är man antingen kommentator eller expert/bisittare. Det är ett av många fel med Fotbollsmåndag. Programmet bidrar bara till att intresset för Allsvenskan sjunker.

I gårdagens program skulle Perlskog visa sig smart och citerade, med sitt självgoda leende, vad han sa var Bob Dylan. Raderna han hasplade ut sig på sin styltiga engelska kom från "Get Up, Stand Up" med Bob MARLEY (just de raderna sjungs dock av Peter Tosh om man nu ska vara korrekt och det ska man ju).

"You can fool some people sometimes but you can´t fool all the people all the time". Passar bra som beskrivning på TV4:s fotbollssändningar.

Fotbollslördag

Lördagen bjöd på tre intressanta matcher där antingen ett av mina favorit- eller hatlag var inblandade. Viktigast var givetvis mötet mellan mitt älskade IFK Göteborg och serieledande Kalmar FF på Fredriksskans där Kalmar för femtonde gången i rad misslyckades med att vinna över IFK på hemmaplan. Spelmässigt var Kalmar det bättre laget men tack vare ett disciplinerat försvarsspel och ännu en bra insats av succémålvakten Kim Christensen lyckades Blåvitt hålla sin tidiga ledning och ta tre sköna poäng. Matchens enda mål var ett riktigt kämpamål. Mitt i Kalmars press fick IFK en hörna och i det efterföljande kaoset lyckades Mattias Bjärsmyr glidtackla tillbaka bollen in i straffområdet innan den rann ut över kortlinjen. Först med en tå var Ragnar Sigurdson som gjorde säsongens tredje mål och därmed krönte ännu en fin insats i den blåvita tröjan. Enda negativa var att de båda anfallarna tidigt byttes ut. Tobias Hysén sades ha problem med sin axel medan det är oklart varför Robin Söder byttes ut redan efter en halvtimme. Han verkade inte skadad utan det var nog bara ett i raden av tränarparet Stefan Rehn och Jonas Olssons oväntade och modiga omstruktureringar. Att Söder inte är i samma form som tidigare under säsongen går det dock inte att undgå att se. Wallerstedt som kom in gjorde dock en riktigt bra insats så bytet får sägas vara lyckat. En annan IFK-spelare som gjorde en riktigt bra match var unge Jakob Johansson som fick chansen på mitten när Thomas Olsson och Wernbloom saknades.
Om nu Kalmar tar sig upp ur sin svacka och vinner det SM-guld som alla plockade ut i förväg redan för tre månader sen så finns det i alla fall ett lag som är bättre. IFK Göteborg har i år vunnit mot Kalmar både hemma och borta samt att man fick en härlig revansch på smålänningarna i cupfinalen trots att förbundet placerade finalen i Kalmar igen, precis som förra året. Å andra sidan verkar Fredriksskans onekligen passa IFK Göteborg.

På kvällen såg jag delar av ett dramatiskt Madridderby där domaren till slut gav segern till Real, något som hänt oräkneliga gånger. Det pratas mycket om att de italienska fotbollsdomarna favoriserar storlagen men det är minst lika tydligt när det gäller Real Madrid. Efter att Simão välförtjänt kvitterat på en underbar frispark i 90:e matchminuten så lade domaren till hela sex minuter och i med trettio sekunder kvar gick han på en bizarrt tydlig filmning av Drenthe. Visst var det kontakt mellan Heitinga och Reals inhoppare men jag har sällan sett någon så tydligt söka en frispark. Domaren var dessutom förvarnad eftersom Drenthe gjort ett försök bara ett par minuter tidigare. Efter att domaren blåst straff såg Drenthe helt chockad ut, som att han inte själv hade trott att domaren kunde gå på en så uppenbar manöver. Trist slut men Atleticos försvarsspel är under all kritik. Det blev väldigt tydligt när Barca förnedrade dom för ett par veckor sedan och det var också tydligt i de sista minuterna i kvällens match. Real bjöds på enorma ytor och en massa tid hela tiden och hann under de fem minuterna skapa flera bra chanser förutom straffsituationen. Trösten trots Reals seger var att Svinet blev utvisad. Det var för övrigt en riktigt ful match. Atletico fick tidigt en man utvisad och i slutet borde definitivt även Reals unge inhoppare Javi Garcia fått se rött efter en grym kapning på Kun Agüero som var på väg att springa sig fri.

Efter den snöpliga Real-segern slog jag över och såg slutet av Napolis match mot den gamla kärringen Juventus. Lennart Ekdals brat fick debutera i Serie A men gjorde inget väsen av sig. Det gjorde däremot min favorit, den unge argentinaren Ezequiel ”Pocho” Lavezzi. Efter en dålig Juve-rensning bröt han in i straffområdet och sköt stenhårt in segermålet för Napoli. Givetvis åkte tröjan av och Lavezzi flashade sin Maradona-tatuering inför legendens gamla hemmapublik. Det kan inte bli bättre.

Bra är inte alltid bra

OS har börjat, eller OL som danskarna säger, och våra grannar har fortfarande inte kommit över att damernas handbollsturnering saknar dansk medverkan. Det är svårt att förstå hur stor damhandbollen, som i Sverige för en minst sagt anonym tillvaro, är i Danmark. Det danska landslaget med profiler som Anja och Camilla Andersen i spetsen skördade framgångar som kan jämföras med vårt eget älskade Bengan Boys och precis som i vårt fall så har den tidigare generationen lämnat ett stort hål efter sig.

En populär förklaring till danskornas misslyckande är den numera allt vanligare analysen att en liga med alltför många utländska stjärnor hindrar landets egna talangutveckling. Denna klagan har hörts om Premier League som av många, dock inte mig, anses vara världens bästa fotbollsliga och vi har även egna svenska exempel. Liksom den danska damhandbollsligan har vår damfotbollsliga utvecklats till världens främsta och lockar stjärnor från jordens alla hörn. Samtidigt så misslyckas vårt damlandslag i fotboll som alltid sägs vara så bra, och som tydligen är rankat trea i världen, när det är dags för mästerskap. Kan det vara Martas fel?

För mig ter sig slutsatsen alldeles för enkel. Att spela mot och med världens främsta borde väl snarare vara utvecklande för våra fotbollstjejer eller de danska handbollsdamerna. Ett bevis på hur absurd diskussionen blivit är när Lagerbäck menar att de utländska importerna hämmar svensk herrfotbolls utveckling. Vår herrfotbollsliga tillhör Europas sämsta, ändå har vi ett landslag som tar sig till mästerskapen och ofta presterar bra resultat. Det borde alltså i så fall stödja tesen men vår förbundskapten tycker tvärtom.

Vi har nog de landslag vi förtjänar och liksom de tidigare nämnda damlagen står vårt fotbollslandslag inför en generationsväxling som kan innebära sämre resultat en tid framöver. Jag ser inte importerna som Allsvenskans stora problem utan snarare exporterna. Så fort en svensk spelare slår genom så köper en medelstor klubb från Norge, Danmark eller Holland honom. De allsvenska klubbarna kan inte skapa kontinuitet med sina lag och tvingas därför köpa utländska spelare. Det är de ekonomiska förutsättningarna som är boven i dramat, utan en annan skattepolitik lär vi inte få se några fler svenska lag i Champions League. Hur det hämmar svensk fotboll att våra spelare blir proffs utomlands är dock oklart.