Skivtips 2011: Brutal Truth "End Time"

Veteranerna Dan Lilker och Kevin Sharp har spelat tillsammans i Brutal Truth sedan 1990. Bandet hade dock ett tioårigt uppehåll men sedan sin comeback 2008 har de låtit minst lika energiska som förr. "End Time" är deras andra fullängdare sedan återkomsten och börjar utmärkt. Öppningslåten "Malice" är tung och hotfull med flippiga svajande gitarrer och apokalyptiska trummor, titellåten kaotisk och aggressiv. Brutal Truth är otvivelaktigt ett grindcoreband i grunden men samtidigt är dem väldigt varierade musikaliskt och kastar sig mellan genrer och influenser.

Trots sin ålder är Lilker och Sharp inga gubbar som lutar sig tillbaka i sina fåtöljer och dricker cognac framför brasan. I spår som "Butcher" låter de självutplånande, försummade och förbannade, ungefär som om de fått för lite sömn och för mycket koffein. "End Time" är en bra platta men det oengagerade improviserandet i avslutningslåten "Control Room" hade jag gärna varit utan. Femton onödiga minuter som förstör helhetsintrycket lite grann.

Lyssna också på: Lock Up "Necropolis Transparent", Maruta "Forward Into Regression"

Skivtips 2011: Rwake "Rest"

Rwakes nya skiva "Rest" innehåller endast sex låtar varav två är mer som mellanspel. De första låtarna känns onödig knepiga och ofokuserade men skivan tar sig under andra halvan.
"The Culling" inleds med en samplad röst som sakta säger "it is later than you think" (en sampling som även Entombed använt) och övergår sedan i ett vackert akustiskt parti som hade kunnat vara ledmotiv till en skräckfilm från sextio- eller sjuttiotalet.

Bakom det intetsägande namnet C.T. döljer sig bandets intressante sångare, en udda figur som ofta låter mer som ett hotat och blodtörstigt djur än som en man, särskilt i avslutningslåten "Was Only A Dream" då han brölar ut ordlösa läten ur sitt inre.

Varje låt på "Rest" innehåller så många olika partier och vändningar att det känns som om flera historier utspelar sig inom samma ram. Lager på lager läggs på, plötsligt stannar låten av för att sedan komma tillbaka med ökad kraft. Men trots sina onödiga solon och sin brist på fokus så gillar jag den här skivan. Den har en egensinnig stämning, en känsla av äkthet som får mig att vilja fortsätta lyssna.

Lyssna också på: Wizard Smoke "The Speed of Smoke", Indian "Guiltless"

Skivtips 2011: Yob "Atma"

Yob från Oregon spelar en form av ursprunglig doom metal, där spåren tillbaka i historien till Black Sabbaths tyngsta verk är tydliga. Om Sabbath motsvarar de första jägarna med påkar och flintyxor representerar Yob människan när de började smida verktyg. För det är någonting med Yobs musik som får mig att associera till sten som krossas och metall som vrids till oigenkännlighet. Om "Atma" var ett fordon skulle den vara en bandvagn, något som tar sig fram över och genom vadsomhelst som står i dess väg. Frontfiguren Mike Scheidts röst påminner mig om Perry Farrells och han adderar någonting drömskt över Yobs rena och hårda toner.

Inledande "Prepare The Ground" är blytung men ändå catchy, titellåten tuggar sig framåt som ett aggressivt djur. Tempot sjunker i plattans mitt, i synnerhet den långa "Before We Dreamed of Two" som är lite för stillastående men plattan avslutas strålande med "Adrift in the Ocean". Låten börjar lätt och psykedeliskt. Tre minuter in dundrar pukorna igång och ytterligare tre minuter senare briserar låten och förvandlas till en av de svängigaste doomlåtar jag hört.

Lyssna också på: Yob "The Illusion of Motion"

Skivtips 2011: Deafheaven "Roads To Judah"

Tänk om det fanns en person någonstans där ute som hade precis din musiksmak och som du ännu inte träffat? Jag sprang på min sån person på Christiania när vi båda var på väg till en episk konsert med Wolves in the Throne Room. Visst har jag goda vänner som jag har ett stort musiktipsarutbud med men Linus, som han heter, har verkligen kommit med det ena klockrena tipset efter det andra. Hans senaste tips var Deafheaven och efter att ha bara ytlyssnat en gång tidigare drabbades jag av deras nya album "Roads To Judah" idag. Deras massivt manglande black metal bär på både berättelse och känsla, skivans få inslag av postrock är aldrig inåtvända eller pretentiösa utan fungerar som bryggor i ett organiskt flöde av gitarrer. "Roads To Judah" innehåller alla de element som jag tycker gör ett riktigt bra metalalbum. Det är sammanhållet, melodiöst och konsekvent. Det griper som en fast hand kring mitt hjärta och i de ögonblick då musiken når ett klimax känns det som om jag aldrig mer vill lyssna på någonting annat. Det är ett album som definitivt kommer att tillhöra toppen när jag summerar det här fantastiska musikåret.

Lyssna också på: Twilight "Monument To Time End"

Sport i media (15 juli 2011)

Efter VM och EM måste Copa America anses vara den största landslagsturneringen i fotbollsvärlden. Ändå är rapporteringen i svensk media nästan obefintlig, och när det väl skrivs något så är det fullt med felaktigheter. Gruppspelet i årets turnering är precis avslutat vilken föranlett artiklar i både DN och Sydsvenskan. Båda tidningarna använder sig av en TT-rapport som påstår att det var Venezuela som tappade en tvåmålsledning i slutminuterna mot Paraguay. Givetvis var det tvärtom men att en text från TT innehåller sakfel har jag tyvärr vant mig vid de senaste åren.
Än värre är att DN:s Olof Peronius, i en text som fokuserar på årets överraskning Venezuela, skriver att Venezuela vann sin grupp vilket Brasilien gjorde. Han skriver också om landets satsningar på fotbollen inför deras arrangemang av turneringen 2003. För det första spelades Copa America inte ens det året, för det andra så arrangerade Venezuela mästerskapet 2007.
Tänk om media hade använt sig av journalister som verkligen tittade på matcherna och som hade ett genuint intresse istället för att slarva eller av lathet och tidsbrist köpa in TT-skräp. Men Sydamerika är ju så långt borta och matcherna visas ju så sent...

En annan tidning som regelbundet gör bort sig är Sportbladet. Kraven på snabba texter att lägga upp på nätet gör kvaliteten ofta undermålig. I dagens text om Champions Leauge-lottningen använder Hampus Hagman det sedvanliga sensationsspråket när han hävdar att Glasgow Rangers var det lag som alla ville undvika. I mina ögon finns det minst fem lag som är bättre än Rangers. Lag som Dynamo Kiev eller Benfica är betydligt bättre än de skotska mästarna. Med det sagt tror jag ändå inte att Malmö tar sig vidare.

Avslutningsvis måste jag återge ett citat från Dortmunds presschef Josef Schneck. Då danska tv-sporten undrade om klubbens påstådda jakt efter "Danmarks Zlatan" Nicklas Bendtner svarade Schneck: "Tro mig, det finns inget intresse över huvudtaget."

Skivtips 2011: Vybz Kartel "Kingston Story"

När Vybz Kartel började dyka upp på rytmplattorna från Greensleeves tyckte jag han var en medelmåtta. Nu, tio år senare, är han en av de främsta företrädarna för den jamaicanska dansmusikens senaste storhetstid. De tidigare dominanterna - veteraner som Sizzla, Capleton och Bounty Killer - hänger fortfarande kvar men det är Vybz Kartel som tillsammans med Busy Signal och Mavado bildar dagens triumvirat.

Jamaicas musikscen domineras fortfarande av rytmer och singlar medan de album som lanseras i Europa inte sällan bara är en form av singelsamlingar. Men på senare år har själva albumtänket, som en följd av den tekniska utvecklingen, växt sig allt starkare på ön. Vybz Kartels nya album "Kingston Story" är helt producerat av New York-baserade Dre Skull, en man som enligt Vybz ”förstår dancehallens själ”. Spännande är det i alla fall och albumet innehåller, utöver den två år gamla superhiten "Yuh Love", en rad grymma låtar som "Half On A Baby" och nya singeln "Go Go Wine". Vybz Kartel är ingen medelmåtta längre, han är kung.

Lyssna också på: Soom T meets Disrupt "Ode To A Carrot", Vybz Kartel "Summer Time" (7").

Skivtips 2011: Kapten Röd "Fläcken Som Aldrig Går Bort"

Det har dröjt fyra år sedan sist, alldeles för länge enligt en enad svensk reggaescen. Men "Fläcken Som Aldrig Går Bort", Kapten Röds andra album, är väl värd sin väntan. Efter en tid då den svenska reggaescenen tycktes stagnera i anonymt sjuttiotalskopierande har artister som Million Stylez och Joey Fever gjort material som håller internationell klass. Kapten Röd gör dem definitivt sällskap. Produktionerna på den nya skivan, flertalet gjorda av kaptenen själv, är riktigt bra liksom både texter och flow. Minst lika imponerande som Kapten Röds trovärdighet som deejay är hans melodikänsla, och det är den som gör honom till den självklara stjärnan inom svenskspråkig reggae och dancehall. Låtar som inledande "Ju Mer Dom Spottar", "Pankman Anthem" och "1 000 000 Nollor" är inget annat än klara hits, och det utan att Kapten Röd kompromissar det minsta. Allra finast är dock ändå "Saknade Vänner" som kombinerar innerlighet, sorg och tung baktakt på bästa sätt.
Först Roffe Ruff och nu Kapten Röd. Det råder ingen tvekan om att Majorna är landets svängigaste stadsdel.

Lyssna också på: Roffe Ruff "Barabbas".