Jag har känt Jonn Palmér Jeppsson runt tio år nu. Vi brukar ses på stan och snacka musik, och i några år var vi kollegor på Close-Up. Jonn var en av de mest produktiva och hårt arbetande journalisterna som höll Close-Up flytande fram till slutet. Numera skriver han uteslutande för Sydsvenskan där han listade årets tre bästa album häromdagen. Alldeles för fjuttigt tyckte jag och bad honom skriva en fylligare lista. Tolv album, utan inbördes rangordning blev det:
Sumac: May you be held
Kan man spela metal för
att uttrycka fred, kärlek och förståelse? Sumac visar ett unikt mod genom att
inte bara svara ja på den frågan med skrovliga, motiga domedagshymner, utan
också genom att låta delar av dem vara improviserade. Trion alstrar maximal friktionsvärme.
Helen Money: Atomic
Cello med distpedaler och
gitarrförstärkare låter kanske som en gimmick, men inte när klassiskt skolade
Alison Chesley håller i stråken. Hennes musik känns aldrig experimentell, bara säregen
och djupt intim. ”Atomic” är det mest filmiska och mångbottnade i en rad av lysande
album.
Ulver: Flowers of evil
Black metal, folk, drone,
teatermusik – genom åren har norska Ulver bytt genre likt ormar ömsar skinn. Men
aldrig har de låtit så bekväma som i de senaste årens syntrock, där ruggig
tematik kontrasteras med ett nostalgiskt, elegant sound.
Ulcerate: Stare into death and be still
Nya Zeeländska Ulcerate
har väl egentligen skrivit samma låt om och om igen de senaste tio åren. Men så
länge trion fortsätter att variera och nyansera den där låten finns det ingen
anledning att klaga. Få death metal-band lyckas lika väl med att få genren att
känna verklighetsförankrad och relevant.
Inquisition: Black mass for a black grave
Hookigare än någonsin och Dagon börjar nästan låta som
om han sjunger, vilket i huvudsak är något positivt. Då kan man ha överseende
med promobilder där han står och fånar sig med en pistol i högsta hugg.
Pharaoh Overlord: 6
Sjuttio/åttiotalsdoftande krautsynt med grov sång av
Sumacs Aaron Turner. Du har aldrig hört något liknande.
Rebel Wizard: Magickal mystical indifference
Den felande länken mellan källarinspelad USBM och åttiotalets
arenahårdrock. Extas och depression om vartannat.
Anna von
Hausswolff: All thoughts fly
Frågan var ju inte om utan när hon skulle ge ut ett
album på Southern Lord. De här instrumentala orgeläventyren är göteborgskans
mest suggestiva hittills. Nu väntar vi bara på att hon gör ett regelrätt samarbete
med Sunn O))), förbandsspelningar räcker ju inte.
Jordablod: The
cabinet of numinous song
Malmös Jordablod hade förmodligen haft en större
publik om inte frontmannen varit så inne på stenhård black metal-estetik – när
man lyssnar hör man att han är mer besatt av gitarrer än demoner. Precis som
Tribulation skriver Jordablod låtar i genren ”musik”, som sedan ofta råkar låta
som extremmetal.
Okkultokrati: La ilden lyse
Sällan har ett band låtit så mycket råare än det egentligen
är. Den artikulerat väsande sången får musiken – som mest drar åt punk och new
wave – att kännas som ett svanhopp ner i en pool fylld av krossat glas. Rent
attitydmässigt har Okkultokrati gjort årets kanske råaste black metal-album.
Serpent Omega: II
Vi behöver fler frontfigurer som Pia ”Urskogr”
Stjärnvind och vi behöver fler band som låter det gå sju år mellan albumen.
Mitochondrial Sun: Sju pulsarer
Gitarristen/grafiske formgivaren Niklas Sundin hoppade
av Dark Tranquillity och startade eget under namnet Mitochondrial Sun. Två skivor
har han hunnit få ut i år, men ”Sju pulsarer” låter betydligt mer distinkt och
personlig än debuten. De koncisa, instrumentala spåren låter som om Sundin
inspirerats av tidig skandinavisk black metal för att göra musik till
reklamfilmer för NASA.
Missa inte heller vår kollega och vän Torbjörn Hallgrens årslista. Den hittar du på hans egen blogg
Bara Metal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar