2007 släppte Kapten Röd sitt debutalbum ”Stjärnorna finns här” som snabbt blev en milstolpe inom svensk reggae. I tre år har hans publik väntat på en uppföljare och nu är den här. Jag ringde Björn, som kaptenen är döpt till, och det blev ett långt samtal om förväntningar, politik och attityder.
I en intervju för Reggaegalore (en nättidning som jag också skrev för) i slutet av 2007 säger du att du inte var nöjd med ”Stjärnorna finns här” när du släppte den. Hur känns det nu när du ser tillbaka?
– Alltså, det handlade mest om att många av rytmerna var så gamla. Det tar lång tid för mig att göra klart en låt, särskilt textmässigt. Egentligen har jag lite samma problem med det nya albumet som det gamla. Jag tycker alltid själv att jag är bättre än hur det låter på skiva.
Är det långsamma tempot i låtskrivandet anledningen att det tagit tre år att göra en ny skiva?
– Nja, en stor anledning är att mitt producerande för andra har kommit mellan. Under ett helt år gjorde jag rytmer åt artister som Serengeti, Million Stylez (Everyday-rytmen som slagit internationellt), En Svensk Tiger och tre spår på Roffe Ruffs nya platta (bland andra skivans två bästa spår ”Barabbas” och ”Så är det”).
Jag hade svårt att smälta och hantera att det var så många som hade en åsikt om min förra skiva. När jag gjorde den så riktade jag mig till de redan invigda, till den initierade reggaelyssnaren. Istället nådde jag en väldigt stor publik utanför den sfären vilket givetvis var jätteroligt men framgången har också en ful baksida och det är att ju fler som gillar dig desto fler ogillar dig också. Efter att jag hade åkt runt 2008 med Svenska Akademien så behövde jag en paus. Under ett år gjorde jag ingen egen musik, jag tyckte helt enkelt inte att det var kul. Under det året spelade jag inte ens live. Sen kom suget tillbaka och förra året började jag göra egna grejer igen. Det senaste året har jag ägnat helt åt min egen platta.
Svensk reggae har tidigare dominerats av sjuttiotalinspirerad rootsreggae. Du är tydligt mer inspirerad av klassisk ragga från åttio- och nittiotalet, och kom därför med någonting nytt inom scenen. Vilka är dina främsta influenser?
– Jag skulle säga Supercat, Elephant Man och Bounty Killer direkt. Överhuvudtaget inspireras jag av den gamla digital deejay-skolan, raggan från slutet av nittiotalet. Många tycker jag låter som Degree. Jag har lyssnat mycket på andra deejays från den tiden också, som Cobra och Ninjaman. På förra skivan använde jag moderna rytmer men där fanns ändå en old school vibe. Jag har alltid varit sugen på att göra en riktigt monoton hård låt i nittiotalsandan.
Berätta om den nya skivan. I Reggaegalore-intervjun sa du att du ville ha mer bandspelade rytmer. Har det blivit så?
– Tja, de digitala rytmerna dominerar fortfarande. Mitt tidigare kompband Majorerna har omformats till ett nytt, som vi kallar Ribbit Boom Band. Vi gjorde en session i Skärblacka hos Janne från Kalle Baah. Dem har en riktigt fet studio där. Två av dem rytmerna kommer på nya plattan. Resten är producerat av mig, Hofmästarn och Partillo.
På sätt och vis är den nya plattan mer roots men den innehåller även dancehall, hiphop och rocksteady. Det känns som det är en mycket punkigare och argare skiva. Framförallt är den punkigare textmässigt. Jag tror det är en reaktion på det som hände efter förra skivan. Jag vet att pressen på mig är större, att det är fler som kommer lyssna på min skiva den här gången. Så jag försöker skita i vad folk ska tycka den här gången, jag sätter upp en sköld. Det är som en sorts försvarsmekanism. Även om jag har många polare som är punkare så har jag själv aldrig lyssnat på punk direkt men jag uppskattar klarspråket och energin i musiken.
Du kommer själv från hiphopvärlden?
– Ja. Jag upptäckte dancehall när jag lyssnade på ett band med Anthony B som syrran hade fått av någon cool kille. Jag hade aldrig hört någonting liknande, låten (Child’s Care) hade verkligen ett djungelsound, det var så annorlunda. Det var runt 1998 och sen gled jag in på dancehall mer och mer.
Skriver du fortfarande om samma ämnen som på ”Stjärnorna finns här”?
– Jag har blivit tre år äldre, mycket har hänt. Jag är på en helt annan plats i livet jämfört med då. Ju äldre jag blir desto mer försvinner folk, många finns inte kvar. Låten ”Saknade vänner” som redan har släppts handlar om det, och även en annan låt på plattan som heter ”Ett snedsteg bort”. Det är så otroligt lätt att hamna fel i livet. Den nya skivan är ett mer personligt album, den rör sådant som händer i min närmiljö, i mitt liv. Det jag tänker på kommer ur mig, så är det bara.
Men jag fortsätter även att skriva samhällskritiska texter. Jag försöker göra upplyftande musik men det finns mycket problem att skriva om, det finns mycket som är svart i samhället. Under de tre åren som gått har jag blivit ännu mer besviken på politikerna. Det blev påtagligt efter förra skivan hur olika politiska sidor vill använda musik för sina egna syften och ta den under sin flagga. Jag har kallats för vänstermusiker. Om det jag sjunger om – kärlek, tolerans, att våga vara sig själv – är vänstermusik, hur låter i så fall högermusik?
För tre år sedan uttryckte du viss skepsis inför den svenska reggaescenen. Hur tycker du det ser ut nu?
– Jag tycker den är mer modern nu, mer up to date. Rootsbanden tar inte lika stor plats vilket jag personligen tycker är positivt men det är ju en smaksak. Sen har vi flera artister som har slagit utomlands, som Million Stylez, Serengeti och Joey Fever. Nuförtiden får jag mail från unga sångare som vill köra på mina rytmer. För 3-4 år sedan fanns inte alls det trycket och intresset.
Hur kommer det sig att just Göteborg blivit ett centrum för svensk reggae?
– Partillo har väldigt stor del i det. Han, jag och Hofmästarn producerar rytmer för artister i hela landet. Det finns en kultur att göra rytmer som är större i Göteborg än i andra städer. Sedan har Gillis (som bland annat driver SwingKids, skivbolaget som ger ut Kapten Röds album) också varit viktig, han har krigat för svensk reggae genom alla år. 2006 satte han ihop en paketturné som jag var med på tillsammans med bland andra Jr Eric och Jaqee, och som blev startskottet på min karriär. Sen har han även arrangerat en massa klubbspelningar genom åren. Vi har en närhet och ett samarbete som är väldigt bra i stan. Jag kan göra en låt och samma kväll spelar Rough Lynx (Göteborgs största sound) den nere på klubben.
Sen har Göteborg också en historia av artister som sticker ut. Det ska vara eget här. Till exempel när det gäller hiphop – den amerikanska stilen har aldrig funkat i Göteborg. Man ska ha personlighet, och det gäller överlag oavsett genre. Det är ingen slump att artister som Håkan Hellström och Broder Daniel kommer från Göteborg. Man ska höra en person i musiken.
Vad händer efter att plattan har släppts?
– Den första stora festivalen vi spelar på är Peace & Love. Sen spelar vi bland annat på Uppsala Reggae Festival igen men den här gången på stora scenen, och i höst gör vi en klubbturné.
Det som slår en när man hör dig live är att du och bandet är så tighta, att ni har ett så grymt samspel. Har du lyckats få in den känslan i studion?
– Det är svårt att fylla en skiva med samma energi som man kan få live. Jag ser det som att det är två olika typer av lyssning, en på skiva och en på scen. Det ska bli kul att spela de nya låtarna live. Jag spelar med landets bästa reggaemusiker så det kommer inte att bli något problem.
En kortare version av intervjun kommer att publiceras i kommande nummer av Gaffa.
Läs också Björn Owen Johanssons intervju i Reggaegalore: http://reggaegalore.se/arkiv/2007/12/09/kapten-rod-segertag-med-seriosa-texter/
