För fyra somrar sedan kuraterade Thomas Millroth en
utställning med samtida landskapsmåleri på Vargåkra Gård som blev väldigt
uppskattad. Nu har han blivit ombedd att på nytt kuratera en utställning på den
lilla konsthallen utanför Hammenhög och har valt ansiktet som ett förenande
tema. I det första rummet hänger tjugosju små porträtt föreställande
huvudsakligen kända personer gjorda av Mausel Leksell Strindberg. Mitt emot
hänger fem bilder av Ditte Ejlerskov där hennes ständiga motiv Rihanna åter
finns i fokus. Om Ejlerskovs motiv känns begränsat så är hennes måleriska
uttryck desto mer experimentellt. Ejlerskov har gjort remsor av duk och
använder sig, i en triptyk bilder, av dessa för att skapa tredimensionella
strukturer så att bilderna ser ut att vara vävda, med olika lager av berättande.
Mötet mellan idolporträtt och en lek med perceptioner är som ett möte mellan
pop- och opkonst. Två rörelser från mitten av nittonhundratalet i händerna på
en kreativ och utmärkt målare.
Thomas Millroths urval har denna gång fokus på äldre
konstnärer. Av de nio deltagarna är det bara två som är under sextio. Det känns
uppfriskande att Millroth har valt att lyfta fram en rad konstnärskap som
riskerar falla i glömska. Flera av konstnärerna är för mig helt nya
bekantskaper vilket är väldigt spännande. Två av dessa är Lars Eriksson och
Birgitta Liljebladh. Erikssons stil är vad jag skulle vilja kalla ett samtida
renässansmåleri. Serien ”Manifesto” består av tio porträtt där flera skulle
kunnat vara hundratals år gamla om det inte var så oskarpa. Erikssons bilder
tycks höljda i ett töcken, det är som att se ansiktena genom en slöja. Samtidigt
är de inte heller traditionella porträtt i det avseendet att de flesta inte
tittar på betraktaren, personernas bortvända blickar gör dem svåra att få grepp
om. Eriksson har också en fristående målning, ”Interiör”, som skiljer sig
ytterligare från alla andra verk i utställningen inklusive hans egna. Bilden
förställer ett litet rum, dominerat av två trästolar. På väggen hänger två
målningar som föreställer två ansikten. De tycks föreställa samma person, en
ung man med otidsenlig frisyr som även han tittar bort. Denna metabild är för
mig utställningens allra mest fascinerande.
Liljebladh, som närmar sig de hundra, sticker också ut med
sin lätta, närmast minimalistiska expressionism. Hennes fyra målningar är
samtliga porträtt, varav ett par föreställer två av de mest ikoniska
skådespelerskorna som världen sett, Greta Garbo och Marilyn Monroe. De är också
två av de mest gåtfulla och omskrivna kvinnorna i vår tid, och mystiken går tydligt
igen i Liljebladhs måleriska stil, undflyende och esoterisk. Referensen mellan
Liljebladhs porträtt går igen i framförallt Ejlerskovs studier av Rihanna men
också i Leksell Strindbergs bilder. Den av Liljebladhs bilder som jag fastnar
mest för är dock den som hänger för sig själv (de övriga tre målningarna hänger
tillsammans), ett ansikte som tycks befinna sig i en tom rymd, i en intighet.
Den fungerar också väldigt bra i närheten av Gittan Jönssons bästa bild i
utställningen, ”Ögonblick”, där det enkelt tecknade ansiktet störs av en svart
fläck, som om Jönsson velat stryka över någonting i personens uppenbarelse.
Carlos Capeláns två bilder i utställningen myllrar av
intryck och tycks vilja säga att en person består av en mängd roller,
personligheter, beståndsdelar. Liljebladh visar bara delar av en helhet,
Capelán vill visa allt på en gång. Hans konsekventa uttryckssätt är hans
främsta styrka.
Framför Liljebladhs tre målningar står en byst gjord av
Ann-Marie Nordin med yta av vax. Myllret av färger får mig att anta att verket
är gjort av gamla stearinstumpar, av utbrunna ljus. Sprickorna i vaxet ger
porträttet en känsla av utsatthet och bräcklighet som är tilltalande.
De andra skulpturala inslagen i utställningen är två figurer
gjorda av Richard Johansson i hans personliga, charmerande stil. De drygt en
meter höga träfigurerna föreställer de maskerade gerillakrigarna Subcomandante
Marcos och Captain Irma. Bakom figurerna hänger målningen ”Farmers”
föreställande fem män i olika märkeskepsar. Samtliga verk kunde ses i Johanssons
utmärkta utställning på Galleri Thomas Wallner för fem år sedan.
Richard Johanssons stil präglas av ett grafiskt serieliknande
bildspråk och en oskuldsfull humor. Det är något som han har gemensamt med Marianne
Andersson som visar nio målningar på Vargåkra. Alla hennes små bilder tycks
föreställa barn, och i flera av bilderna döljs delar av barnens ansikten eller
deras ögon av objekt. Men det finns ingenting med den dolda blicken som väcker
oro utan det känns snarare som att barnen leker kurragömma. Barnen står närmast
uppställda, som framför ett fönster. Som betraktare blickar vi in i märkliga
rum som ofta har referenser till andra konstnärer och verk. Marianne Andersson
kallar barnen för ”autonoma kamrater”. Det är målningar präglade av humor,
ömhet, lekfullhet och sårbarhet. Ansikten som jag tar med mig på resan hem.
En kortare version av
den här texten har publicerats i Sydsvenska Dagbladet
